Time of death 01:13

Apropå döden, nu dog denna blogg. Inte oväntat, för efter en lång tid av sjukdom kommer obönhörligen döden, om sjukdomen är av det allvarligare slaget, som i detta fall. Farväl! Oh the humanity.

Döden

Jag tänker aldrig på döden. Vissa gör det ganska ofta och ingående, jag gör inte det. Men så läser jag att en person dött i sitt badrum på grund av att en handdukstorkare blivit strömförande. Då tänker jag på döden och konstaterar att man kan dö på mer eller mindre onödiga sätt. För mig känns det som det yttersta hånet att dö på ett sådant onödigt sätt. Även om, eller kanske, till och med om denna person haft ett fantastiskt liv hamnar det i skymundan av det onödiga sättet att dö på. Livet överskuggas av döden.

Grönt

Personlig svårighet

Skulle någon be mig lista sju saker som jag tycker är svåra att utföra skulle jag på första plats placera: att skriva ett personligt brev. Det är helt galet, jag kan inte skriva ett personligt brev. Kan inte. När jag läser vad jag skrivit känns det som om en självgod robot suttit och plitat ner sitt livs historia. Problemet tror jag utgörs av alla oskrivna regler som brevet ska struktureras enligt. Jag har svårt för sådant. Egentligen hade jag verkligen velat skriva just ett personligt brev, inte ett stelt dokument som man döper till personligt brev. Men jag vågar inte chansa, för jag vill ju ha jobben jag söker och då vågar jag inte skriva ett okonventionellt brev. Nä, jag avskyr verkligen dessa brev. Jag avskyr att det finns tretusensexhundrasjuttiofem förståsigpåare som förordar tretusensexhundrasjuttiofem olika sätt att skriva ett personligt brev på. Jag avskyr inte dem som läser breven, jag hatar dem. Hur kan man vilja att alla som söker ett jobb ska skriva i stort sett likadana brev om sig själva. Hade det inte varit bättre att förespråka en total frihet bland de som söker jobbet? Det hade jag tyckt, om jag hade varit personligabrevläsare.

hem

Recension: The Box

Mannen bakom den moderna klassikern, "Donnie Darko", är både regissör och manusförfattare till "The Box". En strävsamt par, Norma och Arthur Lewis, får ett erbjudande och en låda med en knapp i av en mystisk man som ser ut som som scarface, i ordets bokstavliga betydelse: tryck på knappen, få en miljon dollar till priset av att en för er okänd person dör eller så gör ni ingenting. Jag kommer tillbaka om 24 timmar.

Det är upptakten till filmen och sannerligen om det inte verkade lovande. Snyggt foto, skön suggestiv stämning och intrikat story. Men sedan händer något. Filmen börjar att spreta åt alldeles för många håll. Det är uppenbart att Richard Kelly försöker säga något med sin film, men han hade inte behövt dra på med hela klabbet. Det blir liksom lite för mycket och det gör svårt att sålla bland allt. Men som jag förstår det kritiserar han strävan i vår tids samhälle efter så kallade quick fix´s - alla vill ha allt utan att jobba för det. Samtidigt som det är uppenbart att han inte är nöjd med det moraliska förfallet i samhället.

Det är egentligen det som hela filmen handlar om, vår oförmåga att göra något uppoffrande för alltings välmående. Alla tänker bara på sig själva och det gestaltas genom valet att trycka, eller inte trycka, på knappen som resulterar i egen vinning men någon annans död.

Frank Langella är oemotståndlig som den otroligt märkliga karaktären, Arlington Steward. Cameron Diaz och de andra gör vad som kan förväntas med undantag för James Mardsen (Arthur Lewis) som känns lite som den nya Keanu Reeves i sitt skådespel.

Det är synd att det blir så spretigt för filmen bygger en cool idé och det underliggande budskapet är intressant. Men i slutänden blir allt lite för övertydligt samtidigt som det är väldigt förvirrat - är det utomjordingar? är det en konspiration? finns det liv efter döden? är livet i "verkligheten" egentligen skärselden? Ja, ni ser själva. "The Box" är stundtals riktigt bra men allt som oftast är den som en komprimerad version av säsong två av "Lost".

Betyget blir 3 av 5.

Absurda marginaler

En av de saker jag imponeras mest av är maffiga byggnationer. Ta till exempel en sådan enkel sak som Öresundsbron, otroligt imponerande och fascinerande. Men nu senast är det det där nya kryssningsfartyget som är föremål för min beundran. Det är ju för fan stort som ett mindre land, helt galet. Varje gång jag tänker på detta gigantiska fartyg fylls jag av tusentals frågor: när börjar man tjäna pengar på ett fartyg som kostade 11 miljarder att bygga? Hur får de el på fartyget? Hur lång tid tar det att tanka en fulltank? Vad tjänar kaptenen? Hur många människor har jobbat med att bygga båten? Och så vidare.

Men, det som verkligen imponerar på mig i fallet med detta gigantiska fartyg är att det i går kördes under en bro med typ 30 centimeters marginal mellan skeppet och bron. Förstår ni det absurda i de marginalerna? Ett fartyg som är över 300 meter långt och kostat 11 miljarder att byggas ska styras in under en bro som antagligen också kostat x antal miljarder att bygga och är lång och tung utav bara helvete. Att det i mötet mellan två sådana giganter handlar om centimetrar i fråga om succé eller katastrof, det är för mig helt svindlande.

Tänk om något pucko räknat fel. Tänk om det av någon anledning varit högre vattenstånd än normalt i går kväll? Tänk om kaptenen inte var så skicklig som han utgav sig för att vara? Ja, tänk, det finns så oändligt mycket som kunnat gå fel. Till en början var jag bara rent hänförd av modet och skickligheten som de inblandade visade upp. Men nu tror jag att det var lika delar skicklighet och tur som styrde utgången av detta åtagande. Det tror jag sedan det kommit till min kännedom att kaptenen sagt att han "kallt räknade med att bron var lite högre än de officiella siffrorna". VA!?!?! Han räknade alltså kallt med att bron var lite högre. Vilken otrolig arrogans och dumhet. Med den logiken är det inget som säger att bron lika gärna kunde varit en halvmeter lägre än de officiella siffrorna. Helt otroligt, den mannen verkar inte vara vid sina rätta sinnen.

Men icke desto mindre, jag är sjukt imponerad!

Vad ska man med väckarklocka till?

I morse låg jag och drömde om människor jag inte träffat på länge. Mer än så kommer jag inte ihåg men det var en allmänt småtrevlig dröm. Sen, på hundradelen av en sekund, svängde drömmen helt och utvecklades till mitt livs värsta mardröm. Ett oljud som saknar motstycke sprängde drömmen och folks ansikten liksom rann bort, så som de gör i en Indiana Jones-film då den heliga arken öppnas. Jag började nästa gråta av rädsla och öppnade häftigt ögonen, för hade jag spenderat en sekund i drömmen till hade jag dött, så kändes det. Då märker jag att hunden står upp i sängen, med munnen tre decimeter från mitt ansikte och skäller som håller han på att dö. Jag har aldrig hört han skälla så högt, så intensivt, så argt; han var som besatt. Fortfarande med rädslan bubblande i kroppen och skenande puls försöker jag lugna honom och till slut tystnar han. Då ser jag att det går någon precis utanför vårt sovrumsfönster och att han antagligen vaknat av ljudet från den personen och i ren panik försökt rädda sitt liv, som han måste trott varit i akut fara. Bra vaktinstinkter där, men antagligen det värsta sättet jag någonsin vaknat på i hela mitt liv.