Ett diptyk med flow

Att Fritzla...

Har precis flyttat till en ny lägenhet. Den ligger i källaren. Är då fel av mig att säga, när någon ringer och frågar vad jag gör, att jag inte gör något särskilt, bara hänger hemma och Fritzlar lite.

Ska inte vara en hatare

Att som jag, konstant hitta saker i min omgivning och verklighet som irriterar mig gör att det är väldigt lätt att helt och fullt ta klivet över till hatets sida. Att helt plötsligt inte kunna se vad som är bra, trevligt och positivt bara för att hjärnan är inställd på att störa sig. Det är farligt, det är påfrestande och linjen tunn är väldigt i dessa dagar.

Så därför ska jag säga en bra sak tre personer och företeelser som irriterar mig. 

Blondinbella: det finns ingen nu levande person som gör mig lika arg som hon, ingen. Men hon är väldigt duktig på att skriva stor bokstav efter att hon satt ut en punkt. 

Vem vet mest: SVT:s frågesportsprogram som hade varit fulländat om inte programledaren Rickard Olsson hade babblat så förtvivlat mycket med de tävlande. Jag vill höra frågor, de ska komma som på ett löpande band. Däremot vill jag inte höra om de tävlandes jobb, familjer, hundar och så vidare. Men han är duktig på att veta vem det är som har frågan, den där Rickard.

Nicklas Wahlgren: Av naturen har det fallit sig som så att jag inte klarar av uppspelta människor. Niclas Wahlgren är alltid uppspelt och det känns ungefär lika äkta som Victoria Silvstedts Perfekta Liv. Men jag måste ändå säga att Nicklas är en jäkel på att andas. Ja han gör det faktiskt helt perfekt, med tanke på att han fortfarande lever, menar jag.

Yellow

Pia, 61, - ett bevis på mänsklighetens dumhet

I lördagens Kvällposten hade de ägnat en hel sida åt Pia,61, och det faktum att hon blivit lurad till att köpa parfym som inte var äkta.

Jag kan bara anta, men det händelseförloppet måste ha varit som följer:

Pia, 61, är på Överskottbolaget i Malmö och handlar. Hon köper sina varor och när hon står vid sin bil redo att lasta in varorna kommer en ung man fram och frågor om hon vill köpa parfym. Pia, 61, tvekar lite men mannen förtydligar och säger att hans priser är oslagbara. Pia, 61, som i finanskrisens kölvatten blivit nästintill snål, känner doften av en bra affär och följer med mannen till hans bil. I bagaget på mannens bil ligger den ena märkesparfymen efter den andra. Pia, 61, som gillar att lukta gott blir alldeles salig och efter att ha luktat på alla parfymer köper hon fem flaskor. Mannen frågar om hon är säker på att det räcker med fem flaskor. Pia, 61, som nu har drabbats av girighetens ande säger att hon gärna skulle vilja köpa fler flaskor men att hon inte har några kontanter kvar. Mannen, serviceminded som han är, säger med mjuk stämma att han kan vänta medan hon går till bankomaten och plockar ut mer kontanter. Pia, 61, knallar bort till bankomaten och med sina nyuttagna pengar köper hon två parfymflaskor till. Hon går alltså och tar ut pengar för att kunna köpa ännu fler parfymflaskor.

I hemmet upptäcker sedan Pia, 61, att parfymerna bara håller lukten i en kvart. Hon förstår att hon blivit lurad. Hon känner sig besudlad och kränkt. Hon har förlorat pengar, pengar som hon kunde använt till bättre saker. Satan, tänker hon säkert innan hon slänger sig på telefonen och ringer till Kvällsposten. Pia, 61, berättar sin, i hennes ögon, hemska historia för redaktören som under samtalets gång undrar hur denna människa ens kan klä på sig själv morgonen. Redaktören ser här en story som kommer att generera många skratt i stugorna under lördagen och Pia, 61, blir jätteglad när redaktören säger att han skickar över en reporter och en fotograf till hennes hem. Pia, 61, berättar samma historia för reportern, sätter sig i soffan med sin hund i knäet och anlägger en kränkt min. När reportern och fotografen gått känner hon en otrolig glädje över att folk ska få höra hennes historia och känna sympati med henne. 

Reportern till fotografen i bilen på väg tillbaka till redaktionen, "Hur dum kan en människa vara?". Fotografen säger att han inte vet men att Pia, 61, måste en av de topp-tre dummaste människorna han träffat i sitt liv. "Jag skulle vilja påstå att Pia, 61, är utan tvekan den dummaste människa jag träffat i hela mitt liv. Detta är alltså en kvinna som köper parfym av en snubbe på en parkering i tron om att de är äkta. Hade parfymerna varit äkta hade de varit stöldgods men nu råkar de vara dåliga kopior. Och vad gör Pia, 61, då? Jo, hon ringer till oss och gråter för att hon blivit lurad. Helt otroligt!" 

Army

Street life

Bajspartiklar

Folk talar ibland om bajspartiklar. Jag har själv hört det. Jag kan inte säga att jag vet vad en bajspartikel är, egentligen, men jag fattar så mycket som att namnet i sig är självförklarande. Dessa små, små, små, små bajsbitar svävar runt i den luft som vi så girigt suger ner i våra lungor. Bajsbitarna finns lite här och var och för det mesta suger vi oss dem utan att klaga. Men om det finns bajspartiklar på en restaurant, då måste den stänga. Det vet jag, det har jag hört folk säga. 

Vilket är märkligt, tycker jag. För om man tänker efter lite kommer man fram till att man allt som oftast släpper ut sina stora bajsbitar hemma, i sin alldeles egna toalettstol. Alltså är det säkert att säga att koncentrationen av bajspartiklar torde vara skyhög hemma, i ens alldeles egna badrum. Och här kommer det jag inte förstår, för alla människor som jag någonsin har besökt i deras hem, och deras badrum, förvarar sina tandborstar i sina badrum. Jag har aldrig sett någon som sveper skyddsplast runt sin tandborste mellan användningar, utan alla bara låter sina tandborstar stå helt oskyddade i badrummet och absorbera bajspartiklar. Detta innebär med andra ord att i stort alla människor dagligen fyller munnen med sitt eget och andra samboendes bajs. Och att det sker på en helt och hållet frivillig basis gör det hela så mycket roligare. 

Hur en rasistisk fördom betalade för en tredagars hotellvistelse

Följande historia är helt sann, i sin helhet. Jag har bara tagit mig friheten att ändra och krydda detaljer. 

En kvinna, någonstans i åldersspannet mellan 50 och 60 år, infriar sin livslånga dröm om att åka till det mytomspunna New York, då hon och maken bokar en resa till USA. Hon är glad, uppspelt. Kanske att hon att hade svårt att sova natten efter det att hennes drömmars resa bokades. Kanske berodde sömnlösheten på att tankarna inte villa sluta snurra och kanske viskade hon sin makes namn i den mörka natten i hopp om att även han var vaken och därigenom bekräfta att hans uppspelthet var lika total som hennes. 

 

Några dagar innan drömresa till USA och New York satt kvinnan på jobbet och pratade med sina jämnåriga kollegor. Givetvis var samtalsämnet kvinnans nära förestående resa. Alla var bara så avundssjuka. Efter en stund höjer en av kollegorna ett varningens finger och säger med skärpa i rösten att det finns mycket svarta människor i USA och att dessa människor måste kvinnan se upp med. Kvinnan nickar eftertänksamt men hon frågar ändå varför hon måste se upp med dem, de svarta människorna. Svaret från den omtänksamma kollegan kommer snabbt och utan omsvep; för att de rånar folk. 

 

På väg hem från jobbet ekar kollegans röst i kvinnans huvud - "för att de rånar folk". Kvinnan vill ju inte bli rånad men i just ögonblicket bestämmer hon sig för att inte låta rädslan äga henne och lägga sordi på hennes drömmars resa. Genast känns allt bättre, pirret i benen och magen återvänder och hon börjar återigen repetera de engelska glosor hon gett sig själv i läxa för dagen. 

 

I New York.  Allt är precis så fantastiskt som kvinnan föreställt sig. Skyskraporna är till och med ännu högre än hon trodde och det ryker faktiskt ur gatubrunnarna. På riktigt. Kvinnan och hennes make har checkat in på ett lite dyrare hotell än vad de egentligen hade tänkt sig: men va tusan, vi kommer aldrig till New York igen, sa de till varandra innan de marscherade in genom dörrarna och slängde kreditkortet på den marmorbeklädda receptionsdisken. 

 

På den andra dagen av New York-vistelsens fyra dagar har kvinnan ett ärende till receptionen. Hon kliver in i hissen och säger världsvant till mannen som trycker på våningsknappen för den våning man önskar åka till: ”The lobby, please”. Mannen i hissen ler ett leende som inte på något sätt når mannens ögon. Kvinnan märker dock inte det eftersom hon är så nöjd med sitt engelska uttal. Efter en stund plingar hissen till och stannar på den tionde våningen.

 

In i hissen stiger en svart man. Kvinnan stelnar till och minns för första gången under sina drömmars resa vad hennes omtänksamma kollega varnade henne för. Hon trycker handväskan närmare mot kroppen och vänder sig liksom inåt hissväggen, för att slippa titta på den svarta mannen. Efter det att den svarta mannen ställt sig till rätta i hissen, vänder han huvudet mot hissmannen och säger: "Down".

 

Nu rämnar kvinnas värld. Panikens tunga dimma lägger sig över hennes hjärna som smält ost kring en hamburgare. Det enda hon tänker på är att hon inte vill dö, i en hiss, i New York. Så hon gör det hon anser kommer att göra så hon slipper dö, i en hiss, i New York. Vilket förstås är att slänga sig ner på golvet i hissen samtidigt som hon föser väskan mot, den galna och med mord i sinnet, svarta rånaren. 

 

I samma stund som väskan snuddar den mordiske rånarens fötter. Tittar han ner på kvinnan som ligger ihopkrupen på golvet med ena armen utsträckt, i en position som närmast liknar den position en idrottar gör när denne lyfter sin pokal mot himmeln och mottar publikens jubel. Kvinnan möts dock inte av något av jubel. Hon möts av ett gapskratt så ljudligt och hjärtligt att kvinnan ganska snart inser att hon inte är på väg att bli rånad och än mindre mördad. Hissen plingar till igen och den svarta mannen går gapskrattande ut ur hissen. Kvar ligger kvinnan. Glad över att inte ha blivit mördad men glädjen krossas snart av skamkänslor, tyngre och mer levande än något kvinnan någonsin känt i sitt liv.

 

När kvinnan och hennes make två dagar senare ska betala för sin vistelse på det för dem lite för dyra hotellet, säger mannen i receptionen att rummet redan är betalt. Kvinnan, som är så ärlig som bara en svensk i medelålder kan vara, säger oförstående att det inte kan vara möjligt. För varken hon eller maken har betalat så därför är det enda möjliga alternativet att det har blivit något fel. Lite upprörd är hon allt, hon vill ju göra rätt för sig. Men mannen i receptionen bara skakar på huvudet och innan kvinnan hinner protestera ytterligare tar receptionisten fram en liten lapp på vilket följande står:

 

                            "Thanks för the laugh."

                            - Eddie Murphy

Livsgnistan hårt åtsatt

Att återvända till ett av mörkret och kylan ockuperat Sverige är inte bra för livsgnistan. Att gå utanför dörren och trots en tjock vinterjacka, mössa och vantar frysa så att blodet nästan slutar att cirkulera är inte bra för livsgnistan. Att efter en månads frånvaro från den svenska nöjesvärlden sätta på TV:n och se Blondinbella fara omkring på ett strålkastarbelyst parkettgolv är inte bra för livsgnistan. Att ägna en stor del av sin vakna tid åt att tänka vilket kallt och mörkt skitland Sverige egentligen är gör inte heller det underverk för livsgnistan.