En timmes oavbruten radioreklam eller ett skott i pannan?

I ganska många tusen år har människan haft ett språk och förmågan att formulera ord, meningar - betydelse. Muntlighet, grunden till hela vårt arv som människor. Övning ger färdighet, brukar det heta. Ett påstående som jag tyvärr måste anta vara helt felaktigt med tanke på hur länge vi har kunnat prata och hur dålig dagens radioreklam är. Radion är det medium som har funnits längst men ändå finns det inte en enda radioreklam som överhuvudtaget är uthärdlig. Hur är det möjligt?

Genom ett av våra nyaste medium, Spotify, blir jag dagligen påmind om den mänskliga defekt som tydligen består i en total avsaknad av förmågan att göra reklam som endast bygger på ett av våra sinnen. Jag hör Basshunter - som tydligen själv uttalar sitt namn basehunter, what!?!?! - svamla på knagglig engelska om hur bra Spotify verkligen är... actually. ÅMG! (åh min gud), säger jag bara.

När ska någon förbarma sig över den ljudbaserade reklamen? Kanske att det är ett smart drag av Spotify att göra reklam som är så dålig att man helt enkelt köper ett premium-medlemskap i ren desperation, för att rädda sig själv, liksom. För den kommersiella radion är saken dock den rakt motsatta. De borde vara väldigt rädda om sina lyssnare och inte förorena våra hjärnor med reklam som är så dålig att FM-sändarna smälter ihop. Särskilt med tanke på vilka program de sänder och vilken de musik de spelar i övrigt borde de verkligen vara rädda om sina lyssnare. Men icke. Den ena "roliga" dialekten efter den andra, den ena viskande rösten efter den andra som berättar om ett "hemligt" erbjudande eller den ena vedervärdiga jingeln efter den andra. Skjut mig. Gör det, skjut mig.

Störande objekt

Vi går in i högsäsong

Nu är hösten här, på riktigt. Det kan jag med säkerhet säga därför att helt plötsligt börjar alla grymma tv-serier sändas igen. Det hela är förstås helt oförenligt med en grundkurs i litteraturvetenskap där tanken är att man ska spendera fyra till fem timmar om dagen med att läsa grekiska tragedier och dramer. Det är lätt att välja ett avsnitt av "The Office" i stället, det är faktiskt det.

Men allt blir inte automatiskt indräkt i ett rosa skimmer av vaselinsoftat ljus bara för att det helt plötsligt går att titta på tv igen (via datorn, eftersom Sverige fortfarande ligger ohjälpligt efter när det gäller bra tv-serier. Tack TPB). Nej, glädjen förbyts ofta och i oroväckande många fall till ett dystert konstaterande över att ens gamla favoritserie helt plötsligt har tappat det. Jag tror till viss del det kan bero på att det har varit ett uppehåll. Serien har liksom legat till sig i hjärncentret för populärkultur och under tiden har man fyllts av nya intryck och idéer så att när det sedan blir dags igen att återuppta tittandet känns det inte längre lika högkvalitativt. Lite som när man äter något som man älskade som liten men som nu i vuxen (hahaha) ålder smakar ytterst medelmåttigt.

Till en annan del kan det bero på att många serier helt enkelt mår bäst av att bara sändas i en eller två säsonger om man ser till idéen som serien bygger på. Här kommer förstås den förmenta girigheten in i bilden, för att lägga ner en populär tv-serie är lika svårt för en studiochef som för ett Jehovas vittne att producera en kritisk tanke. Det vill säga näst intill omöjligt, men undantag finns alltid och jag tänker då närmast på "Seinfeldt" och "Vänner" som lades ner när de var som populärast.

Som det är nu i tv-världen håller jag den tredje säsongen som den mest kritiska. Det är i det läget man kan skilja agnarna från vetet, för att uttrycka mig gammeldags. Ta en så briljant serier som "Dexter" som efter två briljanta säsonger följde upp med en tredje där det aldrig riktigt tände till. Det här gör förstås att jag är mycket, mycket orolig för att jag kommer att bli tvungen att konstatera att: nej, det här håller inte längre.

Just nu finns det ett gäng med serier som befinner sig i samma prekära situation som "Dexter". De är följande:

Desperate Housewives
Two and a half men
Californication
Entourage
30 Rock
Flight of the Concords

Läget för dessa ser inte bra ut, somliga har ett bättre läge än somliga andra men ingen av dem skulle nog ha något emot att placera in i facket - vi som sitter säkert:

Lost
The Office (US)
South Park
Family Guy
Weeds
Heroes
(mfl)

"Lost" är väl egentligen den enda serie jag kan komma på som efter en rejäl svacka återhämtade sig och kom tillbaka, bättre än någonsin. "Lost" är ju i sanningen ett väldigt speciellt exempel på en tv-serie. För det var inte den tredje säsongen som var den sämsta för "Lost", nej, det var ju den andra säsongen som helt saknade styrning och den ena mer pårökta intrigen än den andra presenterades för en hel värld av oförstående tittare. Men just på grund av den första säsongens briljans härdade man ut och det belönas med nu, i säsong 5 då det man får veta saker som anspelar på sådant som hände under just den andra säsongen. Magiskt.

Nej, det ska bli intressant att se vilka serier som håller måttet och vilka som kommer att kasseras och passeras till mediabruset. Men allra mest inväntar jag förstås dagen då "Lost" återigen träder in i bilden (ordvits avsedd) och förhoppningsvis fortsätter att regera som den kung serien är.

In preperation of Snipp Snipp

Tävling

Veckans tema är natt. Jag kör på denna bilden, som egentligen är del av en serie jag valt att kalla "No country". Men jag gillar denna bilden, så den får det bli.

Snipp Snipp

Jag sitter här och känner mig lite ondsint. Beslut har fattats och hunden ska i morgon få uppleva något så oangenämt som att få testiklarna bortoperarade. Situationen kräver visserligen att han förpassas till ett liv utan hormonstormarna som i dagsläget mer eller mindre äger honom. Det går liksom inte att ha en hund som stannar varannan meter och står, helt innesluten i sig själv, och maniskt slickar tik-kiss samtidigt som snor och slem rinner ur nosen på honom likt en fjällflod under islossning. Det blir påfrestande, det blir det. Men inte desto mindre känner jag mig illa till mods. Till viss del beror det väl på att jag också har ett par testiklar. Det är lättare för mig att föreställa mig ett liv utan pungkulor än det är för Johanna, som inte vet vad det innebär att ha några.

På något sätt känner mig som en överförmyndare som tar beslutet att sterilisera min funktionshindrade lillebror. För på många vis är en hund som ett funktionshindrat barn. Varken en hund eller ett funktionshindrat barn klarar sig själv och måste lita till att någon utfodrar dem och säger till dem att inte äta glasbitar. Men att ta sådana livsavgörande beslut för någon annans räkning känns ändå inte helt rätt.

Det är lustiga med situationen är jag alltid skrattat åt sådana som inte klarar av att kastrera sin hund och därför får leva med ett hormonmonster som kissar inne. Det är ju en hund, har jag sagt och hånat dem för deras vekhet. Men, men nu sitter jag här och våndas med en helt ny förståelse för folks daltande med sina husdjur.

Klockan 08:30 i morgon kommer Dexters liv för alltid att vara förändrat. Hur pass annorlunda han blir är omöjligt att säga. Han kan bli slö som en leguan i ett för litet terrarium eller så kanske förändringen inte blir så stor. Det kan bara tiden utvisa, men ett som är säkert är jag inte kommer att kunna möta hans blick när han ligger i soffan, utan pungkulor och en stor vit tratt runt huvudet.

En utflykt i vardagen

Final

Ja! där satt den. Äntligen har jag gått till final i veckans tävling på bloggen fotourval. Gå nu in och rösta på mitt bidrag, alla mina trogna tjugo läsare av denna blogg, det är bidrag nummer 2. Do it! Jag behöver väl en 50 - 100 röster för att vinna, men det fixar vi va? Jag känner det på mig.

Rösta här