Jag är Ipred, den intelligenta lagen...

På onsdag träder Ipred-lagen i kraft och då måste man ställa sig frågan huruvida det är slut med nedladdningen eller inte. Jag känner mig kluven. Inte för att jag har några moraliska betänkligheter gällande nedladdning av filmer och tv-serier. Fuck them. Så lyder mitt motto och då syftar jag på alla giriga mediakonglomerat som fortfarande lever i den villfarelsen att de ska tjäna hutlösa summor på sina filmer och tv-serier. För att inte tala om de löner de anser att sina stjärnor är värda. De är rent löjeväckande att en person ska tjäna 100 miljoner kronor på att spela in en film, den inställningen saknar helt verklighetsförankring. Lite på samma sätt som att Let's dance - Magnus blir mottagen av tusentals personer på torget i sin hemby för att han vunnit en låtsastävling i tv, enbart på grund av att han är stor och egentligen inte ska kunna dansa. Något som han i realiteten inte heller kan, men han har ju försökt så rackarns bra.

Så av den anledningen tänker jag inte sluta ladda ner. Den moraliska, alltså. Det är mer känslan av hur fruktansvärt eländigt det hade känts att vara den första som åker dit och få agera avskräckande exempel med ett skadestånd i miljonklassen kastat i ansiktet. Det är den känslan som gör att jag funderar på att om inte sluta ladda ner, så i alla fall ta en paus. 

En pojke på en kickboard, iklädd en blå jacka.

Mitt sista blogginlägg om Daniel Sjölins bok, "Världens sista roman"

Jag läste precis ut Daniel Sjölins bok, "Världens sista roman", och nu sitter jag här och det känns faktiskt som om jag blivit misshandlad av ordbok, rent mentalt alltså. Inihelvete vad många ord han rabblar upp i en aldrig sinande ström. Men det är en bra bok, eller är de det?

I alla fall halva boken är rent genial. Andra halvan däremot den är knappt läsbar, det är bara ord uppstaplade efter varandra. Ord, ord, ord, ord. Jag vet inte hur många gånger jag somnade i från de kapitel som var fyllda med ordbajs. Sju gånger, tror jag, men jag vet inte helt säkert. Beror lite på hur man räknar, hur länge jag måste sova för att det ska räknas som att somna ifrån. Så jag säger sju gånger, det ligger tillräckligt nära sanningen.  

Men, det var ändå en bra bok, eller var de det? Jag vet faktiskt inte. Han verkar jävligt skärpt, den där Daniel. Kanske lite för skärpt, i alla fall för mitt eget bästa. Jag är fortfarande inte säker på vad som egentligen hände i boken. Men det är väl en bra sak? Han skriver dock mycket om att det bara är dåliga författare som lämnar saker oförklarade, lata författare som inte orkar beskriva allting och skapar lite mystik genom att lämna saker obeskriva. Är han ironisk när han skriver det? Klankar han ner på sig själv? Åhh, dessa oförklarade frågor. 

Kanske att denna boken ligger utanför min förmåga. För jag fattar inte, är boken till vissa delar sann eller är den påhittad, rakt igenom. Men, det är ändå en för jäkla bra bok, eller är de det?

Robinsonare myser framför brasan

Robinson, eller Expedition Robinson, som vi säger, vi som är födda innan 1995, är tillbaka i stor stil. Flashigt värre, hungrigt ännu värre och värst är Linda Isacsson. Men det är inte där problemet ligger, nej, problemet ligger i att nu ska det skapas "kändisar" av uppmärksamhetstörstande idioter som är nere med självsvält. Jag höll på att svälja snusen när jag öppnade veckans Klick! och fick se två Robinsonare sitta och kramas framför en brasa. Detta är alltså två personer som sammantaget synts på tv under lika lång tid som ett genomsnittligt reklamavbrott. Och varav den ena Robinsonaren blev utröstad i första avsnittet, direkt, utan något som helst rimligt tvivel blev han utröstad men trots detta ska han och hans löve bli kändisar. 

Jag hade inte gillat det men jag hade accepterat om Klick! gjort ett hemma-hos-reportage av en finalisterna, någon som bevisligen var duktig på att inte äta och konspirera mot och med sina "kamrater". Men nu, en av allt att döma oduglig Robinsonare och dennes tjej som bara gick runt i träsket och var tveksamt smal (redan innan svälten en hunnit börja), nu ska alltså dessa två bli "kändisar".

Att vara kändis på 2000-talet är som att vara ökänd på 1900-talet.

Ett diptyk med flow

Att Fritzla...

Har precis flyttat till en ny lägenhet. Den ligger i källaren. Är då fel av mig att säga, när någon ringer och frågar vad jag gör, att jag inte gör något särskilt, bara hänger hemma och Fritzlar lite.

Ska inte vara en hatare

Att som jag, konstant hitta saker i min omgivning och verklighet som irriterar mig gör att det är väldigt lätt att helt och fullt ta klivet över till hatets sida. Att helt plötsligt inte kunna se vad som är bra, trevligt och positivt bara för att hjärnan är inställd på att störa sig. Det är farligt, det är påfrestande och linjen tunn är väldigt i dessa dagar.

Så därför ska jag säga en bra sak tre personer och företeelser som irriterar mig. 

Blondinbella: det finns ingen nu levande person som gör mig lika arg som hon, ingen. Men hon är väldigt duktig på att skriva stor bokstav efter att hon satt ut en punkt. 

Vem vet mest: SVT:s frågesportsprogram som hade varit fulländat om inte programledaren Rickard Olsson hade babblat så förtvivlat mycket med de tävlande. Jag vill höra frågor, de ska komma som på ett löpande band. Däremot vill jag inte höra om de tävlandes jobb, familjer, hundar och så vidare. Men han är duktig på att veta vem det är som har frågan, den där Rickard.

Nicklas Wahlgren: Av naturen har det fallit sig som så att jag inte klarar av uppspelta människor. Niclas Wahlgren är alltid uppspelt och det känns ungefär lika äkta som Victoria Silvstedts Perfekta Liv. Men jag måste ändå säga att Nicklas är en jäkel på att andas. Ja han gör det faktiskt helt perfekt, med tanke på att han fortfarande lever, menar jag.

Yellow

Pia, 61, - ett bevis på mänsklighetens dumhet

I lördagens Kvällposten hade de ägnat en hel sida åt Pia,61, och det faktum att hon blivit lurad till att köpa parfym som inte var äkta.

Jag kan bara anta, men det händelseförloppet måste ha varit som följer:

Pia, 61, är på Överskottbolaget i Malmö och handlar. Hon köper sina varor och när hon står vid sin bil redo att lasta in varorna kommer en ung man fram och frågor om hon vill köpa parfym. Pia, 61, tvekar lite men mannen förtydligar och säger att hans priser är oslagbara. Pia, 61, som i finanskrisens kölvatten blivit nästintill snål, känner doften av en bra affär och följer med mannen till hans bil. I bagaget på mannens bil ligger den ena märkesparfymen efter den andra. Pia, 61, som gillar att lukta gott blir alldeles salig och efter att ha luktat på alla parfymer köper hon fem flaskor. Mannen frågar om hon är säker på att det räcker med fem flaskor. Pia, 61, som nu har drabbats av girighetens ande säger att hon gärna skulle vilja köpa fler flaskor men att hon inte har några kontanter kvar. Mannen, serviceminded som han är, säger med mjuk stämma att han kan vänta medan hon går till bankomaten och plockar ut mer kontanter. Pia, 61, knallar bort till bankomaten och med sina nyuttagna pengar köper hon två parfymflaskor till. Hon går alltså och tar ut pengar för att kunna köpa ännu fler parfymflaskor.

I hemmet upptäcker sedan Pia, 61, att parfymerna bara håller lukten i en kvart. Hon förstår att hon blivit lurad. Hon känner sig besudlad och kränkt. Hon har förlorat pengar, pengar som hon kunde använt till bättre saker. Satan, tänker hon säkert innan hon slänger sig på telefonen och ringer till Kvällsposten. Pia, 61, berättar sin, i hennes ögon, hemska historia för redaktören som under samtalets gång undrar hur denna människa ens kan klä på sig själv morgonen. Redaktören ser här en story som kommer att generera många skratt i stugorna under lördagen och Pia, 61, blir jätteglad när redaktören säger att han skickar över en reporter och en fotograf till hennes hem. Pia, 61, berättar samma historia för reportern, sätter sig i soffan med sin hund i knäet och anlägger en kränkt min. När reportern och fotografen gått känner hon en otrolig glädje över att folk ska få höra hennes historia och känna sympati med henne. 

Reportern till fotografen i bilen på väg tillbaka till redaktionen, "Hur dum kan en människa vara?". Fotografen säger att han inte vet men att Pia, 61, måste en av de topp-tre dummaste människorna han träffat i sitt liv. "Jag skulle vilja påstå att Pia, 61, är utan tvekan den dummaste människa jag träffat i hela mitt liv. Detta är alltså en kvinna som köper parfym av en snubbe på en parkering i tron om att de är äkta. Hade parfymerna varit äkta hade de varit stöldgods men nu råkar de vara dåliga kopior. Och vad gör Pia, 61, då? Jo, hon ringer till oss och gråter för att hon blivit lurad. Helt otroligt!" 

Army