Väggar

ervice svc ab

Klistermärkena - en av 2009 års dummaste händelser

Överambition och oförmågan att tänka längre än till nästa inräkning av dagskassan är vanligt förekommande inom handeln. Jag vet detta eftersom jag jobbat på IKEA i många år. Där premieras inte eftertänksamhet eller ifrågasättanden. Snabbt ska det gå och problem? nej då, bara att yttra ordet är en hädelse i klass med att svära i kyrkan på den gamla osekulariserade tiden.

Denna attityd leder förstås till att idéer av den allra sämsta sorten inte kasseras utan faktiskt överlever och lämnar idéstadiet för att förverkligas. Nu senast är det Hemköp som får ta på sig dumstruten och skämmas över sin egen idioti. För några veckor sedan lanserade de den fantastiska idén att kunderna själva skulle klistra rabattlappar på sina produkter. Oj, tänkte jag, det här var verkligen fiffigt. Jag rusade inte till närmast Hemköp, men när jag väl var där, letade jag efter några rabattlappar att klistra. Då visar det sig att rabattlapparna är förtryckta med en del utvalda produkter och för att överhuvudtaget få rabatten måste man klistra på rabattlappen på den utvalda produkten. Missar man det blir man utan rabatten. Idioter!

Det är förvisso ett smart sätt att kringå användandet av extrapriser men jag tror inte att det var Hemköps tanke. Jag är ganska säker på att de tyckte att de hade kommit på en fantastisk idé som både skulle ge kunderna billigare priser och ett mervärde i och med klistrandet. Kunder skulle liksom känna sig viktiga där de gick och flanerade i gångarna och letade efter produkter att "tjäna" pengar på.

I dag när jag var på Hemköp fanns det inte längre några klistermärken att klistra. Det var som att det aldrig hade funnits några. Jag tittade mig noga omkring men det blev uppenbart att ledning på Hemköp har låtit klistermärkena göra en Keyser Söze. Jag ska dock inte låta dem komma undan, för den här klistermärkeshistorien kvalificerar sig lätt som en av de dummaste sakerna jag stött på under 2009. Jag kommer för en lång tid framöver skratta gott åt tanken på att det i någon pappersinsamling ligger miljontals rabattklistermärken och möglar, beställda av någon överpositiv ja-sägare med en analytisk förmåga i klass med vilken ekorre som helst.

Tävling: the enlightened version of me

Temat för veckan är självporträtt. Jag tänkte mig en lite tweakad version av ett självporträtt och hittade denna gamla bild som jag redigerade om.

Fy för fan

Fick ta del av information i går som gjorde mig galet arg, för att säga det minsta. En man som bodde på samma gård som oss visade sig vara pedofil. Och sättet det här uppdagades på, var på det allra värsta sätt. Han har tafsat på, och våldtagit, en eller två sjuåriga tjejer som brukar springa runt på gården och leka.

Som den jag fick det berättat av sa: "av alla människor här på gården hade jag aldrig trott att det skulle vara han". Men tyvärr är de där pedofilerna sluga jävlar. Han var översocial, gick runt och pratade med allt och alla, satt med föräldrarna till barnen han sedan skulle komma att våldföra sig på och drack öl och grillade och som grädde på moset hade han en massa djur som barnen jättegärna ville kolla på och leka med. Ingen trodde att han hade några baktankar med det.

Det lustiga är, eller lustigt är det inte, men det konstiga är att första gången jag träffade honom tänkte jag: vad är det här för sjaskig pundare?  Men sedan började han snacka med en och var alltid övertrevlig, så det första intrycket reviderades och helt plötsligt tyckte man att han var okej. Det var allmänt känt att han hade en del drogproblem och suttit inne för misshandel men alla upplevde ändå honom som harmlös. Han var ju så trevlig.

Det är vid sådana här tillfällen som jag tappar all tro på mänskligheten. Hade alla föräldrarna istället varit fördomsfulla och inskränkta och sagt till sina barn att noga akta sig för den mannen eftersom han suttit inne och använde droger, då hade kanske det här aldrig hänt.

Jag känner inte föräldrarna till de utsatta barnen men jag kan bara hoppas att de lyckas rädda sina barn från att låta det här förstöra deras liv. Sju år, det är ingenting. Och så kommer det en skadad människa och fångar dem med sina äckliga händer och försöker dra dem med sig ner i hans privata helvete.

Att jag har skakat hand med den jäveln, pratat med honom, låtit honom klappa Dexter, det gör mig arg, så satans arg.

Mannen utan minne

Han är tunnhårig. I ansiktet har han en en mustasch som är vit och vildvuxen utan att för den delen ta över totalt. Tänderna är gula. Hans ögon är gömda bakom någon sorts dimma som gör att hans irisar ser ut att vara silverfärgade. Han står och dricker ur en öl. Han vinglar, inte mycket, men tittar man på honom en stund ser man att balansen inte längre är med honom. Små sår har han i ansiktet såväl som fingrarna.

Med ojämna mellanrum sitter han på bänken utanför affären. Vissa dagar skämtar han med förbipasserande och skriker efter dem att de tappade något. Han skrattar gott åt sin egen rolighet. Andra dagar sitter han tyst och bara tittar. Han har alltid en vit sprortjacka på sig.

Hans humör är lynnigt. Han säger något, man skrattar, han säger att man inte ska skratta. Blicken stramas upp och han tittar en stint i ögonen. Leendet kommer tillbaka och han säger att han har förlorat sin familj på grund av spriten. Han säger att han har blivit knivhuggen vid sex olika tillfällen utav kompisar. Man vet inte vad man ska säga.

Varje gång han stannar en för att prata är det som vi aldrig mötts. Samma frågor, samma berättelse om den förlorade familjen. Det enda som förändras är hans fylla.

Ibland går man omvägar runt bänken för att slippa prata. Slippa lyssna. Ibland går inte det, man fastnar. Han älskar nämligen hundar. Han har haft flera stycken men alla har dött. Han ger goda råd om hur man ska uppfostra hunden - man ska skrika på den, då lyssnar den. Man säger att det hjälper nog inte så värst mycket. Han demonstrerar och skriker så att det sprutar saliv ur munnen på honom. Han ber om ursäkt, hans skulle bara visa. Han klappar hunden med fumliga händer. Frågar vad hunden heter, man svarar som alltid att han heter Dexter.

Han kommer emot en i hög fart. Kroppsspråket är forcerat. Han frågar efter en cigg som man inte har. Han blir knäckt, svär. Stannar ändå kvar och pratar lite, beklagar sig över cigarettsuget. Det är förjävligt. Man skrattar. Det skulle man inte gjort för detta är inget man skrattar åt. Lynnigare än någonsin förut. Han ser några personer komma gående längre bort, säger artig hej då och hastar bort mot dem för att fråga efter en cigg.