Dexter the dog

Två olika användningsområde för vatten

The Notorious Mr Wei

Störiga personer har inplanterats i min tillvaro

Tjugofem stycken blev antagna till den kursen jag läser nu. Efter lite naturligt bortfall är vi kanske arton stycken kvar. Till varje lektion är det en kärntrupp på fem personer som kommer oavsett väder, vind eller finanskriser. Utöver den kärntrupp är det ungefär fem personer till som medverkar på lektionerna, aldrig samma personer, men fem stycken, i snitt. Jag hör till kärntruppen. Det är alltså jag och fyra andra som träffas på alla lektioner. Två av dessa fyra är så svårt störande att jag under varje lektion håller på att förgås. Båda två ställer frågor hela tiden, eller, egentligen är det inte frågor utan påstående och utläggningar. 

I dag klockade jag en av mina klasskompisars utläggning. Den varade i 3 minuter och 26 sekunder. Det är en otroligt lång tid att lyssna till någons svammel. Den stackars läraren försökte bryta in vid minst sju tillfällen men utan resultat. Så här, några timmar senare känns det lite overkligt. Hände det på riktigt? Jag har nu börjat tvivla och var för en stund sedan mer eller mindre övertygad om att jag drömt det hela. Då kom jag ihåg min andra klasskompis (notera att jag använder det epitet ironiskt) som kryddar alla utläggningar med ett nervöst skratt. 

Sex utläggningar, tre påståenden och fyra frågor var vad klasskompisen hann med under dagens lektion. Och allting kryddades med ett nervöst skratt. I stället för att ta korta pauser, som de flesta gör när de säger något, sipprar det ut nervöst skratt. Detta skratt. 

Hela situationen får en konspirationsfantast som jag att börja undra om det inte är något skumt på gång. Det känns lite för lägligt att dessa två galningar har dykt upp i mitt liv samtidigt. En utredning är på sin plats. Någon måste börja ställa de obekväma frågorna för det här är en komplott. Det är jag säker på. God damn it!

In to the wild

Det är en sån dag

Jag kan inte komma på en enda vettig sak att skriva. Egentligen har jag inte tid att skriva något här för jag har så satans mycket andra saker jag måste skriva. Men det går inte, totalt slut i hjärnan. Slut på formuleringar, slut på idéer, slut på allt. Det här skriver jag egentligen bara för att komma i gång, försöka tvinga hjärnan att vakna till. Men har du läst hit märker du ju att jag uppenbarligen inte har lyckats. Det är dött i dag. Jag försöka göra något annat.

Nyss öppnade jag en ny flik i min webbläsare. Surfade runt lite på interwebben och kollade bilder och andra bloggar. Det gav ingenting förutom att jag nu har en halvtimme mindre på mig att skriva det jag ska skriva. Jävligt onödigt, kan jag tycka så här med facit i hand. Det hade varit bättre om jag hade spenderat den halvtimmen på att börja skriva det jag ska. Jajaja, läste lite Twitterinlägg också. Jag blir mer och mer övertygad om att Twitter är helt meningslöst, faktiskt till och med mer meningslöst än Facebook. Tog en snus. 

Nej, jag vet inte. Jag stör mig otroligt mycket på att jag glömmer småord såsom att, det, han, hon och så vidare. Det är enerverande, måste alltid läsa om allt jag skriver så sjukt noggrant, för snabbläser jag så fyller hjärnan i de ord som jag missat. Det är skumt, jag läser texten och märker inte att det saknas typ 20 ord för hjärnan tror att den gör mig en tjänst och lurar mig till att tro att orden faktiskt står där. Det regnar i dag.

"Vakna med The Vocie" på kanal 5 är ett tillhåll för obegåvade människor. Sannerligen. Underhållningen ligger i att de är så fantastiskt tråkiga och förutsägbara, deras oförmåga att berätta en anekdot, deras ofta extremt fördomsfulla intervjufrågor, deras oförmåga till någon form av analytiskt tänkande. Jag fortsätta länge att rabbla deras svagheter men jag stannar där. Lost däremot, ja jävlar vilken kvalitetsserie. Häpnadsväckande. Jag ångrar lite att jag sett alla avsnitt för det hade varit grymt att köpt boxen sen när serien är slut och kollat alla säsonger i rad. Ojojoj, jag tror aldrig man hade kunnat kolla på några andra tv-program efter en sådan upplevelse. 

Nu börjar jag vakna till, lite i alla fall. Kanske ska börja göra det jag ska. Nu vaknar hunden. Satan, då måste han pissa. Ut i regnet och kylan.

Okänd

Harmoni

Silence

Rövhålet

Jag insåg i dag att en stor del av min tid numera går åt till att titta på ett rövhål. Det är ingen metafor, jag menar bokstavligen. Ett rövhål. Utifrån ens personliga preferenser kan det vara en bra sak eller en lite jobbig sak att stirra på ett rövhål. Jag tyckte det var lite jobbigt i början. Det kändes helt enkelt inte bekvämt, men nu har jag blivit så van att det inte längre bekommer mig. 

Rövhålet jag stirrar på tillhör vår hund och jag tittar inte för att jag vill, utan för att jag måste. Jag gör det för att se om han är skitnödig. Den lille gynnaren håller gärna in skitarna så långt det bara är fysiskt möjligt. Han går runt, sniffar och äter lite gräs fast röven buktar ut på honom som om han skulle föda. Sen sekunderna innan han är så skitnödig att bajset kommer ut vare sig han vill eller inte kommer paniken. Han springer runt i cirklar och sniffar som en besatt efter en plats att släppa korven på. Självklart hittar han inte den perfekta platsen utan tillslut är han tvungen att sätta sig ner där han står. Så här går det till varje gång. 

Och det är därför jag tittar på rövhålet, för att avgöra om han är skitnödig eller inte, om vi ska gå en lten bit till eller om vi kan gå hem.