Störiga personer har inplanterats i min tillvaro

Tjugofem stycken blev antagna till den kursen jag läser nu. Efter lite naturligt bortfall är vi kanske arton stycken kvar. Till varje lektion är det en kärntrupp på fem personer som kommer oavsett väder, vind eller finanskriser. Utöver den kärntrupp är det ungefär fem personer till som medverkar på lektionerna, aldrig samma personer, men fem stycken, i snitt. Jag hör till kärntruppen. Det är alltså jag och fyra andra som träffas på alla lektioner. Två av dessa fyra är så svårt störande att jag under varje lektion håller på att förgås. Båda två ställer frågor hela tiden, eller, egentligen är det inte frågor utan påstående och utläggningar. 

I dag klockade jag en av mina klasskompisars utläggning. Den varade i 3 minuter och 26 sekunder. Det är en otroligt lång tid att lyssna till någons svammel. Den stackars läraren försökte bryta in vid minst sju tillfällen men utan resultat. Så här, några timmar senare känns det lite overkligt. Hände det på riktigt? Jag har nu börjat tvivla och var för en stund sedan mer eller mindre övertygad om att jag drömt det hela. Då kom jag ihåg min andra klasskompis (notera att jag använder det epitet ironiskt) som kryddar alla utläggningar med ett nervöst skratt. 

Sex utläggningar, tre påståenden och fyra frågor var vad klasskompisen hann med under dagens lektion. Och allting kryddades med ett nervöst skratt. I stället för att ta korta pauser, som de flesta gör när de säger något, sipprar det ut nervöst skratt. Detta skratt. 

Hela situationen får en konspirationsfantast som jag att börja undra om det inte är något skumt på gång. Det känns lite för lägligt att dessa två galningar har dykt upp i mitt liv samtidigt. En utredning är på sin plats. Någon måste börja ställa de obekväma frågorna för det här är en komplott. Det är jag säker på. God damn it!