Det var ju inte så bra

Jag tittade på "Fallet" i går på Svt som handlade om den ökända Hagamannen. Det var inte så bra. Men mitt i all dålighet drabbades jag av ett ögonblick av klarhet, jag kunde helt plötsligt, för första gången sätta ord på varför jag tycker att det mesta som produceras inom svensk film och tv inte är så bra. Fiktionsbubblan spricker. Så enkelt är det. Jag tror helt enkelt inte på det som visas på duken eller tv:n. I "Fallet" till exempel, där fanns två väldigt tydliga exempel på hur människorna bakom produktionen misslyckas med att få mig som tittare att gå med den överenskommelse som krävs för att berättelsen ska bli trovärdig.

1. Skådespelaren som spelar en polis som förhörde Hagamannen är i verkligheten inte tunnhårig. Men tydlig var den polismannen som han spelar, tunnhårig. Hur löser de det? Jo genom att raka skådespelaren så att han blir tunnhårig. Och visst det hade kanske fungerat om skådespelaren i fråga åtminstone hade en begynnande flint, men så var det inte i detta fall. Det syntes att han var rakad för att se tunnhårig ut, för satan!
2. Hagamannen står hemma och målar i taket med en roller. Hans fru kliver upp stegen jämte honom, tar rollern och rollar honom i ansiktet på ett sådär kärleksfullt sätt som endast, får och, kan förekomma i en snuttifierad amerikansk rom-com. Här sekundärskämdes jag får skådespelarnas skull.

Dessa två ovanstående exempel nämns förstås utöver den vanliga faktorn som ställer till i svenska filmer och dramaproduktioner - dialogen. Det finns inte och kommer aldrig att finnas någon svensk som pratar på det sätt som görs i svenska filmer. Ordvalet är alltid fel och betoningarna och känslan är alltid helt fel, alltid.