Millimeter från katastrof

Det handlade om sekunder och millimeter. Kanske tre, jag skrek men han brydde sig inte. Han bara fortsatte att dra, att pressa sin lilla kompakta kropp framåt. Hon pratade i telefon och befann sig egentligen närmare situationen men hon gjorde mest ingenting. Hon frös i rörelsen, fastnade, blev en betraktare av händelseförloppet. Till sist slutade jag att skrika och kom upp på fötter, för jag låg i soffan. Jag rusade fram mot katastrofområdet men precis när jag kom fram började han pressa med en nyfunnen frenesi. Tingeltanglet gav med sig och han var fri och ingenting gick otroligt nog sönder.

Vad det var som hände? Dexter, den numera kastrerade hunden, trasslade in sig sladdhärvan bakom tv:n. Han fick panik och började dra och dra och dra. Tv började att glida och han fortsatte att dra. Men innan någon av oss hann fram lossnade, som tur väl var, kontakten från vägguttaget och han blev fri. Tv:n stod på sniskan och vi med andan i halsen. Det var millimeter från att tv:n åkte i golvet och en gång för alla krossade såväl vår underhållningscentral som ekonomi.