@pennygången

Det är varmt. Solen känns för första gången som att den faktiskt skiner av en anledning, som att den har hittat motivationen för att göra det den är till för. Sprida värme. Jag sitter på en bänk utanför ingången till vår trappuppgång. Jämte mig sitter Johanna, min älskling. hon blundar medan ansiktet följer solen över himlen som vore solen en magnet och Johannas ansikte en järnbit. I mitt knä ligger Dexter och gör det svårt för mig att läsa tidningen. 

Det ligger en sorts tystnad över gården trots att några ungar står och försöker kasta frisbee bara tjugotalet meter bort. Jag vet inte om frisbee:n är felkonstruerad eller om ungarna helt enkelt är  sämst på att kasta frisbee, för de lyckas inte fånga den enda gång. Den är gul. Frisbee:n.

Det kommer fram några småtjejer till Dexter. De har med sig sina två hundar. Det blir rörigt, kopplen trasslar och tassar far åt alla håll. Jag tänker på hur mycket jag gillar blixten jag har köpt till min kamera. Jag tänker på bilder jag kan ta med hjälp av den. Johanna leker med Dexter som leker med de andra hundarna som leker med småtjejerna som leker med Dexter. 

Solen värmer i ansiktet. flyttar jag mig lite åt sidan på bänken känner jag värmen tränga genom jeansen och det är behagligt, en sorts primitiv stolsvärme. Jag läser en intervju av Virtanen med Schulman. Den är bra. Men Virtanen har varit bättre.

En bil kommer uppbackandes och en kille i urtvättad randig tröja hoppar ur bilen. Han går bort till trappuppgången mitt emot där jag sitter. Bilen står kvar. Jag läser lite till. Läser om Lotta Bromé och för en kort sekund skenar pulsen i väg och ilskans välbekanta smak äntrar mitt medvetande. Killen kommer ut från trappuppgången bärandes på ett hjul. Tid  för sommardäck.

Det är en sådan dag. Solen skiner, mysfaktorn är hög och det är tid för sommardäck. Sannerligen.