Bokmässan

Det är faktiskt relativt luktlöst trots att så många människor befinner sig på ett och samma ställe. En svag kaffedoft i sällskap med olika parfymer och andra fåfängsdofter är det dominerande inslaget. Ljudnivån däremot är långt över gränsen för vad som kan anses vara hälsosamt. Var och varann meter står det en person och talar in i en mikrofon. Beroende på vem som talar varierar folkhopen framför mikrofonerna i omfång. Någon talar inför fem personer, varav tre av dessa fem mest verkar sitta där just av den anledning att det erbjuds sittplatser. Det är varmt, det är det. Överallt finns det böcker. Överallt finns det montrar. Trots att det är löjligt kan jag inte låta bli att känna ett visst mått av medlidande för de tappra som bemannar de obesökta och ignorerade montrarna. De ser så ensamma ut, vissa har till och med helt givit upp och sitter bara apatiskt i ett av monterns hörn. Det är ledsamt på ett tragiskt vis, inte vacker eller fin ledsamhet som finns beskrivet på så många sätt i alla böcker som finns just här i mässhallen, utan ren och oromantiserad ledsamhet.

Andra går det bättre för. Jan Guillou, till exempel. Han far mellan de olika montrarna och håller föredrag på föredrag. Jag ser Alex Schulman signera sin bok, kön ringlar lång och folk som går förbi stannar och tar en bild. Jag ser Martina Haag. Jag ser Jan Lööf. Jag ser många men framför allt ser jag en kvinna i sextioårsåldern stå på ett litet podium och tala. Hon är klädd i en sorts kombination av olika etniska kläder. Hennes uppenbarelse får mig att tänka på indianer och samer. Hon står på sitt podium, upphöjd över den förbipasserande massan och talar i en mikrofon utan att någon endaste människa stannar och lyssnar. Jag står en stund och tittar på henne, vad hon talade om vet jag inte, jag blev som hypnotiserad av hennes yttre och hennes ögon som lös av något ledsamt. Jag tog en bild på henne, men det var med min analoga kamera så jag måste vänta på att få se henne igen. Sedan gick jag.

Jag letade en stund efter en utgång. Hittade ingen, gick runt lite till och trängdes. Trängdes med folk i rulltrappan. Trängdes med folk mest överallt. Sen övervägde jag länge om jag skulle köpa Lars Tunbjörks bok "Office". Den är vacker men jag har redan sett alla bilderna i den så jag drog mig ur den montern. Hittade en annan intressant bok men de tog inte kort och då blev jag förgrymmad. Hittade en bok av Robert Adams, men den var för dyr. Trampade en dam på tårna. Sen försökte jag återigen att hitta ut.

Jag hittade utgången. I svängdörren på vägen ut fungerade metallen som omgav dörrarna som en spegel, en sådan där fejkspegel som finns i lustiga hus, så alla vi som gick ut genom svängdörrarna såg ut ha oproportionerliga kroppar.