Flickan som lekte med elden

Det är roligt att kunna säga att en svensk film som är gjord för massorna är en bra film, rent generellt, utan att behöva lägga till den fördömda meningen: "för att vara en svensk film". "Flickan som lekte med elden" är en klockren trepoängare av fem möjliga. Filmens behållning är förstås Noomi Rapace i rollen som Pippi Långstrump.

Däremot är tyvärr "Flickan som lekte med elden" lite mer svensk till formen än vad den första filmen var. Fotot är inte lika snyggt och den känns överlag inte lika filmisk som "Män som hatar kvinnor". Paolo Roberto spelar sig själv och gör, som jag upplever det, en väldigt nedtonad version av sig själv. Men han är en bättre skådespelare än vad jag minns honom från den horribelt dåliga filmen "9 millimeter".

Att manusförfattarna sedan gett Paolo Roberto en replik innefattande uttrycket "ett ruttet lingon" är ju förstås ett tydlig exempel på klassisk svensk stolpig dialog. För visa mig den människan som använder det utttrycket, visa mig den, säger jag!

Att betyget inte blir högre än en trea är resultatet av att jag upplever det som att historien är väldigt hastigt berättad. Det blir ganska ryckigt för det dyker upp karaktärer utan någon egentligt mening, det händer saker som inte alltid känns helt motiverad. Det här förstås ett utslag av man valt att följa böckerna ganska slaviskt och det är inget fel med det, men för att göra boken rättvisa hade filmen behövt vara längre. Nu verkar det som att filmmakarna utgår från att alla har läst böckerna och har dem färskt i minnet. Ett misstag, anser jag, som gör att filmen tappar i kvalitet.