Jag tror det hänger ihop med att jag sedan jag var sexton har jobbat med något som jag inte vill jobba med. Jag har liksom redan betalat min skuld. Men tyvärr för mig, inom helt fel yrkesområde. Detta betyder med andra ord att jag blir tvungen att återigen jobba med sådant jag inte vill jobba med för att sedan, eventuellt, få jobba med det jag vill jobba med.
Jag tänker en del på det där. Egentligen, varför ska jag inte fortsätta att tänka att jag bara ska jobba med sådant jag tycker är kul? Det är ett jobb. Livet handlar inte om jobb, det gör inte det. Men det är där samhället är så finurligt konstruerat att ju äldre du blir desto mer slätstrukna blir dina övertygelser. Du börjar anpassa dig lite där, och lite här, och lite där igen. Tills den dagen då du märker att du är helt och hållet anpassad till att vara en liten och obetydlig del i det maskineri vi alla kallar samhället.
För ingen vill vara killen som bara ville ha ett roligt och inte ta ett skitjobb. Nä, det vill man ju inte. För allt i livet är inte roligt och kramp får man om man badar inom fyrtio minuter efter avslutad måltid och skelar man med ögonen kan de fastna och ja, inte fan vet jag.
Situationen är prekär. Men inte för att jag behöver oroa mig för det nu, det finns inga jobb. Varken skitjobb eller jobb som inom det skrå jag numera är utbildad inom. Så vad göra? Jo, plugga lite till och fundera på om det stigen leder till ett anpassat liv som duktig medborgare eller ett tvivelaktigt sökande efter ett roligt jobb.
Fotnot: ett roligt jobb betyder inte ett jobb där jag inte skulle behöva jobba utan det betyder ett jobb, innefattande sysslor jag finner vara inspirerande, utmanande och utvecklande. Tvärtemot skrönor gällande 80-talister har jag inget emot att jobba mycket, ofta och länge. Nej, det är inte där skon klämmer utan det handlar bara om att det måste vara ett, enligt nyss nämnda kriterier, roligt jobb. För tydlighetens skull; ett "roligt jobb".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar