Oklädsam, men samtidigt underhållande, bitterhet

På ena sidan av arenan håller världens just nu hetaste idrottsman, alla kategorier, på att hoppa ner i startblocken, redo att ta sitt andra VM-guld och eventuellt sätta ännu ett världsrekord. Samtidigt, på den andra sidan av arenan gör sig en medelmåttig svensk höjdhopperska redo inför sitt potentiellt sista hopp i en tävling hon inte har endaste liten chans att vinna. Vem förtjänar publikens och tv-kamerornas uppmärksamhet?

Just det, den bäste av de båda idrottsutövarna förtjänar publikens uppmärksamhet och följaktligen fick han den. Vad händer då? Jo, den i alla avseenden medelmåttiga svenska höjdhopperskans tränare får en snetändning och kallar världens hetaste idrottsman och hans loppkollegor för "tvåhundrameterpajasarna" och anklagar dem för att störa hans i alla avseenden medelmåttiga adept.

Kommentaren i sig är ett roligt inslag i idrottssamhang där klichéerna som lämnar alla inblandades munnar är vanligare och tråkigare än en Keno-dragning, men samtidigt är det en kommentar som är så missriktad och drypande av oförtjänt bitterhet att det är på gränsen till kusligt. För menar Yannick Tregaro på allvar att Emma Green hade klarat den höjden hade hon tillängats publikens fullständiga och odelade uppmärksamhet? Menar han det, på allvar? Jag hoppas verkligen inte det, för i så fall är han inte riktigt som han ska. Emma Green är nämligen ingen höjdhopperska av världsklass och kommer troligvis aldrig att bli det. Tråkigt, men sant.