En kvinna, någonstans i åldersspannet mellan 50 och 60 år, infriar sin livslånga dröm om att åka till det mytomspunna New York, då hon och maken bokar en resa till USA. Hon är glad, uppspelt. Kanske att hon att hade svårt att sova natten efter det att hennes drömmars resa bokades. Kanske berodde sömnlösheten på att tankarna inte villa sluta snurra och kanske viskade hon sin makes namn i den mörka natten i hopp om att även han var vaken och därigenom bekräfta att hans uppspelthet var lika total som hennes.
Några dagar innan drömresa till USA och New York satt kvinnan på jobbet och pratade med sina jämnåriga kollegor. Givetvis var samtalsämnet kvinnans nära förestående resa. Alla var bara så avundssjuka. Efter en stund höjer en av kollegorna ett varningens finger och säger med skärpa i rösten att det finns mycket svarta människor i USA och att dessa människor måste kvinnan se upp med. Kvinnan nickar eftertänksamt men hon frågar ändå varför hon måste se upp med dem, de svarta människorna. Svaret från den omtänksamma kollegan kommer snabbt och utan omsvep; för att de rånar folk.
På väg hem från jobbet ekar kollegans röst i kvinnans huvud - "för att de rånar folk". Kvinnan vill ju inte bli rånad men i just ögonblicket bestämmer hon sig för att inte låta rädslan äga henne och lägga sordi på hennes drömmars resa. Genast känns allt bättre, pirret i benen och magen återvänder och hon börjar återigen repetera de engelska glosor hon gett sig själv i läxa för dagen.
I New York. Allt är precis så fantastiskt som kvinnan föreställt sig. Skyskraporna är till och med ännu högre än hon trodde och det ryker faktiskt ur gatubrunnarna. På riktigt. Kvinnan och hennes make har checkat in på ett lite dyrare hotell än vad de egentligen hade tänkt sig: men va tusan, vi kommer aldrig till New York igen, sa de till varandra innan de marscherade in genom dörrarna och slängde kreditkortet på den marmorbeklädda receptionsdisken.
På den andra dagen av New York-vistelsens fyra dagar har kvinnan ett ärende till receptionen. Hon kliver in i hissen och säger världsvant till mannen som trycker på våningsknappen för den våning man önskar åka till: ”The lobby, please”. Mannen i hissen ler ett leende som inte på något sätt når mannens ögon. Kvinnan märker dock inte det eftersom hon är så nöjd med sitt engelska uttal. Efter en stund plingar hissen till och stannar på den tionde våningen.
In i hissen stiger en svart man. Kvinnan stelnar till och minns för första gången under sina drömmars resa vad hennes omtänksamma kollega varnade henne för. Hon trycker handväskan närmare mot kroppen och vänder sig liksom inåt hissväggen, för att slippa titta på den svarta mannen. Efter det att den svarta mannen ställt sig till rätta i hissen, vänder han huvudet mot hissmannen och säger: "Down".
Nu rämnar kvinnas värld. Panikens tunga dimma lägger sig över hennes hjärna som smält ost kring en hamburgare. Det enda hon tänker på är att hon inte vill dö, i en hiss, i New York. Så hon gör det hon anser kommer att göra så hon slipper dö, i en hiss, i New York. Vilket förstås är att slänga sig ner på golvet i hissen samtidigt som hon föser väskan mot, den galna och med mord i sinnet, svarta rånaren.
I samma stund som väskan snuddar den mordiske rånarens fötter. Tittar han ner på kvinnan som ligger ihopkrupen på golvet med ena armen utsträckt, i en position som närmast liknar den position en idrottar gör när denne lyfter sin pokal mot himmeln och mottar publikens jubel. Kvinnan möts dock inte av något av jubel. Hon möts av ett gapskratt så ljudligt och hjärtligt att kvinnan ganska snart inser att hon inte är på väg att bli rånad och än mindre mördad. Hissen plingar till igen och den svarta mannen går gapskrattande ut ur hissen. Kvar ligger kvinnan. Glad över att inte ha blivit mördad men glädjen krossas snart av skamkänslor, tyngre och mer levande än något kvinnan någonsin känt i sitt liv.
När kvinnan och hennes make två dagar senare ska betala för sin vistelse på det för dem lite för dyra hotellet, säger mannen i receptionen att rummet redan är betalt. Kvinnan, som är så ärlig som bara en svensk i medelålder kan vara, säger oförstående att det inte kan vara möjligt. För varken hon eller maken har betalat så därför är det enda möjliga alternativet att det har blivit något fel. Lite upprörd är hon allt, hon vill ju göra rätt för sig. Men mannen i receptionen bara skakar på huvudet och innan kvinnan hinner protestera ytterligare tar receptionisten fram en liten lapp på vilket följande står:
"Thanks för the laugh."
- Eddie Murphy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar