Solen bränner både på insidan och utsidan.

Solen skiner som vore det augusti. Så gött, så skönt, så bra. Då känns inte de senaste veckornas motgångar och mörka funderingar lika illavarslande längre. Solen bränner bort dystopiska tankar, skulle jag vilja påstå. Jag var och såg Wolverine och State of Play i dag. En var dålig och en var jättebra. Nu ska vi köpa kattsand. Är det inte jävla sätt, egentligen, att man ska behöva betala för att asa hem tio kilo sand. Man borde ju få betalt för det. Nu går vi. Kanske blir en burgare eller någon annan smaskighet inne i stan.

Jobb

HDR-bilder är för fotografi vad silvermaskar är för böcker

Första gången jag såg en HDR-bild tappade jag hakan. Andra gången jag såg en HDR-bild tappade jag hakan. Hundrade gången jag såg en HDR-bild började det kännas jobbigt. Tusende gången jag såg en HDR-bild spydde jag upp magsäcken genom näsan. 

Jag längtar till den dagen HDR-bilder är så uttjatade att inte någon ids se en enda till. Vi är inte riktigt där ännu. Man måste se sin andel HDR-bilder innan man tröttnar på dem och ännu så länge finns det alldeles för många som ännu inte fyllt sin kvot. Så vi kommer nog att få dras med dem i alla fall ett år till. Men förhoppningsvis börjar HDR-bilderna så sakteligen försvinna under sommaren för att vara helt borta lagom till julafton. Så kan vi alla gå in i 2010 och känna oss färdiga med HDR-bilder. 

Vi kan sitta och diskutera och vara nostalgiska: "Kommer du ihåg HDR-bilderna?". "Ja jäkla vad snyggt det var. Ett tag. Och shit vad man tröttnade på dem, tillslut kunde jag inte se en HDR-bild utan att spy upp magen genom näsan". "Ja jag vet. Vilka tider alltså. Skönt att vi slipper se dem nu". "Ja, verkligen"

Fest

Han stod i ett av rummets hörn och tittade ut över lokalen som var fylld enligt brandföreskriftens norm. Han tittade på alla människor som rörde sina kroppar till musiken. Alla dansade utom han. Till och med han med det skadade benet dansade. I sin hand hade han ett genomskinligt plastglas, fyllt till bredden med sötsliskig päroncider. Luften i rummet var varm och fuktig som en dag i Thailand, men det luktade inte stekt ris och curry. Det luktade svett och något annat surt, antagligen fis.

Han ville också dansa men något höll honom tillbaka. Flera gånger var han nära att smyga sig in bland folkmassan och bara låta kroppen studsa. I stället halsade han sitt glas med sötsliskig päroncider. Det resulterade i att han började klökas. Salivproduktionen ökade lavinartat och det rann spott ur munnen på honom. Det tog honom fem minuter att kväva kräkreflexerna. Genomsvett, men glad för att han valt en svart skjorta, gick han bort till den taffligt byggda baren.

- En cider, tack.

- Äppel? Päron? Jordgubb?

- Päron. Det måste vara päron.

- Ok. 20 pengar, tack.

- Pengar?

- Ja, pengar. Svenska kronor du vet...

- Jo, jag vet... men du sa pengar, inte kronor.

- Jaja, 20 kronor då, blev det tydligare nu?

- Ge mig min cider bara.

- Här har du, flytta dig nu så att de bakom dig kan beställa.

Han gick bort till sitt hörn av rummet. Stod där och blickade ut över rummet. Igen. En tjej med krylligt hår, och en tajt vit tröja dansade med rumpan tryck mot en mans skrev. Båda var dimmiga i blicken. Hon sträckte upp händerna i luften och kastade med håret. Han såg hur den vita tröjan hade antagit en annan färg vid hennes armhålor. Han tänkte på svett. Svettiga kroppar tryckta mot varandra. Svettlukt. Han sniffade under sina egna armar, han luktade inte svett, han luktade tvättmedel. 

Nu ville han verkligen dansa. Han ville in och trängas i den fuktiga illaluktande massan. Han tittade ner på sitt ciderglas som han ännu inte tagit ens en klunk av. Han förde glaset och mot munnen och började att klunka. Han behövde tio klunkar för att tömma femtio centiliter med sötsliskig päroncider. Denna gången blev han inte illamående. Han ställde glaset på golvet. Nu var han redo att dansa. Han hade övat hemma på några nya moves som han skulle köra. Visa alla att han faktiskt är duktig.

Han går in i folkmassan, han duckar för viftande händer, han väjer för svängande rumpor och han stålsätter sig för vassa armbågar. Han känner den av kroppar genererade värmen skölja över honom. Han vill in till mitten av dansgolvet. Där vill han vara, i centrum. Bara tre meter till. Sen kan han börja dansa. Bli ett med massan, låta sig hypnotiseras av basgången och bara njuta. Hon ställer sig i vägen för honom. Han stannar.

- Vad gör du här?

- Jag tänkte dansa lite, är riktigt på g nu alltså.

- Jaha, men jag menar vad gör du här. Ikväll. På denna festen?

- Inget särskilt, jag kände bara ett sånt sug efter att dansa lite. Ha lite kul, du vet.

- Ja men vafan! Det kanske inte är så lämpligt att du är här, det fattar du väl?

- Jag tänkte att det inte gjorde något, jag känner ju alla här, det är mina vänner också.

- Jaja, tro du det om det får dig att må bättre och gör som du vill, men jag tycker det känns jävligt skumt att du ska va här. Hade jag varit du, hade jag aldrig kommit hit. 

- Nähä... jag kanske ska gå då?

- Ja, det tycker jag att du ska. 

- Ja, det kanske är bäst. Men jag tycker det är lite orättvist.

- Orättvist? Hahaha, du är ju fan helt störd. 

- Vaddå? Va menar du?

- Inget. Absolut ingenting. Men gå hem nu då.

Dagens ord

Enivironger

Tankespetor från den senaste veckan

Alex Schulman säger ofta i intervjuer att han i egenskap av krönikör antar ett sorts alter ego som vrider alla åsikter några extra varv. Kryddar lite extra för maximal provokation, så att säga. Men vad jag undrar är om Ronnie Sandahl lever efter samma devis, om han framställer sig själv tio gånger drygare i sina krönikor än vad han är i verkligheten? Eller är han bara så full av sig själv att han helt enkelt inte kan framställa sig på något annat sätt? 

**********

Såg Hell's Kitchen förra veckan. Det var tydligen säsongsstart och alla skulle presenteras för tittarna och visa för Gordon Ramsey vad de går för. En tjej, som inte var snygg, sa något i stil med att hon trodde att alla som tittade på programmet skulle tänka att hon bara var en snygg tjej som försökte vara kock, men att hon allt skulle visa dem. 

Redan här började jag ana oråd. Hennes totala avsaknad av självinsikt fick mig att ömsom skratta ömsom grina illa där jag satt i soffan. Så slog restaurangen upp portarna och de tävlande började laga mat åt de inströmmande gästerna. Det tog ungefär fem sekunder innan hela den självsäkra tjejens lag insåg att hon var totalt värdelös. De skrek på henne, hon skrek på dem. Hon försökte göra det hon skulle. Grät lite grann. Försökte lite till, sa fuck this och lämnade köket och stormade upp i lägenheten där de tävlande bor. 

Hennes lagkamrater blev förundrade, men inte ledsna. Sådär, tänkte jag, nu slipper vi se mer av henne. Men jag hade fel, för denna idiot till människa satte sig och började äta någon form av micropizzabulle och gick sedan ut tände en cigg. 

Vad är det för idiotiskt med det? Jo, hon är jättetjock. Men vad är det fel med att vara tjock? Mycket, men det som gjorde ont i mig var att se hur hon uppvisade det mest stereotypiska tjockbeteendet som finns. Så fort hon fick lite motgångar stormade hon i väg för att äta snabbmat och röka en cigg. Det var rent bedrövligt att bevittna. Har inte släppt det ännu.

**********

Filip & Fredriks liveshow från New York är faktiskt inte så bra. Stundtals är glimtar de till men jag tror ärligt talat att de hade gjort det bättre i Stockholm. Produktionen hade blivit tajtare och vi som tittare hade sluppit menlösa inslag som "Kåmärkt". Kanske även de båda programledarna hade kunnat slappna av lite mer om de varit på hemmaplan och inte varit fullt lika uppe i varv som nu. 

**********

 

Det är ju för fan helt hopplöst

Hopplös. Det är ordet är så enormt laddat i sin bokstavliga betydelse. Hopplös: det betyder att något eller någon är utan hopp, någon eller något är utom all räddning. Är det kanske tack vare ordets kraftfulla laddning det helt har tappat sin kraft? Det blev liksom för laddat, för dräpande.

 

Med tanke på att det finns ett ordspråk som säger att hoppet är det sista som överger människan är det elakaste man kan säga till någon att denne är hopplös. Det är den ultimata förolämpningen, ändå används ordet "hopplöst" slentrianmässigt och utan någon egentlig eftertanke i de allra flesta fall. Det är intressant att det har blivit på det viset. Hur kan ett ord tappa så mycket kraft?

Jag ska börja ta ordet "hopplös" på det allvar det förtjänar. Jag ska bara använda det när jag verkligen menar ordets bokstavliga innebörd. Förhoppningsvis behöver jag aldrig använda det men om jag blir tvungen, då jävlar, då är det allvar och jag kommer inte att tveka att säga "att du är ju helt hopplös" om det är berättigat. Men bara om det verkligen är berättigat.

Thailand 2007

 

Blondinbella framkallar smärta, på insidan av huvudet.

Jag läste lite på Blondinbellas blogg innan, jag fick sådan smärta på insidan av huvudet att jag helt plötsligt förstod varför folk skär sig i armarna när de mår dåligt.

Straight living

"En ding ding värld" under nytt namn

När jag var liten fanns det en tidning som hette "En ding ding värld". I denna tidning kunde man läsa om de mest fantastiska saker. Jag minns särskilt ett reportage om en människa som åt spik, glas och annat oätbart. Det var verkligen sinnesvidgande för mig, äta glas, hur är det möjligt? tänkte jag då. Och handlade det inte som människor som åt saker så handlade det om utomjordningar eller snömän eller andra monster.

Naiv och med en total avsaknad av kritiskt tänkande trodde jag nog lite för mycket på allt som stod i denna tidning. Nu finns det visserligen folk som äter metall och glas, det finns ju till med en fransman som har ätit ett helt flygplan. Men jag så här i efterhand känner jag att jag nog skulle varit lite mer kritisk.

Men så en dag var det slut på alla fantastiska historier. "En ding ding värld" fanns inte längre där i tidningsstället. Abstinensen var så klart extremt svår och drabbande de första månaderna, men allt som tiden gick slutade jag allt mer att tänka på snömän och utomjordningar. Livet återgick till det normala.

Det gick flera år utan att jag tänkte på "En ding ding värld" tills att jag helt plötsligt råkade surfa in på den interwebbsida som numera tagit över där "En ding ding värld" lämnade, en interwebbsida som faktiskt går ännu längre än vad "En ding ding värld" en gång gjorde, en interwebbsida där sanning och fiktion är så intimt sammanflätade att ingen kan avgöra vad som de facto är sanning eller fiktion. Interwebbsidan heter aftonbladet.se och är faktiskt Sveriges mest besökta interwebbsida. 

Men jag måste ändå ge credd till grundarna av "En ding ding värld" för den långsiktighet och vilja de uppvisat i sin strävan efter att hålla konceptet levande. Då de slutade göra en tidning för att minimera kostnaderna, låg lågt några år, nätverkade och fixade samarbetspartners, filade och utveckla konceptet, för att sedan med nordens största mediahus i ryggen lansera det förbättrade konceptet under nytt namn. Imponerande och så skickligt genomfört. Aftonbladet.se heter interwebbsidan, om jag glömde att nämna det innan, surfa dit och kolla in "En ding ding värld 2.0".

Mindsong

Hur jag gick på spökrunda och blev introducerad till mitt blivande favorituttryck.

Jag var på spökvandring i går. Det låter kanske lite löjligt vid en första läsning och faktum är att det var lite löjligt vid själva vandringen också. Men det var jag förberedd på. Jag visste vad jag skulle få. 

Det mest spöklika utspelade sig innan själva vandringen ens börjat. Då tjugo främlingar stod ihopträngda i en gränd och väntade på att någon skulle börja prata. Det var en alldeles magnifik känsla, tystanden var så kompakt att jag inte såg handen framför mig, så tyst var det. Obekvämt, skulle jag kunna säga, men det hade varit en underdrift. Jag tycker inte om att stå i ett sällskap där alla är tysta. Det gör mig illa till mods på alla sätt och vis.

Tillslut kommer det två personer som ser ut exakt som förväntat. Guiden, en man i 30-40 års åldern med håret uppsatt i en prinskorvsliknande hästsvans vars syfte är att dölja en begynnande flint. Han är klädd i en svart rock, svarta byxor med fickor på sidorna, svart luvtröja och svarta vandringskängor med stålhätta. Han har med sig en tjej som han benämner som "min kollega". Det är hon som sköter allt runtikring, tar betalt och håller fram fotografier till exempel. Hon har en svart skinnrock á la Matrix, ritade ögonbryn och runda glasögon. Hon smyger som en skugga bakom gruppen när vi går genom staden. Hon säger ingenting. Bara går och organiserar.

Guiden är precis så nördig och insnöad som förväntat på det det här med spökeri, att jag ändå inte kan låta bli att imponeras av hans engagemang, hans inlevelse och hans lama försök att få oss att tro att det finns spöken. Han pratar om bödlar. Han pratar om Jack The Ripper. Han omkullvälter populärvetenskapliga teorier till förmån för sina teorier med sådan självklarhet att jag åtminstone vill tro på honom. Tiden går. Det börjar bli kallt och mitt engagemang når nya lägstanivåer.

Då säger han det, termen som jag har väntat hela mitt liv på att höra och som med endast två ord summerar vårt samhälles mest påtagliga brist - Oskicklighet i arbetet. Smaka på det. Låt dig översköljas av innebörden, njut. 

Guiden berättar om en bödel som var så full att han misslyckades med att på ett snyggt sätt hugga huvudet av en förrädare. En officer som närvarade på avrättningen förfasades över hur dålig bödeln var på att hugga av huvudet och arresterade honom för oskicklighet i arbetet. Det är helt fantastiskt. Tänk om den möjligheten funnits kvar för polisen, att kunna arrestera folk för att de uppvisat oskicklighet i arbetet. Tänk.

Så gick det till när jag hittade mitt nya favorituttryck som jag aldrig kommer att sluta använda. Aldrig någonsin. 

 

Aktuell ställning, Johan Vs Paragrafryttarna: 2 - 1

Jag har sagt det innan men jag säger det igen: paragrafridande gamla tanter är samhällets avskum. Dessa förbittrade avskräden till människor, som är så magnifikt missnöjda med sina liv att de endast känner sig levande då de sprider sin bitterhet och sitt hat till personer i sin omgivning. 

Redan förra hösten bestämde jag mig för att aldrig igen motta en utskällning från en paragrafryttare. Jag bestämde mig för att om jag blev attackerad skulle jag ge igen med samma mynt, eller ännu värre. Det har resulterat i två hetska ordutväxlingar, och en lite stillsammare:

1. Jag cyklar i godan ro uppför en gata som råkar vara enkelriktad. En förbipasserande tant snäser till mig att där får jag inte cykla. Jag vänder mig om och skriker att hon ska hålla käften. Tyvärr är tanten en extremt rutinerad paragrafryttare, van att snabbt söka i hjärnan efter snabba repliker. Så hon skriker tillbaka att jag ska hålla käften själv. När hennes rop når mina öron har jag hunnit cykla så långt iväg att jag inte känner att det är motiverat att skrika tillbaka.

Johan Vs Paragrafryttarna: 0 - 1

2. Jag sitter på min cykel, även denna gång, när en tant helt plötsligt säger till mig att jag inte får cykla här. Jag vänder mig igen och skriker: "Håll käften, kärringjävel!". Denna gång kommer det inget svar tillbaka och jag cyklar vinnande ur striden med ett leende på läpparna.

Johan Vs Paragrafryttarna: 1 - 1

Jag rastar hunden på en liten gräsplätt precis utanför vår trappuppgång. Det är tidig söndagsförmiddag och hunden är i extremt behov av tömning från både ettan och tvåan. Han sätter sig i buskarna framför lägenhetshuset. Precis när jag berömmer honom för hans precis genomförda bajsning hör jag en röst: "Här får man inte rasta hunden". Jag ser ingen människa och tänker för ett kort ögonblick att jag hör i syne. Men så ser jag att ett fönster är lite öppet och i glipan ser jag ett skrynklig tantansikte. Jag vill skrika att hon ska skita i vad vi håller på med och att hon är en kärringjävel. Men jag sansar mig. Vi har precis flyttat hit och tanter med för mycket tid och bara bitterhet i blodomloppet kan vara väldigt hämndlystna. Jag väljer därför att svara på ett sätt som inte kan resultera i arga telefonsamtal från hyresvärden: "Jag plockar upp det så du kan vara lugn", så säger jag. 

Johan Vs Paragrafryttarna: 2 - 1 (That´s right, den sista räknas som en seger för mig)

Satans interwebb

Åhh, jag känner mig instängd i min interwebbvärld. Jag besöker samma gamla sidor om och om igen. Ibland känner jag mig vild, söker efter nya interwebbsidor att lägga till bland mina bokmärken men det slutar alltid med att jag inte hittar något av intresse. Och så sitter jag där, besviken och förargad över att det finns ett helt interwebb tillgängligt, fullt av kunskap, humor och lärdomar som jag inte förmår att hitta.

Ibland surfar jag in på google. Taggad till tusen. Jag har gått hela dagen och tänkt på något som måste kollas upp. Pulsen lite högre än normalt. Jag lägger händerna på tangentbordet för att skriva det magiska sökordet. Pang. Hjärnan stannar. Svart. Hade jag fått en miljon om jag hade kommit ihåg vad det var jag skulle söka efter hade det inte hjälp. Inte ens om mitt liv hade hängt på det hade jag kommit i håg vad jag ville söka efter. Jag stirrar på skärmen. På googles fula logga.

Och så jag klickar på ett av mina gamla bokmärken.

P Diddy ger icke-coolheten ett ansikte

Jag kommer ihåg när jag såg Fight Club för första gången. Det gör jag inte bara för att det är den bästa film jag sett utan också för hur cool Brad Pitt var i rollen som Tyler Durden. Han ägde verkligen den rollen och hans coolhet var så trovärdig och kändes så äkta att han omdefinierade både sin karriär och omvärldens syn på coolhet. 

Jag skulle vilja säga att en persons coolhet helt och hållet sitter i kroppen, alltså sättet personen i fråga rör och för sig på. Anledningen till att jag tänkte på det här var att såg P Diddy i någon kanal på något program. Och oj, vad han inte är cool. Det finns antagligen bara två eller personer i hela världen som anstränger sig mer än P Diddy för att framstå som cool, men ändå klarar han inte av det. Han är rent löjeväckande. Hans kroppsspråk är så ocoolt att det gör ont att titta på. 

P Diddy är alltså en man som inte kan vara cool. Han bara kan inte. Han kan inte föra sin kropp så att det ser bra ut och det beror på att han har lite för långa ben och en lite för kort överkropp, samtidigt som han är alldeles för yvig och oprecis i sina kroppsrörelser. Jag tycker faktiskt synd om honom eftersom att han så väldigt, väldigt, väldigt gärna vill vara cool. Det är alltid tråkigt når någon vill så mycket trots att de verkligen inte kan. Sen att han är rent värdelös på att dansa och rappa gör ju det hela ännu mer sorgligt. 

Interiört/exteriört

Ironist som blivit pretto?

Jag läste just lite i Johan Rheborgs blogg. I ett inlägg skriver han kort om att han gick upp taket och filmade sig själv med staden i bakgrunden. Jag klickar igång filmen och mycket riktigt är han uppe taket och filmar sig själv. Filmen är redigerad så att den ger ett lite drömsk intryck med suddiga kanter. Filmen är även tonsatt med en bit musik som är så pretentiös att trumhinna krullar sig. Jag finner det hela vara mycket märkligt. Johan Rheborg, medlem i Killinggänget, en av ironins grundare, står, till synes, på fullaste allvar och filmar sig själv i 1,45 minuter uppe på ett tak. Det är som sagt, mycket märkligt.

Fint som snus.

Jag funderar i bland på att sluta snusa. Sen skrattar jag bort den dumma tanken och tänker istället att varför skulle jag någonsin sluta snusa. Det finns inget som motiverar en slutning eftersom att det inte är särskilt farlig och inte heller så kostsamt. Det är bara underbart att snusa. Jag älskar känslan av snus under läppen på morgonen. Jag älskar känslan av att öppna en ny dosa och titta ner på de små snusbusarna.

Ja, jag snusar portion, har inte alltid gjort det men för kanske fem år sedan tog jag steget från lössnus till portionssnus. Det var tre månader av ren och skär plåga innan kroppen vande sig vid en lägre nikotinhalt i blodomloppet. För att inte tala om känslan under läppen. Eller avsaknaden av något under läppen. Jag kunde snusa mig blodig på de små portionssnusarna men ändå kändes det inte som att jag snusade.

Men nu, fem år senare, är jag glad att tog steget och blev en portionssnusare. Lössnus är inte fräscht, det är faktiskt inte det. Det är också väldigt opraktiskt, om man låt säga sitter på en föreläsning, inklämd i mitten någonstans och snusen börjar att sönderfalla under läppen. Det blir jävligt jobbigt efter ett tag när snusen har flyttat sig från underläppen till att flyta omkring fritt i munnen. Nä, den känslan saknar jag verkligen inte.

Enda nackdelen med snus är att jag ibland är sugen på en snus fast att jag redan har en snus inne. Det är irriterande och jag vet inte hur jag ska lösa det. Ska jag börja köra dubbelsnusning? Det vill säga en snus på varje sida av underläppen, ska jag våga? Nej, det blir för dyrt,  vilket i förlängningen kommer att leda till att jag slutar, och det vill jag ju inte. 

Jag ljög innan. De finns en hälsorisk med snus som jag faktiskt inte helt har lyckats ljuga bort för mig själv, det är det där med tandlossning. Tandköttet gillar inte snus, det fruktar snuset så pass att det drar sig undan vilket gör att man som hängiven snusare tillslut kommer att tappa sina tänder. Detta oroar mig. Jag känner i bland på mina framtänder och jag är ganska säker på att det sitter lösare än vad de gjorde för några år sedan. Det känns som att jag kan vicka dem typ tre millimeter. Oroväckande.

Men sluta? Nej, det gör jag inte. Jag hoppas på bra tandköttsgener och att tandläkarna är så pass skickliga i framtiden då jag kommer att behöva en tandköttstransplantation, att de löser det utan några problem. 

Uppbrott

”Älskling, kommer du hit är du snäll!” Hennes röst är hög och gäll. Avsaknaden av textilier i köket ger hennes röst en metallisk, nästan obehaglig, klang. Mannen, som befinner sig i vardagsrummet där det stora matbordet är placerat, känner hur ilskan börjar välla upp i hans inre. Han vill skrika. Han vill slå henne. Han vill krossa glaset han håller i handen. Istället:

   ”Jag dukar. Säg vad det är!”. Hans röst är hård, som hade han korrigerat en olydig hund.
   ”Nej, du måste komma hit. Jag behöver hjälp plus att jag har något sjukt viktigt att berätta.” Hennes röst inte lika gäll. Faktum är den är så len så att han hade kunnat putsa glasögonen med den. Det förvånar honom.
   ”Hur jävla viktigt kan det vara, dina tragiska vänner kommer ju när som”, säger han tyst, mycket tyst. Han rättar till en av silverknivarna som hamnat lite snett och går sedan ut i köket, till henne som han inte längre vill se, inte ta i, inte prata med. 
   ”Vad är det som är så viktigt? Är vinet slut? Har vi glömt frysa is? Vi kan ändå inte göra något åt det, gästerna kommer om typ tio minuter.”
   ”Nej”. Hon tittar länge på honom där han står. Hon ser sitt ankare i tillvaron, sin framtid, mannen i sitt liv. Hon ler, går fram till honom och lägger armarna runt halsen på honom. Hon tittar rakt in i hans bruna ögon: ”Isen är frusen, vinet är öppnat. Allt är klart utom en sak. Det är så spännande.” Hon liksom småhoppar med kroppen utan att fötterna någonsin lämnar marken. Hennes ansikte är ett enda stort leende.
   ”Asså, jag är så uppspelt att jag inte vet vad jag ska göra! Du kanske undrar varför jag bjöd in Kalle, Sara och Jossan. Jag vet ju att de liksom inte är dina favoritpersoner i världen men jag ville ändå att de skulle få vara med och dela vår glädje. Iiiihhh!”
Det finns inget han hatar mer än när hon skriker sitt högoktaviga skrik. Inget. ”Va fan är du så uppspelt för? Du vet att jag inte gillar uppspelta människor. Du vet ju det. Men ändå står du här och skriker, helt utan jävla anledning.” Hon ler inte längre men det ser inte han, för nu har ilskan spridit sig till varenda cell i hans kropp. Han känner hur adrenalinet tvingar upp pulsen på ett potentiellt farligt antal slag i minuten. Han blir torr i halsen, vild i blicken.
   ”Du står här som en idiot och pratar om glädje! Glädje?!” Han ler lite åt hennes oförstående min innan han fortsätter att låta ilskan skölja genom kroppen.
   ”Hur kan du tro att det finns någon som helst glädje i detta äktenskap. Hur kan du inte märka att jag knappt pratar med dig längre. Hur kan du inte märka att jag inte sover jämte dig på nätterna. Hur fan kan du inte fatta, din självupptagna jävla… idio… nej, ditt jävla pucko. Du är ett glädjedödande, oförstående jävla pucko! Och jag hatar dig!”
Kylskåpet brummar, det knäpper från spisen, vinden susar i fläktsystemet. Han tar ett djupt andetag, håller kvar det i lungorna tills det känns som han ska explodera inifrån. Hon sitter på golvet med ryggen mot ett köksskåp. Knäna uppdragna mot hakan och händerna livlöst hängande ut med kroppen. Hon stirrar med oseende ögon på honom. Hon gråter inte. Hon gör ingenting. Hon bara sitter där, förlamad. Han släpper ut luften ur lungorna, långsamt och så ljudlöst han kan. Det låter som om ett jetplan landar i köket.
   ”Jag vill inte vara gift med dig längre”, säger han tyst.
Hennes kropp rycker till som hade han slagit henne. Hon blinkar till och fäster blicken på hans knä. Han ser detta och känner återigen ilskan återvända. Att hon inte tittar honom i ögonen gör att han bara känner än mer avsky för henne. Han tar två steg framåt och sätter sig på huk framför henne. Han tvingar henne att titta honom in i ögonen.
   ”Jag vill inte vara gift med dig. Jag vill inte prata med dig och framför allt vill jag aldrig mer se dig”, säger han lugnt och metodiskt. Han betonar varje stavelse som hans liv hängde på det. Det gör han för att hon ska förstå. Han är trött på att hon aldrig förstår.
   ”Jag kommer att gå härifrån nu och jag kommer aldrig, aldrig att komma tillbaka.” När han reser sig upp knäpper det i hans knän. ”Du och jag… det är mitt livs största misstag… men nu är det slut. Ring mig inte. Maila inte. Jag är död för dig… för du är död för mig, glöm aldrig det.”
   ”Jag är gravid”, hennes röst så tyst att den knappt överröstar vinden som tjuter i fläktsystemet. Hon tittar upp på honom. Hon ser hur hans käkmuskler börjar arbeta, hur han snörper ihop munnen. Hon ser honom återigen sätta sig på huk framför henne. Hon känner hur hans blick borrar sig in i hennes. Hon hör honom säga, med kall entonig stämma: ”Varför säger du det till mig. Fattar du fortfarande inte. Jag kommer aldrig mer att prata med dig. Jag kommer aldrig vara i samma rum som dig och det finns inte en chans i helvete att jag skulle ha ett barn med dig.” Hon tror inte på det hon hör. Faktum är att hon inte tror på något som har hänt de sista tio minuterna. Hon tänker att detta bara är en dröm, mardrömmarnas mardröm. Hon vill vakna. Nu.
Ringklockan skarpa signal skär genom tystnaden som en vattenstråle genom diskskum. Innan han går ut från köket vänder han sig om. ”Gör vad du vill med barnet… men för barnets skull tycker jag att du ska göra en abort… för ett värre straff än att ha dig som mamma tror jag inte finns.” Han går sin väg och lämnar henne ensam i köket.
Hon gråter nu. För varje tår som lämnar hennes ögon känner hon hur livet försvinner från hennes kropp. Nu skriker hon. 

I någons trädgård

Smygtagen bild på en tant som räknar pengar

Missade bilder

Satan alltså. Jag måste börja våga ta alla bilder jag vill ta. Jag måste börja fråga folk om jag får ta en bild på dem. Jag måste det. Varje gång jag är ute med kameran missar jag minst en potentiellt bra bild för att jag inte vågar, varken fråga eller smygfota. Istället går jag muttrande förbi och ger mig själv en mental utskällning.

Det som gör det hela extra störande är att för varje icke-tagen bild tror jag att jag missat världens bästa bild. Så är det ju inte, men bara för att inte tagit bilden inbillar jag mig att just den bilden hade blivit världens bästa bild, om jag bara hade vågat.

Eller så kanske jag får köpa ett teleobjektiv, köra paparazzostyle. Nej, det är inget alternativ. Teleobjektiv är för fegisar och naturfotografer. Det enda som gäller är att börja våga. Vad kan hända? Jag får ett nej, om jag frågar eller några arga blickar om jag tar bilden utan tillstånd. 

Frågan är inte hur.

Jag fattar verkligen inte varför så många svenska tv-reportrar har för vana att börja alla sina frågor med "hur ...". Det sticker verkligen i ögonen på mig. Det irriterar som en röd och svullen finne. Det låter verkligen jätteilla när reportrarna hela tiden lägger in värderingar i sina frågor.

"Hur trött är du?"

"Hur kul var det här?"

"Hur spännande är det här?"

Ja, det är oftast i anknytning till sportevenemang dessa hur-frågor visar sitt fula tryne. Jag vet inte om det beror på inkompetens eller om det finns en rädsla för att ställa öppna frågor, att reportrarna in i det längsta försöker styra vad som sägs. 

Det handlar om perspektiv

Vi var på semester på en ö utanför Malaysia som heter Rawa. En vacker ö för att säga det minsta. Thailand har ingenting mot denna ö, ingenting, säger jag. Stranden är så vit att en blekfet svensk kan på semesterns första dag klä av sig naken, lägga sig i sanden och på sätt bli osynlig för det mänskliga ögat. Så vit är den. 

Några dagar in på vår vistelse uppenbarade sig en Varan utanför vår lyxigt belägna bungalow bara en lagom hårt spottad loska från strandkanten. Eufori. Ingen av oss hade någonsin skådat ett sådant fint exemplar av ett kräldjur. Jag fotade den, många, många gånger. Vi förföljde den en stund men sedan var det någon som blev övermodig, kände att det var dags att komma lite närmare Varanen. Så då blev den rädd och löpte in bland buskarna och vidare in i den täta vegetationen. 

En stund senare satt vi på stranden och vältrade oss i det faktum att vi sett en så pass stor ödla i verkligheten. Den var utan överdrift två meter lång mellan nosen och svansspetsen. 

Utan förvarning dyker den tydligen sällskapssjuka Varanen upp på stranden. Vi tänker att det här ju inte sant. Jag fotar ödlan igen, många, många, många gånger. Men denna gång är i inte de enda som betraktar detta naturens praktexemplar till ödla. En familj, bestående av två barn och en mamma och en pappa, tittar med stora ögon på Varanen. 

Jag känner här att det är på sin plats att nämna att de kommer från Stockholm. Jag lägger ingen värdering i det, jag bara berättar det, så att ni vet.

Ungarna är nästan mer exalterade än vad vi är. De skiter i att leka med sina plasthinkar och små spadar och bara står och glor. För det är ju i sanningen en mycket ovanlig syn för alla människor som är från Sverige. Men Varanen är förstås inte medveten om sin exotism, han kunde inte brytt sig mindre och därför tröttnar han tillslut på strandlivet och sticker i väg.

Det tar några sekunder innan ungarna kopplar att Varanen är borta, de bara står där och glor ut i tomma intet. En av barnen vaknar ur sin trance och vänder sig till sin pappa och säger: "Pappa, vilken gigantisk ödla". Pappan sätter sig på huk framför sin son och säger med mild röst: "Ja, om man jämför med en myra var det en gigantisk ödla... men jämför man med en elefant var den minimal".

Ungen säger inget mer. Han bara tittar på sin pappa. Vi tittar på pappan, vi säger inte heller någonting.

Det är jobbigt att laga mat

Är det inte märkligt att människan anses vara evolutionens höjdpunkt trots att vi måsta äta och sova för att överleva?

@pennygången

Det är varmt. Solen känns för första gången som att den faktiskt skiner av en anledning, som att den har hittat motivationen för att göra det den är till för. Sprida värme. Jag sitter på en bänk utanför ingången till vår trappuppgång. Jämte mig sitter Johanna, min älskling. hon blundar medan ansiktet följer solen över himlen som vore solen en magnet och Johannas ansikte en järnbit. I mitt knä ligger Dexter och gör det svårt för mig att läsa tidningen. 

Det ligger en sorts tystnad över gården trots att några ungar står och försöker kasta frisbee bara tjugotalet meter bort. Jag vet inte om frisbee:n är felkonstruerad eller om ungarna helt enkelt är  sämst på att kasta frisbee, för de lyckas inte fånga den enda gång. Den är gul. Frisbee:n.

Det kommer fram några småtjejer till Dexter. De har med sig sina två hundar. Det blir rörigt, kopplen trasslar och tassar far åt alla håll. Jag tänker på hur mycket jag gillar blixten jag har köpt till min kamera. Jag tänker på bilder jag kan ta med hjälp av den. Johanna leker med Dexter som leker med de andra hundarna som leker med småtjejerna som leker med Dexter. 

Solen värmer i ansiktet. flyttar jag mig lite åt sidan på bänken känner jag värmen tränga genom jeansen och det är behagligt, en sorts primitiv stolsvärme. Jag läser en intervju av Virtanen med Schulman. Den är bra. Men Virtanen har varit bättre.

En bil kommer uppbackandes och en kille i urtvättad randig tröja hoppar ur bilen. Han går bort till trappuppgången mitt emot där jag sitter. Bilen står kvar. Jag läser lite till. Läser om Lotta Bromé och för en kort sekund skenar pulsen i väg och ilskans välbekanta smak äntrar mitt medvetande. Killen kommer ut från trappuppgången bärandes på ett hjul. Tid  för sommardäck.

Det är en sådan dag. Solen skiner, mysfaktorn är hög och det är tid för sommardäck. Sannerligen. 

Motsägelsefullt

Är det inte märkligt att det aldrig har gått fortare att ladda ner ett avsnitt av Lost sedan Ipred-lagen trädde i kraft?

Mobbning

Var ute och gick med Dexter. Två småtjejer kom fram och frågade om de fick klappa honom. Javisst, sa jag, och de satte i gång att, under en nästan obehaglig tystnad, maniskt klappa Dexter. Han njöt och så gjorde de.

Helt plötsligt kom en ett gäng cyklande förbi, eller gäng och gäng, två killar och en tjej som måste varit några år äldre. De tittade på tjejerna som fortfarande klappade Dexter. Då frågade den äldre tjejen en av småtjejerna om hon hade kammat sig i dag. Ja, sa den lilla tjejen. Bra, sa den äldre tjejen samtidigt som hon kvävde ett skratt. Sen cyklade hon i väg. Den lilla tjejen stod kvar och tittade efter "gänget" samtidigt som hon stod och drog i håret med sin ena hand. Jag såg i hennes ögon hur ont det gjorde i hennes lilla hjärta. 

Det var sorgligt att se. Jag ångrar att jag inte sa någonting till den äldre tjejen. Det gör jag.

Ny modell, nytt objektiv

Hmmm....

Är det inte märkligt att man som människa bara anses framgångsrik när man har så mycket att göra att man inte hinner med någonting?