Time of death 01:13

Apropå döden, nu dog denna blogg. Inte oväntat, för efter en lång tid av sjukdom kommer obönhörligen döden, om sjukdomen är av det allvarligare slaget, som i detta fall. Farväl! Oh the humanity.

Döden

Jag tänker aldrig på döden. Vissa gör det ganska ofta och ingående, jag gör inte det. Men så läser jag att en person dött i sitt badrum på grund av att en handdukstorkare blivit strömförande. Då tänker jag på döden och konstaterar att man kan dö på mer eller mindre onödiga sätt. För mig känns det som det yttersta hånet att dö på ett sådant onödigt sätt. Även om, eller kanske, till och med om denna person haft ett fantastiskt liv hamnar det i skymundan av det onödiga sättet att dö på. Livet överskuggas av döden.

Grönt

Personlig svårighet

Skulle någon be mig lista sju saker som jag tycker är svåra att utföra skulle jag på första plats placera: att skriva ett personligt brev. Det är helt galet, jag kan inte skriva ett personligt brev. Kan inte. När jag läser vad jag skrivit känns det som om en självgod robot suttit och plitat ner sitt livs historia. Problemet tror jag utgörs av alla oskrivna regler som brevet ska struktureras enligt. Jag har svårt för sådant. Egentligen hade jag verkligen velat skriva just ett personligt brev, inte ett stelt dokument som man döper till personligt brev. Men jag vågar inte chansa, för jag vill ju ha jobben jag söker och då vågar jag inte skriva ett okonventionellt brev. Nä, jag avskyr verkligen dessa brev. Jag avskyr att det finns tretusensexhundrasjuttiofem förståsigpåare som förordar tretusensexhundrasjuttiofem olika sätt att skriva ett personligt brev på. Jag avskyr inte dem som läser breven, jag hatar dem. Hur kan man vilja att alla som söker ett jobb ska skriva i stort sett likadana brev om sig själva. Hade det inte varit bättre att förespråka en total frihet bland de som söker jobbet? Det hade jag tyckt, om jag hade varit personligabrevläsare.

hem

Recension: The Box

Mannen bakom den moderna klassikern, "Donnie Darko", är både regissör och manusförfattare till "The Box". En strävsamt par, Norma och Arthur Lewis, får ett erbjudande och en låda med en knapp i av en mystisk man som ser ut som som scarface, i ordets bokstavliga betydelse: tryck på knappen, få en miljon dollar till priset av att en för er okänd person dör eller så gör ni ingenting. Jag kommer tillbaka om 24 timmar.

Det är upptakten till filmen och sannerligen om det inte verkade lovande. Snyggt foto, skön suggestiv stämning och intrikat story. Men sedan händer något. Filmen börjar att spreta åt alldeles för många håll. Det är uppenbart att Richard Kelly försöker säga något med sin film, men han hade inte behövt dra på med hela klabbet. Det blir liksom lite för mycket och det gör svårt att sålla bland allt. Men som jag förstår det kritiserar han strävan i vår tids samhälle efter så kallade quick fix´s - alla vill ha allt utan att jobba för det. Samtidigt som det är uppenbart att han inte är nöjd med det moraliska förfallet i samhället.

Det är egentligen det som hela filmen handlar om, vår oförmåga att göra något uppoffrande för alltings välmående. Alla tänker bara på sig själva och det gestaltas genom valet att trycka, eller inte trycka, på knappen som resulterar i egen vinning men någon annans död.

Frank Langella är oemotståndlig som den otroligt märkliga karaktären, Arlington Steward. Cameron Diaz och de andra gör vad som kan förväntas med undantag för James Mardsen (Arthur Lewis) som känns lite som den nya Keanu Reeves i sitt skådespel.

Det är synd att det blir så spretigt för filmen bygger en cool idé och det underliggande budskapet är intressant. Men i slutänden blir allt lite för övertydligt samtidigt som det är väldigt förvirrat - är det utomjordingar? är det en konspiration? finns det liv efter döden? är livet i "verkligheten" egentligen skärselden? Ja, ni ser själva. "The Box" är stundtals riktigt bra men allt som oftast är den som en komprimerad version av säsong två av "Lost".

Betyget blir 3 av 5.

Absurda marginaler

En av de saker jag imponeras mest av är maffiga byggnationer. Ta till exempel en sådan enkel sak som Öresundsbron, otroligt imponerande och fascinerande. Men nu senast är det det där nya kryssningsfartyget som är föremål för min beundran. Det är ju för fan stort som ett mindre land, helt galet. Varje gång jag tänker på detta gigantiska fartyg fylls jag av tusentals frågor: när börjar man tjäna pengar på ett fartyg som kostade 11 miljarder att bygga? Hur får de el på fartyget? Hur lång tid tar det att tanka en fulltank? Vad tjänar kaptenen? Hur många människor har jobbat med att bygga båten? Och så vidare.

Men, det som verkligen imponerar på mig i fallet med detta gigantiska fartyg är att det i går kördes under en bro med typ 30 centimeters marginal mellan skeppet och bron. Förstår ni det absurda i de marginalerna? Ett fartyg som är över 300 meter långt och kostat 11 miljarder att byggas ska styras in under en bro som antagligen också kostat x antal miljarder att bygga och är lång och tung utav bara helvete. Att det i mötet mellan två sådana giganter handlar om centimetrar i fråga om succé eller katastrof, det är för mig helt svindlande.

Tänk om något pucko räknat fel. Tänk om det av någon anledning varit högre vattenstånd än normalt i går kväll? Tänk om kaptenen inte var så skicklig som han utgav sig för att vara? Ja, tänk, det finns så oändligt mycket som kunnat gå fel. Till en början var jag bara rent hänförd av modet och skickligheten som de inblandade visade upp. Men nu tror jag att det var lika delar skicklighet och tur som styrde utgången av detta åtagande. Det tror jag sedan det kommit till min kännedom att kaptenen sagt att han "kallt räknade med att bron var lite högre än de officiella siffrorna". VA!?!?! Han räknade alltså kallt med att bron var lite högre. Vilken otrolig arrogans och dumhet. Med den logiken är det inget som säger att bron lika gärna kunde varit en halvmeter lägre än de officiella siffrorna. Helt otroligt, den mannen verkar inte vara vid sina rätta sinnen.

Men icke desto mindre, jag är sjukt imponerad!

Vad ska man med väckarklocka till?

I morse låg jag och drömde om människor jag inte träffat på länge. Mer än så kommer jag inte ihåg men det var en allmänt småtrevlig dröm. Sen, på hundradelen av en sekund, svängde drömmen helt och utvecklades till mitt livs värsta mardröm. Ett oljud som saknar motstycke sprängde drömmen och folks ansikten liksom rann bort, så som de gör i en Indiana Jones-film då den heliga arken öppnas. Jag började nästa gråta av rädsla och öppnade häftigt ögonen, för hade jag spenderat en sekund i drömmen till hade jag dött, så kändes det. Då märker jag att hunden står upp i sängen, med munnen tre decimeter från mitt ansikte och skäller som håller han på att dö. Jag har aldrig hört han skälla så högt, så intensivt, så argt; han var som besatt. Fortfarande med rädslan bubblande i kroppen och skenande puls försöker jag lugna honom och till slut tystnar han. Då ser jag att det går någon precis utanför vårt sovrumsfönster och att han antagligen vaknat av ljudet från den personen och i ren panik försökt rädda sitt liv, som han måste trott varit i akut fara. Bra vaktinstinkter där, men antagligen det värsta sättet jag någonsin vaknat på i hela mitt liv.

Väggar

ervice svc ab

Klistermärkena - en av 2009 års dummaste händelser

Överambition och oförmågan att tänka längre än till nästa inräkning av dagskassan är vanligt förekommande inom handeln. Jag vet detta eftersom jag jobbat på IKEA i många år. Där premieras inte eftertänksamhet eller ifrågasättanden. Snabbt ska det gå och problem? nej då, bara att yttra ordet är en hädelse i klass med att svära i kyrkan på den gamla osekulariserade tiden.

Denna attityd leder förstås till att idéer av den allra sämsta sorten inte kasseras utan faktiskt överlever och lämnar idéstadiet för att förverkligas. Nu senast är det Hemköp som får ta på sig dumstruten och skämmas över sin egen idioti. För några veckor sedan lanserade de den fantastiska idén att kunderna själva skulle klistra rabattlappar på sina produkter. Oj, tänkte jag, det här var verkligen fiffigt. Jag rusade inte till närmast Hemköp, men när jag väl var där, letade jag efter några rabattlappar att klistra. Då visar det sig att rabattlapparna är förtryckta med en del utvalda produkter och för att överhuvudtaget få rabatten måste man klistra på rabattlappen på den utvalda produkten. Missar man det blir man utan rabatten. Idioter!

Det är förvisso ett smart sätt att kringå användandet av extrapriser men jag tror inte att det var Hemköps tanke. Jag är ganska säker på att de tyckte att de hade kommit på en fantastisk idé som både skulle ge kunderna billigare priser och ett mervärde i och med klistrandet. Kunder skulle liksom känna sig viktiga där de gick och flanerade i gångarna och letade efter produkter att "tjäna" pengar på.

I dag när jag var på Hemköp fanns det inte längre några klistermärken att klistra. Det var som att det aldrig hade funnits några. Jag tittade mig noga omkring men det blev uppenbart att ledning på Hemköp har låtit klistermärkena göra en Keyser Söze. Jag ska dock inte låta dem komma undan, för den här klistermärkeshistorien kvalificerar sig lätt som en av de dummaste sakerna jag stött på under 2009. Jag kommer för en lång tid framöver skratta gott åt tanken på att det i någon pappersinsamling ligger miljontals rabattklistermärken och möglar, beställda av någon överpositiv ja-sägare med en analytisk förmåga i klass med vilken ekorre som helst.

Tävling: the enlightened version of me

Temat för veckan är självporträtt. Jag tänkte mig en lite tweakad version av ett självporträtt och hittade denna gamla bild som jag redigerade om.

Fy för fan

Fick ta del av information i går som gjorde mig galet arg, för att säga det minsta. En man som bodde på samma gård som oss visade sig vara pedofil. Och sättet det här uppdagades på, var på det allra värsta sätt. Han har tafsat på, och våldtagit, en eller två sjuåriga tjejer som brukar springa runt på gården och leka.

Som den jag fick det berättat av sa: "av alla människor här på gården hade jag aldrig trott att det skulle vara han". Men tyvärr är de där pedofilerna sluga jävlar. Han var översocial, gick runt och pratade med allt och alla, satt med föräldrarna till barnen han sedan skulle komma att våldföra sig på och drack öl och grillade och som grädde på moset hade han en massa djur som barnen jättegärna ville kolla på och leka med. Ingen trodde att han hade några baktankar med det.

Det lustiga är, eller lustigt är det inte, men det konstiga är att första gången jag träffade honom tänkte jag: vad är det här för sjaskig pundare?  Men sedan började han snacka med en och var alltid övertrevlig, så det första intrycket reviderades och helt plötsligt tyckte man att han var okej. Det var allmänt känt att han hade en del drogproblem och suttit inne för misshandel men alla upplevde ändå honom som harmlös. Han var ju så trevlig.

Det är vid sådana här tillfällen som jag tappar all tro på mänskligheten. Hade alla föräldrarna istället varit fördomsfulla och inskränkta och sagt till sina barn att noga akta sig för den mannen eftersom han suttit inne och använde droger, då hade kanske det här aldrig hänt.

Jag känner inte föräldrarna till de utsatta barnen men jag kan bara hoppas att de lyckas rädda sina barn från att låta det här förstöra deras liv. Sju år, det är ingenting. Och så kommer det en skadad människa och fångar dem med sina äckliga händer och försöker dra dem med sig ner i hans privata helvete.

Att jag har skakat hand med den jäveln, pratat med honom, låtit honom klappa Dexter, det gör mig arg, så satans arg.

Mannen utan minne

Han är tunnhårig. I ansiktet har han en en mustasch som är vit och vildvuxen utan att för den delen ta över totalt. Tänderna är gula. Hans ögon är gömda bakom någon sorts dimma som gör att hans irisar ser ut att vara silverfärgade. Han står och dricker ur en öl. Han vinglar, inte mycket, men tittar man på honom en stund ser man att balansen inte längre är med honom. Små sår har han i ansiktet såväl som fingrarna.

Med ojämna mellanrum sitter han på bänken utanför affären. Vissa dagar skämtar han med förbipasserande och skriker efter dem att de tappade något. Han skrattar gott åt sin egen rolighet. Andra dagar sitter han tyst och bara tittar. Han har alltid en vit sprortjacka på sig.

Hans humör är lynnigt. Han säger något, man skrattar, han säger att man inte ska skratta. Blicken stramas upp och han tittar en stint i ögonen. Leendet kommer tillbaka och han säger att han har förlorat sin familj på grund av spriten. Han säger att han har blivit knivhuggen vid sex olika tillfällen utav kompisar. Man vet inte vad man ska säga.

Varje gång han stannar en för att prata är det som vi aldrig mötts. Samma frågor, samma berättelse om den förlorade familjen. Det enda som förändras är hans fylla.

Ibland går man omvägar runt bänken för att slippa prata. Slippa lyssna. Ibland går inte det, man fastnar. Han älskar nämligen hundar. Han har haft flera stycken men alla har dött. Han ger goda råd om hur man ska uppfostra hunden - man ska skrika på den, då lyssnar den. Man säger att det hjälper nog inte så värst mycket. Han demonstrerar och skriker så att det sprutar saliv ur munnen på honom. Han ber om ursäkt, hans skulle bara visa. Han klappar hunden med fumliga händer. Frågar vad hunden heter, man svarar som alltid att han heter Dexter.

Han kommer emot en i hög fart. Kroppsspråket är forcerat. Han frågar efter en cigg som man inte har. Han blir knäckt, svär. Stannar ändå kvar och pratar lite, beklagar sig över cigarettsuget. Det är förjävligt. Man skrattar. Det skulle man inte gjort för detta är inget man skrattar åt. Lynnigare än någonsin förut. Han ser några personer komma gående längre bort, säger artig hej då och hastar bort mot dem för att fråga efter en cigg.

  

Språkliga fullträffar

Deus ex machina och camera obscura kan vara de två snyggaste begreppen i hela världen. Klangen i dem och sättet på vilket de formar sig i gommen är makalös. Jag hade jättegärna velat använda mig av dem i vardagligt tal men tyvärr är det sällan eller aldrig som det passar att slänga in dem i en konversation. 

Och är synd det för de är så otroligt vackra, som små väldigt korta dikter. De har sådan inneboende kraft att de saknar motstycke. Jämför till exempel deus ex machina med carpe diem... Som ni märker är kampen så till den milda grad ojämn att det till slut inte ens är roligt att se hur mycket deus ex machina krossar det lilla töntiga carpe diem. Redan vid den första yttrade stavelsen springer carpe diem gråtande hem till mamma och berättar om det stora stygga, mäktiga och kraftfulla begreppet som var elakt mot henne (jag skriver henne för carpe diem känns som en tjej, men jag vet inte, jag kan ha fel). Helt fantastiskt!

Deus ex machina

Camera obscura

Oj oj, jag säger då det...

Millimeter från katastrof

Det handlade om sekunder och millimeter. Kanske tre, jag skrek men han brydde sig inte. Han bara fortsatte att dra, att pressa sin lilla kompakta kropp framåt. Hon pratade i telefon och befann sig egentligen närmare situationen men hon gjorde mest ingenting. Hon frös i rörelsen, fastnade, blev en betraktare av händelseförloppet. Till sist slutade jag att skrika och kom upp på fötter, för jag låg i soffan. Jag rusade fram mot katastrofområdet men precis när jag kom fram började han pressa med en nyfunnen frenesi. Tingeltanglet gav med sig och han var fri och ingenting gick otroligt nog sönder.

Vad det var som hände? Dexter, den numera kastrerade hunden, trasslade in sig sladdhärvan bakom tv:n. Han fick panik och började dra och dra och dra. Tv började att glida och han fortsatte att dra. Men innan någon av oss hann fram lossnade, som tur väl var, kontakten från vägguttaget och han blev fri. Tv:n stod på sniskan och vi med andan i halsen. Det var millimeter från att tv:n åkte i golvet och en gång för alla krossade såväl vår underhållningscentral som ekonomi.

Vem är han den där långhårige i Black Eyed Peas

Jag minns att jag en gång tyckte att Black Eyed Peas hade en del poänger. Det är sådant jag, så här i retrospektiv, kan skratta åt. Jag är inte lika naiv längre och framför allt är jag inte lika förlåtande gentemot kommersiellt dravel. Jag hörde en remix häromdagen på en av BEP:s nyaste låtar, den där de sjunger att "it's gonna be a good night". Jag vet inte vem som gjorde remixen men låten var mixad på så vis att det enda textstycket som fanns kvar i låten var just "it's gonna be a good night". Att säga att det var enerverande är att underdriva, ja rent av att ljuga. Det är som det är avsnittet av Scrubs där Ted och hans a cappella-grupp enbart sjunger "I want my baby back ribs" om och om igen och doktorn som tvingas lyssna till skiten till slut börjar att äta upp sitt eget ansikte, helt enkelt därför att han längre inte kan ta det. Lite den känslan var det.

Men det är inte därför jag tänkte på BEP. Nej, det är för att jag råkade se en av deras musikvideos på MTV, hör och häpna, där Fergie och de svarta killarna sjöng och var i bild mest hela tiden. Men i en del snabba klipp dök han så upp, han den fjärde medlemmen i BEP som jag aldrig har förstått vad han gör. Vilken är hans roll i BEP? Han är alltid där i bakgrunden utan någonsin få vara med på riktigt. Han sjunger som mest två autotunade fraser per låt. Han dyker upp i snabba klipp i deras videos och ibland får han till och med chansen att busta ett move. Men det är också allt jag har sett han göra. Han är lite som den där lillebrodern som får vara med och leka med storebrodern därför att deras mamma sagt att "det är klart han ska få vara med".

Jag kan inte hjälpa det men jag tycker ofantligt synd om den stackaren. Jag ser ju att han så gärna vill, hela hans uppenbarelse skriker efter bekräftelse och ett godkännande som aldrig kommer. För slutsatsen av hans pereferia existens måste ju vara att han inte kan sjunga och vad jag sett i videorna är hans moves inte de skarpaste, snarare är de i paritet med den gode P Diddys. Det vill säga dåliga, dåliga bortom alla gränser. Och det är väl just detta som gör att jag känner medlidande med honom. Jag önskar så att Ferige och killarna släpper lite på prestigen och låter den långhårige lunsen få en sång där bara han sjunger medan de andra står i bakgrunden och bustar moves. Det tycker jag han är förtjänt av.

Fotnot: Jag reserverar mig mot alla eventuella felaktigheter i citat av låttexter.

Den blåa dörren

På jakt efter sömn

Varför vägrar sig sömnen att infinna sig vissa nätter? Som en skurkaktig varelse smyger den omkring i utkanten av mitt medvetandet; jag kan ana den, känna att den i alla fall finns där. Men mer än så blir det inte. För så fort jag märker att nu, nu kommer den, då bryts magin och istället försvinner den längre bort än någonsin tidigare. Jag hatar sådana nätter. Halvvaken, inte vaken men inte sovande. Tankar som rusar, tankar som tänks av någon annan, i mitt huvud. Helt plötsligt kan jag inte längre andas utan att tänka på varje andetag. Rytmen förstörs totalt och det känns som att jag helt plötsligt blivit given ansvaret för min andning. Kanske just den delen av hjärnan i all fall har fått ynnesten att somna. Jag koncentrerar mig och försöker andas. Jag kan ju egentligen inte det, för i vanliga fall är det inte jag, som på ett medvetet plan, sköter andningen. Jag bara andas. Men inte nu. Koncentration. Varje minut känns ingenting för tidsuppfattningen är ur led. Jag vill inte titta vad klockan är. Det är riskabelt för om det gått bara gått tio minuter blir jag glad men har det gått tre timmar blir det ännu svårare att lyckas fånga sömnen. Därför tittar jag inte, vågar inte chansa för någonstans anar jag ändå att det snarare är tre timmar sedan än tio minuter sedan jag la mig under täcket.

Klockan ringer och ett säkert tecken på att sömnen uteblivit är jag skulle kunna stiga direkt upp ur sängen, utan att snooza. Men det gör jag inte, jag snoozar, bara för att. Det är mitt lilla fuck you till sömnen för att den hoppade över mig. Jag ska tvinga den jäveln att jobba lite övertid.

Väggar

Uteservering

Fält

Ett träd flera träd

Det var ju inte så bra

Jag tittade på "Fallet" i går på Svt som handlade om den ökända Hagamannen. Det var inte så bra. Men mitt i all dålighet drabbades jag av ett ögonblick av klarhet, jag kunde helt plötsligt, för första gången sätta ord på varför jag tycker att det mesta som produceras inom svensk film och tv inte är så bra. Fiktionsbubblan spricker. Så enkelt är det. Jag tror helt enkelt inte på det som visas på duken eller tv:n. I "Fallet" till exempel, där fanns två väldigt tydliga exempel på hur människorna bakom produktionen misslyckas med att få mig som tittare att gå med den överenskommelse som krävs för att berättelsen ska bli trovärdig.

1. Skådespelaren som spelar en polis som förhörde Hagamannen är i verkligheten inte tunnhårig. Men tydlig var den polismannen som han spelar, tunnhårig. Hur löser de det? Jo genom att raka skådespelaren så att han blir tunnhårig. Och visst det hade kanske fungerat om skådespelaren i fråga åtminstone hade en begynnande flint, men så var det inte i detta fall. Det syntes att han var rakad för att se tunnhårig ut, för satan!
2. Hagamannen står hemma och målar i taket med en roller. Hans fru kliver upp stegen jämte honom, tar rollern och rollar honom i ansiktet på ett sådär kärleksfullt sätt som endast, får och, kan förekomma i en snuttifierad amerikansk rom-com. Här sekundärskämdes jag får skådespelarnas skull.

Dessa två ovanstående exempel nämns förstås utöver den vanliga faktorn som ställer till i svenska filmer och dramaproduktioner - dialogen. Det finns inte och kommer aldrig att finnas någon svensk som pratar på det sätt som görs i svenska filmer. Ordvalet är alltid fel och betoningarna och känslan är alltid helt fel, alltid.

Tävling

Temat för veckans tävling är "höst".

Träd och buskage

Finansiera studier genom i prostitution, i Sverige!!!

Fredrick Federley går, som den uppmärksamhetstörstande kappvändare han är, ut och säger att "låt folk köpa sex". Uhhh, kontroversiellt, eller? Jag vet inte, är det inte just det som sker i detta nu? De som vill köpa sex köper väl sex oavsett om det är lagligt eller inte, så uppfattar jag situationen i alla fall. Men, det är inte det som är grejen här. Nej, Federley bygger hela sitt resonemang på argumentet att han hade en kompis som finansierade sina studier på universitet genom att prostituera sig.

Om vi för bara en sekund stannar upp och analyserar vad som sägs här. "Finansierade sina studier" säger han. Hmm, säger jag, för är det inte som så att det är gratis att studera på ett svenskt universitet - jo, det är det. Gratis. Så varför Federleys kompis valde att prostituera sig kan man bara spekulera i men inte gjorde han det för att finansiera sina studier i alla fall. Kanske att han valde att prostituera sig för att finansiera sina levnadskostnader men det framstår ju också som lite väl drastiskt när vi i Sverige har en institution vid namn CSN. Så egentligen återstår det bara två potentiella anledningar till varför denna vän till Federley prostituerade sig - kåthet och/eller snålhet, han kanske helt enkelt inte orkade med att ha ett stort studielån flåsandes i nacken.

Men frukta inte, Federleys kompis har inte tagit någon som helst skada från sin tid som prostituerad. Nej då, det verkar snarare vara tvärtom: "[...] i dag är han företagsekonom och mår hur bra som helst.", säger Federley till Aftonbladet.  


Jag tror verkligen att han är något på spåren här Federley. För om EN människa som har varit prostituerad går vidare till att jobba som företagsekonom, ja då kan det helt enkelt inte finnas några som helst nackdelar med legaliserad prostitution. 

Final, igen

Jag har för andra veckan i rad gått till final i Fotourvals fototävling. Känns bra. Däremot känns det inte lika bra att jag ligger ohjälpligt sist bland finaldeltagarna. Så jag behöver röster, många röster. Rösta!

Jag tänker mig att vi kör lite samma stil som i Irland. Det vill säga: man får förstås rösta på vilken bild man vill men det är bara mitt bidrag som är det rätta. Vinner inte jag så ogillas hela tävling och alla får rösta om tills det att det är jag som vinner. Ja, minsann, så får det bli. Måste bar maila Fotourval och kolla så att de är med på vad som gäller.

Rösta här, mitt bidrag är det första.

En timmes oavbruten radioreklam eller ett skott i pannan?

I ganska många tusen år har människan haft ett språk och förmågan att formulera ord, meningar - betydelse. Muntlighet, grunden till hela vårt arv som människor. Övning ger färdighet, brukar det heta. Ett påstående som jag tyvärr måste anta vara helt felaktigt med tanke på hur länge vi har kunnat prata och hur dålig dagens radioreklam är. Radion är det medium som har funnits längst men ändå finns det inte en enda radioreklam som överhuvudtaget är uthärdlig. Hur är det möjligt?

Genom ett av våra nyaste medium, Spotify, blir jag dagligen påmind om den mänskliga defekt som tydligen består i en total avsaknad av förmågan att göra reklam som endast bygger på ett av våra sinnen. Jag hör Basshunter - som tydligen själv uttalar sitt namn basehunter, what!?!?! - svamla på knagglig engelska om hur bra Spotify verkligen är... actually. ÅMG! (åh min gud), säger jag bara.

När ska någon förbarma sig över den ljudbaserade reklamen? Kanske att det är ett smart drag av Spotify att göra reklam som är så dålig att man helt enkelt köper ett premium-medlemskap i ren desperation, för att rädda sig själv, liksom. För den kommersiella radion är saken dock den rakt motsatta. De borde vara väldigt rädda om sina lyssnare och inte förorena våra hjärnor med reklam som är så dålig att FM-sändarna smälter ihop. Särskilt med tanke på vilka program de sänder och vilken de musik de spelar i övrigt borde de verkligen vara rädda om sina lyssnare. Men icke. Den ena "roliga" dialekten efter den andra, den ena viskande rösten efter den andra som berättar om ett "hemligt" erbjudande eller den ena vedervärdiga jingeln efter den andra. Skjut mig. Gör det, skjut mig.

Störande objekt