Jaha, så smarta var dom

Ok, hela Sveriges favoritrånare var visst inte så begåvade som det till en början antyddes. Helikopterpiloten är nu alltså häktad och man börjar undrar lite hur polisen lyckades lista ut att just denna helikopterpiloten var den de sökte. Jo, för att han jobbar på det stället därifrån de stal helikoptern!!!!

När man inte trodde att det gick att övertrumfa alla hjärndöda modebloggande fjortisar i dumhet träder alltså detta kriminella geni in i bilden och visar en gång för alla att mod och intelligens sällan går hand i hand. Om inte annat bevisar han också att kriminella, vad det verkar, har blivit just kriminella för att de helt enkelt är för dumma för att göra något annat.

Jag tycker att det här är så sanslöst idiotiskt att rånet de genomförde omedelbart ska nedgraderas från från legendariskt till parodiskt.

Egentligen är det inte oväntat, för denna septembermånad i herrens år 2009 kommer att gå till historien som månaden då Sverige helt och fullständigt anammade dumheten som den nya normen. De två klaraste lysande stjärnorna i historieböckerna kommer förstås att vara Helikopterpiloten, tätt följd av Anna Anka.

Det är alltid självdisciplinen det handlar om

Gissningsvis har jag ägnat sex timmar idag åt att inte göra det jag egentligen skulle ha gjort. Det jag inte har gjort är att göra min hemtenta, därför ska jag göra den nu. Nu. Ska bara redigera en bild först...

The animal farm

Tävling

Då var det tid för tävling igen. Porträtt är det som gäller denna gången och jag tyckte att detta var ett fint porträtt. Visserligen inte på en människa, men ett porträtt är ju ändå ett porträtt. Bilden är tagen med min Mamiya RZ67 och det var inte lätt, jag upprepar, inte lätt att få Dexter att sitta stilla.

Surroundings

Aj aj aj, Skavlan

Jag ser på Skavlan och blir så starstruck av Jay-Z:s medverkan att jag skäms för Skavlans skull, jag vill att han ska vara rolig, att han ska ställa bra frågor, jag vill framför allt han ska möta Jay-Z på dennes nivå. Men så blir det förstås inte.

Jag tycker att Skavlan genomför intervjun på ett stolpigt vis. Han är liksom inte där utan han vill bara köra igenom sina i förväg förberedda frågor. Vilket innebär uttjatade frågor om Jay-Z:s uppväxt. En historia han berättat så många att säkert gärna hade sluppit att återigen berätta den. Jag såg en intervju med Morgan Alling här om dagen och han likt Jay-Z har haft en allt annat än perfekt barndom. Och trots att han bara för något år sedan valde att berätta om sin barndom har redan börjat tröttna på att berätta samma historia om och om igen. Betänkt då hur Jay-Z måste känna, för om Morgan Alling är trött på att berätta sin historia i svensk media, ett land, medan Jay-Z som är en internationell artist tvingas berätta samma historia varje gång han besöker ett annat land, hur trött på den historien måste inte han vara då?

Skavlans oförmåga att plocka upp trådar i intervjun illustreras bäst när Jay-Z säger något i stil med att Kanye West är hans Jimi Hendrix. Just samme Kanye som nyligen blivit hatad (helt oförtjänt) av en hel värld då han förstörde Taylor Swifts chans att sola sig i glansen på MTV-galan. Det hade ju varit intressant att höra vad Jay-Z tyckte om det. Men inte då, Skavlan fortsätter att traggla barndom. Det hade varit kul att höra lite om hur livet är som ledare för ett miljardimperium, men inte då. Uttjatade barndomshistorier ska det vara.

Det bästa som kommer fram under intervjun och som, i alla fall för mig, är ny information var när Jay-Z berättade att han aldrig skriver ner sina texter. Att han kan hålla upp till fem låtar i huvudet men att han inte rekommenderar det för han har också förlorat mycket material på detta sättet. Då var det bra, men det var också enda gången.

Att Skavlan inte har vett att göra en bättre intervju när en av de största är på besök tycker jag är beklagligt, inte oväntat, men beklagligt.

J A

Bokmässan

Det är faktiskt relativt luktlöst trots att så många människor befinner sig på ett och samma ställe. En svag kaffedoft i sällskap med olika parfymer och andra fåfängsdofter är det dominerande inslaget. Ljudnivån däremot är långt över gränsen för vad som kan anses vara hälsosamt. Var och varann meter står det en person och talar in i en mikrofon. Beroende på vem som talar varierar folkhopen framför mikrofonerna i omfång. Någon talar inför fem personer, varav tre av dessa fem mest verkar sitta där just av den anledning att det erbjuds sittplatser. Det är varmt, det är det. Överallt finns det böcker. Överallt finns det montrar. Trots att det är löjligt kan jag inte låta bli att känna ett visst mått av medlidande för de tappra som bemannar de obesökta och ignorerade montrarna. De ser så ensamma ut, vissa har till och med helt givit upp och sitter bara apatiskt i ett av monterns hörn. Det är ledsamt på ett tragiskt vis, inte vacker eller fin ledsamhet som finns beskrivet på så många sätt i alla böcker som finns just här i mässhallen, utan ren och oromantiserad ledsamhet.

Andra går det bättre för. Jan Guillou, till exempel. Han far mellan de olika montrarna och håller föredrag på föredrag. Jag ser Alex Schulman signera sin bok, kön ringlar lång och folk som går förbi stannar och tar en bild. Jag ser Martina Haag. Jag ser Jan Lööf. Jag ser många men framför allt ser jag en kvinna i sextioårsåldern stå på ett litet podium och tala. Hon är klädd i en sorts kombination av olika etniska kläder. Hennes uppenbarelse får mig att tänka på indianer och samer. Hon står på sitt podium, upphöjd över den förbipasserande massan och talar i en mikrofon utan att någon endaste människa stannar och lyssnar. Jag står en stund och tittar på henne, vad hon talade om vet jag inte, jag blev som hypnotiserad av hennes yttre och hennes ögon som lös av något ledsamt. Jag tog en bild på henne, men det var med min analoga kamera så jag måste vänta på att få se henne igen. Sedan gick jag.

Jag letade en stund efter en utgång. Hittade ingen, gick runt lite till och trängdes. Trängdes med folk i rulltrappan. Trängdes med folk mest överallt. Sen övervägde jag länge om jag skulle köpa Lars Tunbjörks bok "Office". Den är vacker men jag har redan sett alla bilderna i den så jag drog mig ur den montern. Hittade en annan intressant bok men de tog inte kort och då blev jag förgrymmad. Hittade en bok av Robert Adams, men den var för dyr. Trampade en dam på tårna. Sen försökte jag återigen att hitta ut.

Jag hittade utgången. I svängdörren på vägen ut fungerade metallen som omgav dörrarna som en spegel, en sådan där fejkspegel som finns i lustiga hus, så alla vi som gick ut genom svängdörrarna såg ut ha oproportionerliga kroppar.

Här bor dom

Legobitar

Krydda vardagen med lite drama

Jag tycker att det hade varit roligt om Idol-juryns känsla för dramaturgi spreds genom samhället och dess olika instanser. Ta doktorer till exempel, om de anammar detta grepp kommer sjukvården att bli så mycket mer underhållande: "Jaha, provsvaret visar här att du nu är.............frisk från din cancer...............inte, tyvärr. Du är döende.................... i den mening att alla någon gång ska dö. Tjoho, du är frisk! Grattis!"

Eller piloter: "Hej och välkomna till flight cc403. Mitt namn är Nils Svensson och jag är er kapten för dagen.............. inte, jag är faktiskt bara flygvärd men jag har vet hur spakarna fungerar................. ibland i alla fall, men nu är jag så full att jag inte ens vet vad jag heter................... Sven Nilsson heter jag och jag är er pilot, det jag sa innan var bara på skämt.........................inte................................jo, det var faktiskt på skämt."

Eller körskolelärare: "Grattis............................. du är den sämsta bilföraren jag någonsin stött på............................... haha i tvärtomvärlden, du klarade det, körkortet är ditt.......................................... den dagen jorden slutar snurra. Du är faktiskt sämst, på riktigt."

Hade inte det varit roligt? På riktigt.......................................................................................... nej. Inte? Nähä.

Förklara begreppet intradiegetisk berättare

Jag pluggar så att ögonen svider och hjärnan blöder. Funderar på att springa till skogs, just nu framstår det som mycket enklare att framleva mina dagar på bark, regnvatten och kanske en självdöd hare vid festtillfällen.

Plastpåsar är inte bra för miljön

Nu ska det tävlas igen..

Jag är en sucker för tävlingar i synnerhet och fototävlingar i allmänhet (ser ni vad jag gjorde där). Inte för att jag har haft några större framgångar när det gäller fototävlingar, eller om sanningen ska fram, några som helst framgångar. Det kan antingen betyda att jag tar väldigt dåliga bilder eller att de är så fantastiskt bra och komplexa att jag ännu inte stött på en bilddomare som har haft vett och förstånd att uppskatta mina bilder. Nä, det är ju förstås ett befängt resonemang. Jag, ta dåliga bilder? Hahahahaha, så dumt, så dumt.

Men skam den som ger sig så jag tänker försöka igen och igen och igen och igen och igen. Ja, helt enkelt tills dess att jag vinner en tävling.

Men det slog mig nu, just i detta ögonblick, att om domarna till tävlingen som jag ska medverka i läser det här, finns risken att de inte förstår att allt som står ovan är skrivit i ironins förtecken. Det hade antagligen varit förödande för mina chanser till en vinst då risken är stor att de känner sig utpekade, eftersom mitt bidrag i förra veckans tävling ratades.

Så därför förtydligar jag, (för jag vill verkligen inte sudda ut det jag just lagt ned tid på att skriva) hela detta inlägg fram till för tjugosju ord sedan är bara en ironisk utläggning över mina egna tillkortakommanden som fotograf, ackompanjerat av ett sug efter att skriva något, i kombination med en väldig brist på något vettigt att uttrycka.

Med det sagt, är temat för tävlingen, anordnad av bloggen Fotourval, denna vecka: dokumentärt. Jag väljer att tolka det enligt nedanstående.

Himlen hade en fin färg i går

Skogsvandring

Det ska va husvagn

Trädet

Vad ska det bli?

Avskalat, rent, ibland plottrigt, men oftast med linjer som inte ska följas utan redas upp. Göras förståeliga, åskådliggöras för mig mer än för betraktaren. Är det det jag fotograferar. Tar jag bilder eller avbildar jag en verklighet, jag säger en verklighet, för min verklighet är ingen annans. Den är mitt paradis, mitt helvete. Det finns inget budskap som skriks ut, ingen som står på kanten till en titel av "on the edge". Innan var det så, men det har jag lagt ner, förkastat. Till förmån för vad? 

Länge ville jag lära mig att åka skateboard. Jag vill fortfarande göra det, egentligen. Inte för skateboardåkandet i sig själv, utan för allt som är förknippat med en skateboard. Jag har inget intresse av sönderskrapade jeans och brutna handleder utan intresset ligger i skateboarden som symbol. Som budskap. 

Skuggan

Blommor och sånt

Viljornas kamp

Doftbaserat nöje

Jag har skaffat mig en ny hobby. Den är fortfarande relativt ny så jag har ännu inte hunnit bli ett med den, men jag måste säga att den skänker mig mycket glädje och många gapskratt. I korthet går hobbyn ut på att introducera lukter för vår hund Dexter och se hur han reagerar. Mycket enkelt och framför allt mycket roligt när man lyckas hitta en lukt som han inte kan hantera, en lukt som helt enkelt blir för mycket för hans ofantligt välutvecklade luktsinne.

När detta inträffar så vänder han först bort huvudet och tittar liksom över axeln med en blick till bredden fylld med avvaktande misstänksamhet. För man återigen lukten närmare honom börjar hans läppar att rycka okontrollerat. Ryckande läppar är förstås alltid roligt men ännu roligare när läpparna i fråga är överdimensionerade och väldigt fladdriga. Så när han sitter där och rycker med läpparna flyttar man raskt undan lukten. Det dröjer några sekunder, sedan slappnar han av, andas ut och börjar att vifta på svansen. Men då tar man fram lukten igen och då får man nya reaktioner som är ännu roligare, för nu händer allt på en gång: han vänder bort huvudet, tittar över axeln, rycker i läpparna, slänger sig ner på mage, skäller på lukten, hoppar bort från lukten, skäller lite till, rycker i läpparna, fastnar eventuellt med läppen på tänderna, skäller lite till. Sedan skrattar jag färdigt, lägger undan lukten, klappar Dexter, funderar över om jag precis har gjort något moraliskt tveksamt för att till sist slå bort den tanken och börja fundera över nya lukter att introducera.

Det här är som ni säkert förstår, en mycket roligt hobby. Ännu så länge har jag kunnat fastställa följande lukter som framkallar ovanstående reaktioner:

Snus (General Portion, men jag tror att det går lika med vilket snus som helst)

Whisky (har inte provat med whiskey)

Kaffepulver (Zoegas, men jag tror att det går lika bra med vilken kaffesort som helst)

Stark senap (Slotts, men jag tror att det går lika bra med vilken senapssort som helst)

NN

Flickan som lekte med elden

Det är roligt att kunna säga att en svensk film som är gjord för massorna är en bra film, rent generellt, utan att behöva lägga till den fördömda meningen: "för att vara en svensk film". "Flickan som lekte med elden" är en klockren trepoängare av fem möjliga. Filmens behållning är förstås Noomi Rapace i rollen som Pippi Långstrump.

Däremot är tyvärr "Flickan som lekte med elden" lite mer svensk till formen än vad den första filmen var. Fotot är inte lika snyggt och den känns överlag inte lika filmisk som "Män som hatar kvinnor". Paolo Roberto spelar sig själv och gör, som jag upplever det, en väldigt nedtonad version av sig själv. Men han är en bättre skådespelare än vad jag minns honom från den horribelt dåliga filmen "9 millimeter".

Att manusförfattarna sedan gett Paolo Roberto en replik innefattande uttrycket "ett ruttet lingon" är ju förstås ett tydlig exempel på klassisk svensk stolpig dialog. För visa mig den människan som använder det utttrycket, visa mig den, säger jag!

Att betyget inte blir högre än en trea är resultatet av att jag upplever det som att historien är väldigt hastigt berättad. Det blir ganska ryckigt för det dyker upp karaktärer utan någon egentligt mening, det händer saker som inte alltid känns helt motiverad. Det här förstås ett utslag av man valt att följa böckerna ganska slaviskt och det är inget fel med det, men för att göra boken rättvisa hade filmen behövt vara längre. Nu verkar det som att filmmakarna utgår från att alla har läst böckerna och har dem färskt i minnet. Ett misstag, anser jag, som gör att filmen tappar i kvalitet.

Sommarkväll

Vad är det? Ett flygande får? Nej, det är en fiskmås av gigantiska proportioner. Arrghhg...

För guds skull är det ingen annan än jag som ser varningssignalerna, som ser åt vilket håll det barkar?! Jag syftar förstås på de urbaniserade fiskmåsarna som växer sig större och större för var dag som går. Vår kasserade mat fungerar som växttillskott för dessa åbäken, de växer ohämmat och okontrollerat på ett aldrig tidigare skådat sätt. I dag till exempel, jag såg en fiskmåsunge som var lika stor som tre normalastora människohuvuden, den såg ut att väga tio kilo den jävla bjässen. Det är evolution i sitt esse mitt framför våra näsor. Men ingen gör någonting och ingen uppmärksammar de enorma problem dessa överdimensionerade gaphalsar kommer att vålla oss. Jag är nämligen fullt övertygad om att inom en snar framtid kommer vi i stadskärnor att se fiskmåsar med samma vingbredd som en albatross. Det kommer förstås att innebära en massa problem för oss människor.

Inga barn under fem år kommer att kunna vistas i städerna utan att vara fastspända i en storvuxen målsman, detta på grund av risken för att kidnappas av en mindre nogräknad fiskmås. Gillar du att dricka en latte och äta en fralla på en uteservering medan solens varma strålar masserar din själ och smeker ditt ansikte? Ha, det är bara att glömma det. Uteserveringarna är förstås det första som kommer att drabbas av dessa naturens monster. De kommer att attackera alla fikare likt JAS-plan, det vill säga - okontrollerat, deras gigantiska vingar kommer att viftas med sådan frenesi att huvud kommer att slås av från de chockade fikarnas kroppar. Fågelskitar stora som kullerstenar kommer att regna ner från himlen och massakrera allt och alla sin väg.

Det här är bara de första och mest uppenbara problemen. I förlängningen kommer de muterade fiskmåsarnas invasion att innebära slutet för handeln så som vi känner den. Ingen kommer att kunna gå i affärer, ingen kommer att kunna ta en after work-öl på fredagskvällen. Allt shopping måste ske via internet och mataffärerna måste flytta under jord för att undvika att stormas av de hungriga monsterna.

Jag skulle uppskatta att vi har ungefär tre år på oss att stoppa tillväxten för fiskmåsarna. Görs inget innan dess kommer evolutionen vara för långt gången och därför oundviklig. Hur vi ska lösa problemet vet jag inte men ett första steg hade varit att aldrig slänga mat på ett sådant sätt att måsarna kommer åt den. Ett annat sätt, lite mer drastiskt men antagligen mycket effektivare är att införa skottpengar på dem. En dödad innerstadsfiskmås skulle till exempel inbringa 100 kronor, 10 stycken 1000 kronor och så vidare. Det här förstås bara förslag från min sida, men inte desto mindre kvarstår faktum - något måste göras innan våra städer förvandlas till gigantiska fågelbon till bredden fyllda med bevingade monster.  

Meadow - part one

Ett träd och en postlåda i givakt

Med tystnaden som sällskap

På väg till Nangijala

Ta bort monstret från min TV

Med en sambo som föredrar tv-program av den allra lägsta sorten blir jag allt som oftast tvungen att se program som får mig att må dåligt och förbanna världen vi lever i. Jag har till exempel sett fler avsnitt av "Hoogan knows best" än vad som kan räknas som uthärdligt. Så redan när jag såg den första trailern för TV3:s nya realityshow, "Svenska Hollywoodfruar", visste jag att mitt öde var beseglat. Och redan av trailern kunde jag förutspå att jag skulle att komma att påverkas på värsta tänkbara sätt av detta tv-program som i mina ögon belyser så många av de felaktigheter som finns inbyggda i mänskligheten. I går sändes det första avsnittet och min profetia slog förstås in.

Två av fruarna fann jag dock ganska älskvärda i all deras dumhet och snedvridna prioriteringar. Men den tredje frun, Anna Anka. Oj oj, vilken äcklig människa och då menar jag i ordets värsta mening. Hennes ondsinta uppenbarelse fick mig genast att tänka på den där filmen med Jack Black och Gwyneth Paltrow, den där hon är jättetjock men han ser henne som smal för att hon är sådan god och fin människa. I den filmen finns en tjej som enligt normen är en riktigt läckerbit men för Jack Black ser hon ut som en gammal häxa, just på grund av hennes elaka och vidriga personlighet. Det var som om Anna Anka stått som modell för den karaktären.

Varenda gång hon visades i bild ville jag ta en kvast och en vitlöksklyfta och liksom mota bort henne som vore hon en liten ond Gremling. Det räcker med att lyssna på henne i två sekunder för att förstå att detta är inte en människa som borde få gå fri. Hennes ondska måste kontrolleras och kvävas. Konsekvenserna som kommer att komma av att hon får härja fritt blir givetvis av gigantiska mått. Det bevisades, om inte annat, idag i och med Aftonbladets artikel där det framgår att hon kastat en isbit i huvudet på min make. Det gjorde hon för att maken la sig i när hon skällde ut ett av deras barn. Det här är förstås det första tecknet på att något hemskt kommer att hända. Det är inte frågan om, utan när. Innan detta monster till människa kommer att mörda sin make och eventuellt någon ur tjänstestaben. För det framgick i programmet med all önskvärd tydlighet att hon inte är helt tillfreds med att tvingas följa med på alla makens resor, och inte är hon nöjd tjänstefolket heller, för den delen. Anna Anka är en tragedi som väntar på att slå till.

Att denna dåliga ursäkt till människa får sitta i TV och sprida sin dynga och ondska är ett stort nederlag för alla inblandade. Minsann, hade jag haft Facebook hade jag startat en grupp som skulle verka för att avlägsna Anna Anka från av människor bebodda områden.

Damn it all to hell

Arrrgghghhghghggh, jag flippar ut på att alla bilder komprimeras sönder och samman. Damn you blogspot. Jag ser ju hur andra lägger upp bilder som inte ser ut som om det pågick pixelkrig på dem. Hur fixar jag det här.

Traveller

Verkligheten pulveriserar fiktionen

Jag läser på Aftonbladet om en tjej vid namn Callie Rogers som har levt ett helt liv på sex år. Eller, det har hon förstås inte, men när hon var 16 år gammal vann hon 1,875 miljoner pund, det vill säga runt 21 miljoner kronor. Och nu sex år senare är hon utfattig och jobbar som städare. Det framstår för mig som att man lever sitt liv i raketfart om man spenderar 21 miljoner på sex år. Visst kan man spendera 21 miljoner snabbare än så om man gör kloka investeringar och köper dyra fastigheter eller konst. Men i detta fallet gjorde Callie Rogers misstaget att spendera pengarna på knark, fest, bilar och annat nödvändigt såsom silikonbröst. Så i hennes fall är det enda som återstår av hennes forna rikedom ett par fasta, och antagligen over sized, bröst.

Hon säger själv att hon ångrar att hon vann pengarna. Det tycker jag är en konstig sak att säga, för hade jag varit henne hade jag inte ångrat att jag vann pengarna utan att jag hade slösat bort dem på meningslöst skit. Det hade jag ångrat, inte vinsten i sig. Hon går till och med så långt att hon säger att hade hon vunnit pengarna nu hade hon lämnat tillbaka dem. Också det är en i mina ögon konstig sak att säga, för hade jag vunnit pengarna men inte velat ha dem hade jag gett dem till min familj (nej, jag hade inte gett dem till välgörenhet).

Jag blir verkligen fascinerad av denna tjejens liv. Det är så overkligt, fast att det i allra högsta grad är verkligt. Under sina spenderarår hann hon även med att bli tvåbarnsmor. Hon berättar också att hon i större delen av sitt liv varit deprimerad. Tre gånger har hon försökt ta sitt eget liv.

Jag tror att det som fascinerar mig är att hela hennes historia går emot allt som en lottovinst representerar. En lottovinst är den skimrande symbolen för en gratisbiljett till det ultimata livet, ett liv utan bekymmer där inget är omöjligt. Det är just den funktionen Lotto har i samhället, att fungera som en morot, eller hägring, för de av samhället underbetalda och utnyttjade. Men istället för att uppfylla den profetian och bekräfta Lotto som en livsförhöjande gudagåva, blir Callie bara än mer deprimerad och hamnar i en ond spiral med droger och omotiverat slösande. Det är där, mitt i den ironiska motsägelsefullhet, som Callies historia träffar mig rätt i hjärtat.

Nu bor Callie med sina två barn hemma hos mamma igen. Hon jobbar som städare och säger att hon ska göra allt för att hennes barn ska få en trygg och kärleksfull uppväxt. Men till skillnad från de flesta andra i hennes situation hoppas hon inte på en lottovinst.

Tävling

Nu jävlar ska det tävlas. Temat är "enkelhet", så voila - enkelhet á la mig

Gästspel: Steve Urkel

My sunshine

Är det så här det är att vara färgblind

Jag har bestigit Mount Everest

Brev till Swedish Match

Hej, käraste drönare på Swedish Matchs kundserviceavdelning

Jag har ett spörsmål gällande byte av er produkt om den är av otillräcklig kvalitet. Tillåt mig att utveckla:

Eftersom ni säljer General Portion både som white och original antar jag att originalpåsarna ska vara blöta och lite mörkare i färgen än påsarna i en whitedosa, korrekt?

Jag personligen tycker att det är fint av er att tillhandahålla ett sådant utbud för era konsumenter. Men genom att ni gör denna distinktion mellan original och white förväntar jag mig som konsument att det även i realiteten ska vara skillnad på en dosa white och original.

Jag själv snusar original. Jag vill att det ska vara blött och rinnigt, det lyfter fram smaken på ett sätt som bara en whiteportion kan drömma om.

Därför blir jag alltid lika besviken när jag köper en dosa General Portion och det visar sig att portionssnusarna i min originaldosa är vita likt snusarna i en whitedosa. Det händer mer ofta än sällan men inte minskar min besvikelse för det. Jag hoppas ju nämligen alltid på snusarna ska vara blöta och rinniga, men eftersom hoppet är det sista som överger människan blir följaktligen min besvikelse lika stor varje gång dessa vita torra ursäkter till portionssnus ligger där i dosan och hånar mig med sin torrhet.

Så jag, i egenskap av konsument, måste väl ha rätt att gå tillbaka in i affären och kräva pengarna tillbaka eller åtminstone att få byta dosa eftersom snusarna inte lever upp till det som förväntas?

Om jag till exempel står i en elektronikaffär och väljer mellan att köpa en dator med 300 gb hårddisk och en med 800gb hårddisk, bestämmer mig för den med 800gb, köper den och märker sedan att det endast var 300gb hårddisk. Då har jag ju rätt att byta den mot den datorn jag egentligen var ute efter eller att i ren ilska över affärens inkompetens, häva köpet.

Med ovanstående tankeexempel hoppas jag att ni får förståelse för mitt logiska resonemang gällande min rätt att kunna köpa en dosa med snus som ska vara på det sätt som förväntas. Och min rätt till att byta undermåliga produkter.

Inväntar med iver ett svar

//Johan Lind

Helgens TV-premiärer i omvänd kronologisk ordning

Jag ser Ingvar Oldsberg lura i Mikael Persbrandt att han är en tysk affärsman från Porsche. Jag ser Mikael Persbrandt gå på att Oldsberg faktiskt är den han utger sig för att vara trots att hans tyska låter fruktansvärd, fruktansvärt dålig, alltså. Det hör till och med jag som spenderade de flesta tyskalektionerna i korridoren utanför klassrummet, från vilket jag var bannlyst.

"Här är ditt liv", Ingvar Oldsbergs våta dröm om att återuppliva detta gamla program verkar så här i efterdyningarna av premiärprogrammet mått bäst av att stanna vid just en dröm, en idé. För det var länge sedan jag bevittnade en så otajt produktion. De rent tekniska problemen med dåliga mikrofoner och segstartade inslag var störiga moment men det var inte där det största problemen låg. Nej, programmet näst största problem var det eviga roddandet av gästerna. I ena stunden var de där men så plötsligt var det bara Persbrandt och Oldsberg kvar i fåtöljer. Hade det inte varit bättre att låta alla gästerna sitta kvar? Eller helt enkelt skita i gästerna för sammanlagt yttrade väl som mest fem ord i rad innan de blev avbrutna.

Men det största problemet måste ju ändå ha varit den ingående och mycket malplacerade direktöversättning Ingvar Oldsberg utförde på allt som kom från den stackars Beverly Bentlys mun. Han fick till och med sådan feeling att han avbröt Bently med orden: "excuse me, Beverly, I have to translate." Får jag bara undra, vem översätter han för? Programmet sänds mellan 20:00 och 21:30 en lördagkväll och då sover ju alla som inte kan engelska - de små barnen och de små gamlingarna.

Nej, det håller inte. Till nästa gång måste produktionen tajtas till, gästerna måste få komma till tals och få sitta kvar och vi kan bara att hoppas att det inte kommer fler engelskspråkiga gäster till programmet. Men i övrigt var det trevlig tillställning. Oldsberg är alltid duktig och Persbrandt är ju härligt på sitt kufiska vis.

****

"Kändisdjungeln" är ett riktigt skitprogram. Det är allt jag har att säga. Hela programmet såg ut att vara filmat i en studio, kändisarna (arhg, detta begrepp. När ska vi slippa det, när ska allt sluta handla om dessa kändisar?) lös med sin frånvaro (om man nu inte räknar Inger Nilsson som en kändis), Frithiofsson var full (som vanligt) eller åtminstone hoppas jag att han var full, en framtida version av Blondinbella som "kom" när hon la sig i en hängmatta fladdrade förbi i tv-rutan och David "överskattad" Hellenius med sin ironiskt blaséaktiga stil droppade poänglösa skämt i takt med att Tilde de Paula log mungiporna ur led.

Som sagt, ett riktigt skitprogram som får stå som exempel för en talanglös tv-produktion.

holy hus

Pablo Francisco din girige lille gris

Pablo Francisco kommer till Göteborg nu i september. Va kul, tänkte jag och surfade in på närmaste biljettåterförsäljare för att tjacka två biljetter. Min icke, det visade sig att de billigaste biljetterna kostade 450 kr stycket. Dra åt helvete, var min första tanke. Min andra tanke var, dra åt helvete!

Egentligen vill jag ändå inte kolla på hans jävla skitshow...

Byggnader

TV-tittande guldfiskar

Jaha, då har Kanal 5 en gång för alla dömt ut sina tittare som efterblivna guldfiskar. Under gårdagens Fråga Olle dokumentär visades efter alla reklampauser ett sammandrag om vad som visats fram till reklampausen. Det är ju förolämpande för mig som tittare att de inte tror att jag kan lyckas komma ihåg vad som har hänt i det program jag tittar på. Hur lite tillit kan man egentligen ha gentemot sina tittare, kanal 5?

Jag känner att jag borde säga något om det som dokumentären handlade om. Men jag kan inte riktigt formulera mig just nu och det hela var så konstigt, så konstigt.

Dexter det mobiltelefonätande däggdjuret

Another day in paradise

Ett par

Så lätt det kan vara iband

Att scanna 35mm-film framstår faktiskt som rena nöjet jämfört med att scanna mellanformatsfilm. Det hade jag aldrig trott att det var sådan skillnad. Ha, fantastiskt.

Bilden som kommer att publiceras ovanför detta inlägg är tagen med farsans gamla Nikon FM-kamera. Han har inte använt den på typ tjugo år därför att den gick sönder: "det är en fjäder eller något som har lossnat", sa han. Men tänk vad fantastiskt av Nikon då att bygga självreparerande kameror, för nu tjugo år senare behövdes det bara ett batteribyte för att få igång ljusmätaren och sen var det bara att fotografera. Det är vad jag kallar kvalitet. Det är bara att hoppas att denna självreparerande feature även är inkluderade i Nikons nyare digitala systemkameror.

Behövs det flera Kevinar?

Medan Dexter helt oförskräckt och utan skamkänslor låg och tuggade sönder Johannas mobiltelefon tittade vi på det första avsnittet av årets Idol. Detta Idol, jag kan motvilligt erkänna att jag gillar auditiondelen av programmet medan jag i övrigt ogillar konceptet. För vad världen behöver är väl knappast några fler Kevinar eller Marie Picassoar eller Darinar eller Agnesar eller Johan Palmarer eller Alicearararerarerare?

Peter Jidhe, jag vet inte, kan en människa verkligen vara så käck och hurtig hela tiden. Kan någon verkligen vara det, på riktigt? Andreas Carlsson, mannen som gått på myten om sig själv utan att under en ens sekund stanna upp och tänka efter: vill folk läsa en bok om mitt liv? Laila Bagge som dansat sig in det svenska vardagsrummet på bekostnad av sin integritet. Jag tror mig ha läst i stort sett samma intervju med henne tjugosex gånger, plus att hon går och blir tillsammans med en Wahlgren. Nä, jag vet inte. Den enda karaktären i Idols persongalleri som känns äkta, som verkar ha distans till sig själv och som framför allt verkar vara en underbar människa, är förstås Anders Bagge.

När oo-talet ska summeras är Idols plats i tv-historien och populärkulturen given. Programmet har närt flera generationers önskan om att bli sedda, att bli kända. Men Idol har också en gång för alla slagit fast att människor inte kan axla ansvaret att bedöma sig själva. Det finns inget annat tv-program som på ett så tydligt sätt illustrerat diskrepansen mellan folks drömmar och deras egentliga potential. Att Idol ibland kallats för mobbnings-tv tycker jag är orättvist, för om man inte själv kan se vad man kan och inte kan, måste ju någon annan träda in i rollen som domare och förkunna vad som är vad. Mobbnings-tv hade det enbart varit om Idol-juryn oanmälda gått hem till folk och bedömt deras sånginsatser i duschen eller under karaokefesten. Det hade varit jävligt taskigt och en sällsynt ond form av mobbning.

Till sist återstår bara att ställa frågan om det latent, under alla år innan Idol fanns, alltid funnits ett sådant behov och en sådan vilja bland folk att bli känd? Så, vad kom först: Idol eller kändishysterin?

En höst i vetenskapens tecken

Jag har börjat läsa litteraturvetenskap. Ännu så länge har det varit tre föreläsningar och jag kan ärligt säga att jag inte vet vad det är jag förväntas lära mig och vilka uppgifter jag förväntas utföra. Jag kan däremot, med absolut säkerhet säga att kurslitteraturen är så dyr att den är ett hån mot alla studenter som lever på CSN-pengar. En bok, jag upprepar: en bok kostade lite drygt 700 kronor. Det är mer än vad jag köpte böcker för under tre år på MKV-programmet på Högskolan i Jönköping. Inte. Men nästan.

Att säga att vokabulären inom det litteraturvetenskapliga fältet är invecklad är underdrift. Vetenskapsspråk är i många fall onödigt, men i lika många andra fall är dessa begrepp, av förklarliga skäl, mer precisa än vardagsord. Men innan man kan dem är det, för att säga det minsta, inte så roligt att läsa texter där var och vartannat ord bara studsar mot den delen av hjärnan som förväntas absorbera ordet och förstå innebörden av det.

Sen är det det där med att börja i en ny klass. Helt plötsligt är det en massa nya människor som jag antingen ska lära känna eller av olika anledningar avfärda som ovärdiga min vänskap. Det är krävande, speciellt som att jag inte är ett socialt geni. Jag är snarare en social medelmåtta då jag inte tycker om att småprata, eller ens kan småprata, med folk som jag inte känner eller vet om jag ens vill lära känna. Det blir ett sorts moment 22 som brukar pågå till det första grupparbetet. Det brukar bli bra, men att lära känna folk är inte så himla roligt som många påstår. För innan alla lär känna varandra är alla bara hälften, om ens det, av de personerna de egentligen är. Alla håller tillbaka för att inte verka skumma, utom de som ser det som sin livsuppgift att vara skumma, de är förstås likadan hela tiden. Detsamma gäller för de där översociala typerna som snackar med allt och alla. De är likadana första gången man stöter på dem som den åttahundrade gången man stöter på dem och därför är de tyvärr ointressanta i längden.

Vår lärare är en skön lirare. Han är lite flummig, ganska oprecis och vad det verkar, jävligt skärpt. Han hånar oss med sin kunskap och säger saker som att han "inte vill gå in för djupt på det här nu" samtidigt som han drar händerna genom håret och hånskrattar lite tyst. Eller så säger han att inte vill prata om vissa saker överhuvud taget för att det "kan bli lite dumt då". Men han kommer undan med det för att han är soft som en Corona, en varm och solig dag på en kritvit sandstrand.

Men det är det nog en bra sak att läsa - litteraturvetenskap. Om inte annat kommer jag att för alltid ha införskaffat mig ett övertag när det kommer det till frågesporter och TP.

Charles Bronson

Är egentligen inte en man som förtjänar någon som helst beundran, men hur kan man låta bli att älska filmen om hans liv, och i förlängningen, även honom. I filmen framställs Charles Bronson aka Michael Peterson som en massiv psykopat vars enda mål är att bli känd. Och eftersom han varken kan sjunga, dansa eller agera återstår bara en sak - att slåss. Och som han gör det. Han hamnar i fängelse och det gillar han för i fängelset kan han "vässa sina instrument". Det vill säga slåss med vakterna.

Filmen sägs vara löst baserad på den riktiga Charles Bronsons liv men faktum är att han suttit i fängelse i totalt 34 år varav 30 av dem i isoleringscell. Han är Englands mest kända fånge och även den som kostat staten mest pengar. Charles Bronson spelas i filmen av Tom Hardy och han gör en helt briljant prestation.

Trots att Charles Bronson är sådan man som om man skulle sitta på samma buss som honom skulle man göra allt i sin makt för att inte råka titta på honom, går det inte att låta bli att fascineras av honom. Hur kan en människa vara så likgiltig inför sitt eget liv? Eller är frågan fel ställd, för kanske är han bara helt sann mot sig själv? Istället för att låtsas och leva sitt liv i ett samhälle han inte passar in i gör han istället det enda han kan och vill - slåss och skapa oreda.

Ett ögonblick

En lista

Jag gillar listor. Vem gör inte det, egentligen? Listor är på något sätt ett allmänmänskligt nöje och ingen vid sina rätta sinnen kan motstå att läsa en lista, oavsett vad det än är som listas. Så här kommer en lista över några saker som jag tycker förtjänar att listas.

1. Lågenergilampor på offentliga toaletter - eller egentligen alla sorters toaletter, såväl privata som offentliga - är inte det ungefär lika funktionellt och önskvärt som en blindtarm? Jag menar, det blir ju inte ljust förrän man är färdig med det man gick in på toaletten för att göra.
2. Att man i Göteborg har P-automater som accepterar i stort sett alla sorters betalkort, kreditkort, tankkort och medlemskort som finns i hela världen. Men, och det är ett men i storleksordningen XXXL, det går inte att betala med ett Visa-kort. Hur tänkte man där?
3. Att Niklas Wikegård helt oreflekterat säger att de svenska hockeyspelarna ska in och brunka framför det Tjeckiska målet. I själva verket tror jag ingen, någonsin, vill att en hockeyspelare sätter igång och brunkar under en direktsänd hockeymatch.

Knähunden

Är det dit vi har kommit, att belöna brottsliga handlingar?

I vissa delar av Göteborg brinner det bilar, poliser attackeras och brandbilar bombarderas med femkilos stenar. Av det märker jag ingenting, vilket känns konstigt, för det här händer ju faktiskt i den staden jag befinner mig. Men i Högsbohöjd råder lugnet och det är jag glad för. Men jag såg Debatt alldeles nyss och det var lite bisarrt. I studion fanns representanter från polisen, brandkåren, fastighetsbolag, allmänheten och några killar som är mer eller mindre inblandade i attackerna på poliser. Alla hade bra synpunkter och alla uppförde sig bra och höll debatten på en saklig nivå. Men ingen, ingen säger jag, lyssnade på vad den andre hade att säga utan alla var bara intresserade av att framföra sina ståndpunkter. Det är väl visserligen det normala förfarandet i en debatt, men just i detta fall handlar inte debatten om något abstrakt problem utan ett på alla sätt konkret problem som hade kunnat avlösas, om de inblandade parterna hade lyssnat och verkligen försökt förstå den andra parten.

Men det som jag tyckte var bisarrt, eller det är kanske ett dåligt ordval?... hmm... ovanligt, ja, det passar bättre. Det var ovanligt att se hur personer som attackerat poliser sitter med i en debatt med nyss nämna myndighet och dessutom ställer krav. De känner sig trakasserade och finner sig inte i det. Problemet här är att dessa personer har blivit dömda för brott och är inte kända som de snällaste lammen i hagen. Det rättfärdigar dock inga trakasserier men borde kanske ändå resultera i någon sorts förståelse för varför man blir visiterad. Men så är inte fallet och polisen är antagligen inte så trevlig när de bemöter dessa killarna. Jag kan förstå att man blir förbannad om man blir upptryckt mot en vägg och kroppsvisiterad tre gånger i veckan när man bara ska gå ner till affären och köpa lite snask. Men som någon sade i debatten, det berättigar inte att man attackerar poliser och bränner bilar, för vill man protestera får man göra det fredligt.

Men det var faktiskt en sak som var bisarrt, på riktigt, i debatten och det var att fastighetsbolaget Poseidon ska erbjuda dessa killar jobb. Men det är egentligen inte bara bisarrt, det är så urbota idiotiskt att man nästan blir andlös. Men framför allt:

Det är att pissa alla laglydiga personer rakt i munnen.

Det är att pissa alla arbetslösa rakt i munnen.

Det är att pissa alla frusterade personer som ändå sköter sig rakt i munnen.

Har vi helt plötsligt fått ett samhälle där brott lönar sig? Jag är inte på något sätt ett stort fan av samhället. Det är ett system med brister så stora att en revidering och en lansering av Samhälle 2.0 hade varit mer än önskvärd. Men jag är säker på att den rätta vägen till ett bättre samhället inte är att belöna brottsliga handlingar.

Prata med killarna, lyssna på dem, hjälp dem men ge dem för fan inga jobb enbart därför att ni vill att det ska slutas kastas sten på poliser. Skulle detta ske passeras en gräns, vi får ett paradigmskifte och inom kort kanske alla missnöjda personer tar saken i egna händer. Hmm, jag känner att mitt studiebidrag är för litet, känner mig nästan trakasserad av CSN. Kanske ska ta en sväng till deras kontor, ta lite gisslan, kanske skadeskjuta någon och kräva ett högre bidrag, hmmm...

Magnifika intron

Jag undra(r) som en flundra hur det känns för alla som gör svenska tv-serier att introna till "True Blood" och "Dexter" är snyggare, bättre och mer välgjorda än något som någonsin gjorts i svensk tv-historia?

Det kan inte kännas bra, det kan det inte. Och just därför förstår jag inte hur de kan undgå att inspireras och uppfyllas av en vilja att prestera något i samma klass. För uppenbarligen gör de inte det. Och kom inte och säg att det är en pengafråga, gör inte det, för det som saknas är passion och vision. Det tror jag i alla fall.

Korvkvinnan

Ordvitsande frisörer det slutgiltiga beviset på att vampyrer faktiskt existerar?

Alla ägare av frisörsalonger är sjuka människor, mycket sjuka människor, rent av. Deras behov att begagna sig av ordvitsar verkar vara så starkt att en person som ogillar ordvitsar kan aldrig, under några omständigheter, öppna sin egen frisörsalong. Det kan inte ha undgått någon läskunnig svensk att frisörer är ett skrå med vilket ordvitsandet går hand i hand med flinka fingrar och viljan att försöka tillfredsställa diffust uttryckta önskemål. För missnöjda kunder hör en frisörsalong till på samma sätt som korv gör med bröd.

• Saxess
• Hairligt

Två av mina favoriter. Men anledningen till att jag tänkte på det här var att jag just nu är mitt inne i ett "True Blood"-maraton. En fantastiskt tv-serie som jag har skjutit framför mig och inte börjat titta på förrän nu. I "True Blood" har vampyrerna kommit ut ur sina kistor. Även det en ordvits som inte fungerar lika bra på svenska som på engelska: coming out of the closet - coming out of the coffin, kommit ut ur garderoben - kommit ut ur kistan. Men men, i alla fall, i "True Blood" finns det en bar där vampyrerna hänger och dricker blod på flaska. Baren heter "Fangtasia", en ordvits så dålig som någon, men det intressanta är att baren heter så för att de flesta vampyrer är flera hundra år gamla och förr i tiden var ordvitsar vad ironi är idag.

Så kanske är inte alla frisörsalongsägare sjuka människor med en perverterad fäbless för dåliga ordvitsar? Kanske är det så att vampyrer faktiskt finns och att en frisörsalong råkar vara den perfekta fronten för en ljusskygg (förlåt) vampyr? Jag är inte säker på att jag vill veta, men om jag har rätt så känns de femhundra kronorna jag spenderade på en hårtrimmer som en väldigt prisvärd investering.

Södra Mellby