Johanna

Trevligt med grannar som knullar på högsta volym

Det är natt. Tjejen ligger jämte mig och sover, hennes andning är tung och hennes rastlösa ben far omkring under täcket som två hungriga pytonormar. Det stör inte mig, inte längre. Utan jag ligger helt oberörd och läser senaste numret av Kamera och bild. Intressant läsning. 

Plötsligt bryts det nattliga lugnet av ett högt skrik. Vad i helvete, tänker jag. Är det någon uppfuckad granne som slår sin sambo, eller vad är det som händer? Jag ligger stilla och lyssnar men jag hör bara tystnad, så jag fortsätter att läsa. Ett bra nummer av Kamera och bild, det här.

ÅÅÅHHHHH. Samma röst som skriker men denna gång har tonen i skriket ändrats. Det är ett blött och grötigt skrik. Nu fattar jag vad det är frågan om. Paret i lägenheten jämte har alldeles uppenbarligen avsatt lite tid för sexy time. Mysigt, för dem. Inte så mysigt för mig, med tanke på att skriket inte kommer från en strupe utan ett adamsäppel, om man säger så. 

Trodde faktiskt inte killar brukade skrika så högt under sexakten. Jag gör inte det i alla fall men vad vet jag, det kanske är mig det är fel på och att alla killar skriker som bindgalna stenåldersmänniskor varje gång de får besöka hallongrottan?

Jag försöker läsa min nyinköpta tidning men skriken är för påträngande. De fullkomligen borrar sig in i hjärnan och stöter bort all annan verksamhet därinne. Det som gör denna händelse så obehaglig är att jag ju vet hur de sexidkande paret ser ut. Jag och min tjej brukar, lite föraktfullt, kalla dem för tian. Varför? Jo därför att killen är 1,85 cm lång och smalare än den smalaste supermodellen. Han är så smal att han gömma sig bakom en lyktstolpe, på riktigt. Tjejen däremot, hon är 1,55 cm lång och ungefär lika bred. Hon kan inte gömma sig bakom en lyktstolpe, jag är inte ens säker på att hon kan gömma sig bakom en normalstor bil utan att någon del av henne tittar fram. 

Det här kan förstås låta elakt, men det är ju inte så att vi säger detta till dem utan det är bara min och min sambos interna terminologi. I vilket fall, "tian" fortsatte sitt skrikande och stönande allt medan bilderna i mitt huvud blev värre och värre. Efter ett tag var det som att jag blev tvingad att titta på en porrfilm som jag verkligen inte ville titta på, mitt huvud höll på att sprängas. 

Men så, ett högt och utdraget skrik och därefter tystnad. Jag lyssnade intensivt i några minuter, för att verkligen försäkra mig om att det var slutgökat för den här gången. Det var det. Jag blev faktiskt upprymd, det kändes lite som att jag fått en present. Jag funderade på att väcka tjejen och skrika: " Yeah, dom har knullat färdigt! Fan vad gött!". Det gjorde jag förstås inte utan jag fortsatte läsa men kvällen var förstörd, för det enda jag kunde tänka på var grötiga skrik och två nakna kroppar av omaka storlekar.  

 

Städaren

Jag vill ha en D3:a

Jag har en Nikon D80, inköpt förra sommaren i Singapore till en hyfsad penning. D80:n är min första systemkamera och i början älskade jag den. Jag älskade den som om den vore ett husdjur för alla bilder blev ju så bra. Jag kommer i håg att jag tänkte att denna kamera kommer jag aldrig att tröttna på. Men i samband med mitt systemkamerainköp accelererade mitt fotointresse och jag började läsa alla kameratidningar som finns. Mina vyer vidgades och begrepp som "fullformat" och "brus vid höga ISO-tal" fanns plötsligt i min kunskapsbank. Och eftersom att jag är en människa började jag snart åtrå vad jag inte hade. Jag började titta över mina finanser, räkna och drömma om en kamera som skulle uppfylla alla min krav. 

NIKON D3 heter mina drömmars mål.

Hade detta varit en modeblogg hade cravings varit ett lämpligt ord att använda för att beskriva min åtrå efter denna underbara kamera. Jag vill ha den. Jag måste ha den. Jag behöver den.

En bild av en tom gård

Att skrika sig hes i ett tomt rum

Det här med att blogga är gravt överskattat. I teorin verkar det som en bra idé, man får chansen att uttrycka sin åsikt helt utan restriktioner. Eller, det är ju inte helt sant, man måste fortfarande hålla sig inom lagens ramar. Men ändå, man kan skriva i stort vad som helst om precis vad som helst. Men inte en jävel bryr sig, och det med rätta. För frågar ni mig är det gissningsvis en procent av alla världens bloggar som är läsvärda. Resterande 99 procent är rent skit, skrivna av idioter om idiotiska saker. Och på grund av att bloggen är ett så löst och okontrollerat medium har tyvärr kvalitén på bloggarna inget att göra med dess popularitet. Tvärtom tycks avsaknaden av korrekt grammatik, bra värderingar, humor och självdistans vara något av ett krav för att en blogg ska bli populär. Vilket är synd.

Om någon människa någon gång skulle läsa vad jag nyss skrivit, vill jag bara säga; detta inlägg har inget med bitterhet eller avund att göra. Det är bara min kommentar gällande ett av vår samtids största fenomen. 

Konsumtion

Drömmen om en perfekt dag

Vissa dagar går allt som det ska, inget motstånd någonstans och helt plötsligt är det kväll. Man kanske sätter sig vid datorn, okynnessurfar en stund för att kolla vad som är nytt. Internet är snabbt och datorn är på sitt allra bästa humör, inga sega uppdateringar eller varningar om att du är på väg att krascha. Livet känns fantastiskt. 

Det är vid sådana tillfällen man måste inta högsta beredskap, för en hel dag utan ett enda bakslag är väl omöjligt? 

Jag vet ju svårigheten att lyckas med en perfekt dag, men jag kände ändå att i dag, är kanske dagen då allt går min väg. Hahaha, vilken idiot jag kan vara. För vad händer när jag surfar in på aftonbladet.se? Jo, jag möts av nyheten att Operah Winfrey har gått upp i vikt. Och i just det ögonblicket är min dag förstörd, inget känns längre möjligt, livet känns som enda lång väntan på döden och min tilltro till mänskligheten som ras är för evigt försvunnen.

Att Oprah Winfreys vikt anses vara en nyhet är fel på så många nivåer att jag blir alldeles vimmelkantig när jag tänker på det. Damn you Aftonbladet för att sprida sådana icke-nyheter och damn you Oprah Winfrey för din dåliga disciplin. 

Mitt första inlägg

Bra titel. Bra, Johan. Men jag vill inte gå ut för hårt, bränna allt krut på en gång. Hmm, nej, jag tror jag nöjer mig där, faktiskt. Hmmm, jo, så får det bli. Tar nya tag och återkommer i morgon, absolut.