Lampa

Bevis #3 på att folk är idioter

Robinson-Erik var på besök i Stockholm, lämnade datorn i bilden och när han kom tillbaka efter en timme var rutan krossad och datorn borta. Han blev arg och sparkade nästan sönder foten mot ett träd. Hans egna ord, inte mina. Han hade nämligen bilder i datorn som avslöjar vem som vinner årets Robinson. Erik är orolig och TV4 är oroliga. Martin Nygren, exekutiv producent för Robinson säger så här till Aftonbladet:
– Det skulle vara jättetråkigt om bilderna kom ut. Speciellt för våra tittare som har följt serien. Hela historien är jäkligt olycklig. En smålänning i stora staden som inte förstår att man inte ska lägga laptopen i bilens baksäte, säger han. 

Jag tycker att den sista meningen av hans uttalande på ett klart och tydligt sätt illustrerar varför det i vårt avlånga land finns en aversion mot Stockholmare. Jag säger inte att det var särskilt begåvat av Erik att lämna datorn synlig i bilen, men Eriks dumhet bleknar snabbt i jämförelse med Martin Nygrens kommentars som fullkomligen dryper av översittarfasoner. Så därför får Martin Nygren i dag iklädda sig rollen som bevis #3 på att folk är idioter. Grattis till dig, Martin Nygren.

Mode är ett experiment i syfte att utforska människans oförmåga att ifrågasätta

Mode. Jag börjar bli allt mer övertygad om att mode bara är ett enda stort experiment. Jag tror att de så kallade modeskaparna egentligen är sluga forskare som på uppdrag av någon akronym myndighet testar hur långt det är möjligt att få människor att göra saker utan att ifrågasätta varför de gör som de gör. Jag har länge misstänkt att det ligger till på detta viset och mina misstankar stärktes ytterligare förra året när chinosarna gjorde comeback. Det var visserligen inte chinosarna i sig som stärkte min tes utan hur modefolket bar sina chinosar; upprullade i fotänden så att de flerfärgade strumporna - ja, alla som har upprullade chinosar har alltid färgglada och eller flerfärgade strumpor - syntes. Till en början trodde jag att folk bar sina chinos på detta vis i en sorts ironisk anda, såsom vissa har en ironisk mustasch eller en ironisk t-shirt med tryck. 

Det visade sig dock en bit in i chinostrenden att de som har upprullade chinos med flerfärgade strumpor under, inte frontade den stilen med avsikten att vara ironisk. Nej då, det har visat sig att denna stil är nästintill uteslutande reserverad för folk som tar sig själva på väldigt stort allvar. De så kallade hippa människorna, de som iklätt sig rollen som försökskaniner utan någon som helst antydan till ifrågasättande och självrannsakan. 

Chinostrenden lever fortfarande kvar och sedan dess har modeskaparna inplanterat andra modetrender med blandade resultat. Men inget riktigt så omvälvande som chinosarna. Jag har faktiskt haft känslan av de medvetet har legat lite lågt. Det var egentligen inte förrän i dag som jag till fullo förstod vad modeskaparnas frånvaro berodde på. Jag satte på Vakna med the Voice i morse och insikten slog mig med kraften av ett paintbollskott på ena pungkulan. I studion satt nämligen Josefine Crawford med låtsasglasögon. Så genialiskt, modeskaparna har legat lågt därför att de har fokuserat alla sina krafter på sitt nästa stora experiment; att få folk med perfekt syn att bära glasögon med plastglas. 

Jag rös där jag satt i soffan. Modeskaparna är så fullkomligt briljanta i all sin slughet att jag inte kan göra annat att kapitulera inför dessa mästerhjärnor. Glasögon är ett hjälpmedel för den som har dålig syn och om man ska se krasst på det, ett tecken på en defekt hos den människan. Ser ni då briljansen i denna den senaste fasen i modeskaparna sluga experiment. De vill alltså få personer med perfekt syn att bära glasögon, som inte längre är glasögon utan bågar med plastglas, och de vill att folk ska bära dem utan ironi och som ett tecken på deras hipphet. 

Slår denna trend med låtsasglasögon igenom på allvar bland Sveriges hippa människor, förutspår att jag den hetaste accessoaren nästa vår kommer att bli rullstolen. I alla fall för de som är riktigt hippa. Har man däremot inte uppnått full hippstatus ännu tror jag att kryckan är den mest passande accessoaren.   

The guard

Schyffert var grym... eller inte

Henrik Schyffert imponerade stort med sitt försvarstal för nittiotalet. Verkligen stort... eller inte. Nej, jag skojar bara. Det var i sanningen imponerande... eller inte. Skojar, det var imponerande, på riktigt. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att jag aldrig har sett Henrik Schyffert bättre. Han var verkligen jättebra... eller inte. Hehehe, stoppa mig någon... eller inte. Arrgghh!

Dagens ord som leder till bevis #2 för att folk är idioter

Nonkonformist. 

Vilket passar bra i och med dokumentären om Terrence Koh jag såg lite glimtar av i går. Terrence Koh är mannen som sålde sina förgyllda bajskorvar för 500 000 dollar. Ett stort grattis till honom och tack för det beviset på att folk är idioter. 

Bevis #1 på att folk är idioter

2 miljoner svenskar har sett Tomas Ledin live, säger de imponerat på TV4:s Nyhetsmorgon. Ytterligare ett bevis på att folk är idioter, säger jag.

Hahahahaha, sen kommer det reklam för Johan Palms nya skiva och han säger "att det är hans första debutalbum". Ja, det låter ju rimligt med tanke på betydelsen av ordet debutalbum.

Johan Palm är Tomas Ledin som är Johan Palm fast för olika generationer.

Street dog

Förtäckt skryt förpestar

Innan bloggen slog i genom på allvar, vilka kanaler använde då folk för att framhäva sin egen förträfflighet? Gick folk runt och stoppade första bästa människa på gatan och berättade om sina fantastiska liv och om hur duktiga de är, var det så det funkade?

Eller är all den här jävla skrytsamheten ett resultat av bloggens inträde i folks liv? Är det så att det är bloggens existens som gör att så många känner sig tvungna att visa sin egen duktighet? Är det så? 

Det stör mig som fan, den här självgodheten som genomsyrar interwebben, nu för tiden. Det som irriterar mig är inte att folk skryter, det har jag inget emot. Nä, det som stör mig är sättet de skryter på. De skryter liksom i det dolda. De låtsas skriva om sin dag, fast att de egentligen bara gör det för att de vill visa hur fantastiskt deras liv är. Det är det här förtäckta skrytet som stör mig något så initi utav helvete. 

länge leve biblioteket

Det kom sig som så att jag fann mig själv sittandes på biblioteket. Det var mycket njutningsfullt på alla dess sätt och vis. Behagligt lyse, tysta människor, lugna människor, väggar målade i lugna färger, bra urval av lektyr. Det var så länge sedan sist jag besökte ett bibliotek med avsikten att bara fördriva lite tid och läsa att jag alldeles hade förglömt den mycket speciella atmosfär ett bibliotek besitter. Jag fann mig själv sitta där och mysa på ett sätt som jag knappt upplevt sedan barndomen. Jag läste tidningar och bläddrade i fotoböcker. Christer Strömholms fotobok "Konsten att vara där" är en stor och tung pjäs. Den upptog nästan hela bordet där jag satt men bilderna var fina och berörde mig och inspirerade mig. Jag satt länge och bläddrade i Christers bok men sen bytte jag finkultur mot fulkultur och läste senaste numret av Empire Magazine, det med Steven Spielberg som gästchefredaktör. 

Ute sken solen men jag kände ingen panik över att jag inte var där. Jag var som Ferdinand under korkeken. Det kom fram en man och undrade lite försynt om jag möjligtvis snusade. Min gemytliga sinnestämning gjorde att jag glatt bjöd på en snus. Han tog visserligen två men det gjorde mig inget. 

Plötsligt var klockan mycket och jag var tvungen att gå. Det gjorde nästan lite ont i mig då jag tvingades lämna tystheten och lugnet till förmån för myllret på gatan utanför biblioteket. Allt sedan den dagen för två dagar sedan har inte kunnat sluta tänka på biblioteket. Jag ska vid första bästa tillfälle återvända till min återupptäckta oas av lektyr och lugn. Det är ett som är säkert och det kommer att bli underbart.  

ungdom

Vad är grejen med svenskar och shorts eller shorts och svenskar?

Som rubriken så explicit antyder tänkte jag ägna några minuter till att dryfta mina funderingar kring shorts, och den märkliga relation en del svenskar verka ha till detta plagg. 

Men först vill jag uppmärksamma hur gratistidningen Metro i dag tog truismen till en helt ny nivå i och med valet av en av rubrikerna på förstasidan; "Helt rätt med shorts i sommar". Här skulle jag kunna skriva många roligheter men jag nöjer mig ett sarkastiskt - Nähä!

Med det sagt, vill jag flytta fokus från dålig rubriksättning till klädplagget shorts och det välkända faktum att en del män - det är alltid män - inte kan sluta använda shorts när de väl har börjat. Det är samma visa varje år. När årets första värmebärande solstrålar träffar Sverige verkar det som att en dessa män - det är alltid män - drabbas av en impuls, så stark att den för dem är omöjlig att motstå. Vilket leder till att de plötsligt finner sig själva i klädda shorts utan något minne om hur det gick till. Jag tror att den kraften i den impuls dessa män upplever är liknande den mygg och andra småkryp känner när de ställs inför valet att antingen fortsätta leva eller att flyga in ljuset och brännas till döds. 

Men de som gör dessa män - det är alltid män - speciella, riktigt speciella, är att när väl shortsen en gång satts på tas de inte av förrän den första snön faller. Beroende på väder, vind och klimatförändringar innebär det för dessa shortstokiga män - det är alltid män - att de kan gå i shorts från mars till december. Vad det här beteendet kommer i från eller vad det beror på är för en lekman som jag helt omöjligt att svara på. Däremot vet jag att jag varje år blir lika full i skratt när dessa shortsbeklädda dårar går huttrande fram på gatorna, genomblöta med paniken lysande i ögonen. Vid sådana tillfällen brukar jag dra upp dragkedjan på min vinterjacka och tänka för mig själv att vårvädret inte är att lita på. I år heller.

Skuggland

rooftop

Det behövs manifest

Det är dags nu. Jag måste skriva ett manifest där jag manifesterar vad i hela helvete jag ska göra i mitt liv. Med ett manifest som manifesterar kommer det att kännas tryggt. Jag känner det. Det är dags nu.

varför komprimera sönder bilderna, Blogspot?

Ja, varför?

Rökpaus

Svårgissat

Om någon för tio år sedan hade sagt att en stor del av västvärldens unga kvinnor skulle fotografera sig själva uppklädda och utklädda i olika utstyrslar, och att de sedan skulle publicera bilderna på interwebben, då tror jag att alla hade skrattar åt denne någon. Jag tror också att skratten hade blivit råare i tonen om denne någon också hade förutspått att en del till och med skulle kunna livnära sig på att publicera bilder på sig själva iklädda olika utstyrslar samtidigt som de på ett infantilt skriver om vad som är "inne" och "ute". 

Barn och djur är kompletta idioter

Med djur och barn har jag ibland ett obefintligt tålamod. Jag kan på hundradelen av en sekund bli så blixtrande arg att hade jag inte haft några spärrar i kroppen hade jag vid det här laget själv suttit inspärrad. Jag har alltid varit medveten om det men eftersom min kontakt med barn, är och har varit ytterst begränsad har jag aldrig behövt fundera närmare på varifrån denna ilska kommer. Inte heller har vår katt varit tillräckligt tålamodsprövande för att jag ska ha tvingats gräva i mitt inre efter svaret.

Men i och med införskaffandet av hundvalpen, Dexter, finner jag mig själv vid flertalet tillfällen per dag bli så uppretad att jag nästan blir lite yr. Så jag har nu funderat och faktiskt funnit svaret till mitt trytande tålamod. Det beror helt enkelt på att djur och barn gör saker som är dumma och farliga för dem själva. Ett barn kan äta en sten och kvävas. En hund kan äta en sten och kvävas. Ett barn kan till synes utan anledning börja gråta och skrika så till den milda grad att mord inte längre känns så fel. En hund kan sitta och gny eller skälla utan någon som helst förklaring. Det är det där som irriterar mig. Det är det där som kan göra mig så kopiöst arg. Deras totalt irrationella beteende. 

Alla levande varelser borde väl för guds skull födas med instinkter som gör att de kan avgöra vad som är direkt livsfarligt för dem. De borde ju för satan finnas inprogrammerat i DNA:et. Men gör det? Nej.

Denna avsaknad av känsla för vad som är direkt farligt för sin egen överlevnad i kombination med den totala avsaknaden av empati gentemot personer i sin omgivning, det är därför jag tappar tålamodet. Och jag tror inte att jag kan ändra min inställning till det problemet. Jag tror faktiskt inte det. 

Så istället får jag jobba på att kontrollera min ilska. Det kommer att bli svårt för ännu så länge har Dexter inte varit utanför dörren utan att äta cigarettfimpar, gamla snusar, glasbitar eller sten. Den dumme fan. 

A tuesday afternoon

Dexter the dog

Två olika användningsområde för vatten

The Notorious Mr Wei

Störiga personer har inplanterats i min tillvaro

Tjugofem stycken blev antagna till den kursen jag läser nu. Efter lite naturligt bortfall är vi kanske arton stycken kvar. Till varje lektion är det en kärntrupp på fem personer som kommer oavsett väder, vind eller finanskriser. Utöver den kärntrupp är det ungefär fem personer till som medverkar på lektionerna, aldrig samma personer, men fem stycken, i snitt. Jag hör till kärntruppen. Det är alltså jag och fyra andra som träffas på alla lektioner. Två av dessa fyra är så svårt störande att jag under varje lektion håller på att förgås. Båda två ställer frågor hela tiden, eller, egentligen är det inte frågor utan påstående och utläggningar. 

I dag klockade jag en av mina klasskompisars utläggning. Den varade i 3 minuter och 26 sekunder. Det är en otroligt lång tid att lyssna till någons svammel. Den stackars läraren försökte bryta in vid minst sju tillfällen men utan resultat. Så här, några timmar senare känns det lite overkligt. Hände det på riktigt? Jag har nu börjat tvivla och var för en stund sedan mer eller mindre övertygad om att jag drömt det hela. Då kom jag ihåg min andra klasskompis (notera att jag använder det epitet ironiskt) som kryddar alla utläggningar med ett nervöst skratt. 

Sex utläggningar, tre påståenden och fyra frågor var vad klasskompisen hann med under dagens lektion. Och allting kryddades med ett nervöst skratt. I stället för att ta korta pauser, som de flesta gör när de säger något, sipprar det ut nervöst skratt. Detta skratt. 

Hela situationen får en konspirationsfantast som jag att börja undra om det inte är något skumt på gång. Det känns lite för lägligt att dessa två galningar har dykt upp i mitt liv samtidigt. En utredning är på sin plats. Någon måste börja ställa de obekväma frågorna för det här är en komplott. Det är jag säker på. God damn it!

In to the wild

Det är en sån dag

Jag kan inte komma på en enda vettig sak att skriva. Egentligen har jag inte tid att skriva något här för jag har så satans mycket andra saker jag måste skriva. Men det går inte, totalt slut i hjärnan. Slut på formuleringar, slut på idéer, slut på allt. Det här skriver jag egentligen bara för att komma i gång, försöka tvinga hjärnan att vakna till. Men har du läst hit märker du ju att jag uppenbarligen inte har lyckats. Det är dött i dag. Jag försöka göra något annat.

Nyss öppnade jag en ny flik i min webbläsare. Surfade runt lite på interwebben och kollade bilder och andra bloggar. Det gav ingenting förutom att jag nu har en halvtimme mindre på mig att skriva det jag ska skriva. Jävligt onödigt, kan jag tycka så här med facit i hand. Det hade varit bättre om jag hade spenderat den halvtimmen på att börja skriva det jag ska. Jajaja, läste lite Twitterinlägg också. Jag blir mer och mer övertygad om att Twitter är helt meningslöst, faktiskt till och med mer meningslöst än Facebook. Tog en snus. 

Nej, jag vet inte. Jag stör mig otroligt mycket på att jag glömmer småord såsom att, det, han, hon och så vidare. Det är enerverande, måste alltid läsa om allt jag skriver så sjukt noggrant, för snabbläser jag så fyller hjärnan i de ord som jag missat. Det är skumt, jag läser texten och märker inte att det saknas typ 20 ord för hjärnan tror att den gör mig en tjänst och lurar mig till att tro att orden faktiskt står där. Det regnar i dag.

"Vakna med The Vocie" på kanal 5 är ett tillhåll för obegåvade människor. Sannerligen. Underhållningen ligger i att de är så fantastiskt tråkiga och förutsägbara, deras oförmåga att berätta en anekdot, deras ofta extremt fördomsfulla intervjufrågor, deras oförmåga till någon form av analytiskt tänkande. Jag fortsätta länge att rabbla deras svagheter men jag stannar där. Lost däremot, ja jävlar vilken kvalitetsserie. Häpnadsväckande. Jag ångrar lite att jag sett alla avsnitt för det hade varit grymt att köpt boxen sen när serien är slut och kollat alla säsonger i rad. Ojojoj, jag tror aldrig man hade kunnat kolla på några andra tv-program efter en sådan upplevelse. 

Nu börjar jag vakna till, lite i alla fall. Kanske ska börja göra det jag ska. Nu vaknar hunden. Satan, då måste han pissa. Ut i regnet och kylan.

Okänd

Harmoni

Silence

Rövhålet

Jag insåg i dag att en stor del av min tid numera går åt till att titta på ett rövhål. Det är ingen metafor, jag menar bokstavligen. Ett rövhål. Utifrån ens personliga preferenser kan det vara en bra sak eller en lite jobbig sak att stirra på ett rövhål. Jag tyckte det var lite jobbigt i början. Det kändes helt enkelt inte bekvämt, men nu har jag blivit så van att det inte längre bekommer mig. 

Rövhålet jag stirrar på tillhör vår hund och jag tittar inte för att jag vill, utan för att jag måste. Jag gör det för att se om han är skitnödig. Den lille gynnaren håller gärna in skitarna så långt det bara är fysiskt möjligt. Han går runt, sniffar och äter lite gräs fast röven buktar ut på honom som om han skulle föda. Sen sekunderna innan han är så skitnödig att bajset kommer ut vare sig han vill eller inte kommer paniken. Han springer runt i cirklar och sniffar som en besatt efter en plats att släppa korven på. Självklart hittar han inte den perfekta platsen utan tillslut är han tvungen att sätta sig ner där han står. Så här går det till varje gång. 

Och det är därför jag tittar på rövhålet, för att avgöra om han är skitnödig eller inte, om vi ska gå en lten bit till eller om vi kan gå hem.