Rövhålet

Jag insåg i dag att en stor del av min tid numera går åt till att titta på ett rövhål. Det är ingen metafor, jag menar bokstavligen. Ett rövhål. Utifrån ens personliga preferenser kan det vara en bra sak eller en lite jobbig sak att stirra på ett rövhål. Jag tyckte det var lite jobbigt i början. Det kändes helt enkelt inte bekvämt, men nu har jag blivit så van att det inte längre bekommer mig. 

Rövhålet jag stirrar på tillhör vår hund och jag tittar inte för att jag vill, utan för att jag måste. Jag gör det för att se om han är skitnödig. Den lille gynnaren håller gärna in skitarna så långt det bara är fysiskt möjligt. Han går runt, sniffar och äter lite gräs fast röven buktar ut på honom som om han skulle föda. Sen sekunderna innan han är så skitnödig att bajset kommer ut vare sig han vill eller inte kommer paniken. Han springer runt i cirklar och sniffar som en besatt efter en plats att släppa korven på. Självklart hittar han inte den perfekta platsen utan tillslut är han tvungen att sätta sig ner där han står. Så här går det till varje gång. 

Och det är därför jag tittar på rövhålet, för att avgöra om han är skitnödig eller inte, om vi ska gå en lten bit till eller om vi kan gå hem.