Barn och djur är kompletta idioter

Med djur och barn har jag ibland ett obefintligt tålamod. Jag kan på hundradelen av en sekund bli så blixtrande arg att hade jag inte haft några spärrar i kroppen hade jag vid det här laget själv suttit inspärrad. Jag har alltid varit medveten om det men eftersom min kontakt med barn, är och har varit ytterst begränsad har jag aldrig behövt fundera närmare på varifrån denna ilska kommer. Inte heller har vår katt varit tillräckligt tålamodsprövande för att jag ska ha tvingats gräva i mitt inre efter svaret.

Men i och med införskaffandet av hundvalpen, Dexter, finner jag mig själv vid flertalet tillfällen per dag bli så uppretad att jag nästan blir lite yr. Så jag har nu funderat och faktiskt funnit svaret till mitt trytande tålamod. Det beror helt enkelt på att djur och barn gör saker som är dumma och farliga för dem själva. Ett barn kan äta en sten och kvävas. En hund kan äta en sten och kvävas. Ett barn kan till synes utan anledning börja gråta och skrika så till den milda grad att mord inte längre känns så fel. En hund kan sitta och gny eller skälla utan någon som helst förklaring. Det är det där som irriterar mig. Det är det där som kan göra mig så kopiöst arg. Deras totalt irrationella beteende. 

Alla levande varelser borde väl för guds skull födas med instinkter som gör att de kan avgöra vad som är direkt livsfarligt för dem. De borde ju för satan finnas inprogrammerat i DNA:et. Men gör det? Nej.

Denna avsaknad av känsla för vad som är direkt farligt för sin egen överlevnad i kombination med den totala avsaknaden av empati gentemot personer i sin omgivning, det är därför jag tappar tålamodet. Och jag tror inte att jag kan ändra min inställning till det problemet. Jag tror faktiskt inte det. 

Så istället får jag jobba på att kontrollera min ilska. Det kommer att bli svårt för ännu så länge har Dexter inte varit utanför dörren utan att äta cigarettfimpar, gamla snusar, glasbitar eller sten. Den dumme fan.