Begagnad luft

Jag fick panik, det ska jag villigt erkänna. Jag låg och sov mittemellan en människa och hund. Både människan och hunden hade sina munnar riktade mot mig vilket gjorde att jag bara fick begagnad luft att andas. Jag vaknade med ett ryck, blev så där nattarg som jag kan bli (nattilska, är det ett utbrett mänskligt beteende eller är det specifikt för mig?) och puttade undan hunden, armbågade människan i ryggen och störtade ut ur husvagnen, ut i den mörka natten. Ja, vi sover just nu i en husvagn som står parkerad utanför ett hus. Jag stod i nattkylan och lät mig kylas ned samtidigt som jag fyllde luften med första klassen luft; ren, kall och fräsch, alltså inte någon annans utandningsluft.

Ja, sen var det inte så mycket mer med det. Jag gick in husvagnen, puttade återigen undan hunden som nu hade snott min plats, pussade människan på axeln och la mig för att sova. Sedan somnade jag och sov gott tills dess att jag vaknade igen, med panik, igen, på grund av att jag inte fick någon luft. Jag blev arg och puttade und.....

Funderingar i korthet

Varför blundar vissar människor medan de pratar?

***

Svensk film är ett sorgebarn. Jag såg "Sommaren med Göran" idag och det var ingen bra film. Peter Magnusson har nu en gång för alla bevisat att han inte är en manusförfattare med förmåga att skapa intressanta karaktärer.

***

Finns det en anledning till att de tv-program som går på dagtid är så dålig att man mår fysiskt dåligt av titta på dem?

***

Är förmågan att bygga upp förväntningar och girighet människans två sämsta egenskaper? Och är dessa två egenskaper det som alltid kommer att stå i vägen för mänsklighetens möjlighet att skapa en värld som är någorlunda fungerande?

***

När kommer det nya Lost-avsnitt? Kommer "Sunny stand-up" att vara roligt och går det överhuvudtaget att bo i Sverige längre? Ur vädersynpunkt alltså.

***

Tvåsamhet

Att båtar krockar är lika oförklarligt som hur en kopp med svart kaffe kan kosta 27 kronor

Det finns inget som roar mig mer än när båtar, och då helst jättestora båtar, krockar. Det är nämligen för mig helt oförklarligt hur två båtar som befinner sig på öppet hav kan krocka. Jag kan förstå om båtar krockar i en trång kanal, i en hamn eller i anslutning till en sluss. Men på öppet hav? Helt oförklarligt.

Att säga att det finns gott om plats på ett hav är en underdrift. Det finns så mycket plats att inga båtar någonsin ens hade behövt komma inom synhåll för varandra, men ändå krockar de. Jag förstår det inte. Alla stora båtar har ju radar och kommunikationsmöjligheter. Ser kaptenen på till exempel en Gotlandsfärja att ett stort föremål dyker upp på radarn borde man kunna anta att han väljer att gira undan för föremålet. Man kanske till och med skulle kunna förutsätta att han gör ett anrop på sin kommunikationsradio för att kolla om föremålet på radarn kan tänkas vara en båt. Får han svar kan de båda kaptenerna prata ihop sig och göra upp en färdplan:

kapten båt1: Jag håller till höger och du håller till vänster, ok?

kapten båt2: Det är ok med mig. Klart slut.

kapten båt1: Fint det, klart slut.

Det borde inte vara svårare än så. Och om kaptenen inte får något svar borde hans utbildning och sunda förnuft säga honom att han ska köra runt föremålet på radarn, inte igenom det. Det slog mig nu att förklaringen till dessa krockar på öppet kanske beror på en osäkerhet om vilket höger och vänster som avses. Låt oss återvända till ovanstående dialog och ser hur den fortlöper:

kapten båt2: Vänta, vänta, lägg inte på. Menar du din vänster eller min vänster?

Hmm, ja. Det måste vara så det går till.

Solveig

Baksidor

Björn Ranelid

Egentligen är det väl Filip och Fredrik som ska tackas. De var ju de som letade upp och lyfte fram den helt fantastiske underhållaren Björn Ranelid i allmänhetens medvetande. Innan jag såg honom i ett av FF:s program var han bara ett namn på en författare jag aldrig hade läst.

Det var nu i somras som jag såg honom live för första gången. Kvällen var varm och luften kändes som en nytumlad t-shirt mot kroppen. Vi var väl en 120 personer som samlats i en lokal i Brösarp för att lyssna på Björn Ranelid. Det fanns ingen air condition och medelåldern var hög så en tjej från cateringföretaget gick runt och öppnade alla fönster som fanns.

Klockan nittonnoll skulle han inta scenen. Det gjorde han inte utan en kvinna, som vi senare skulle förstå är hans fru, Margareta, bar upp väskor på scenen för att sedan plocka ut en massa böcker ur dem som hon sedan staplade i fina högar. Kanske kvart över sju steg han upp scenen och från den stund var han aldrig mer tyst.

Denna svada som lämnar Björn Ranelids mun saknar motstycke. Det är som att lyssna på ett skenande tåg som trots en otroligt hög hastighet ändå lyckas hålla sig kvar på rälsen i även den skarpaste av kurvor. Han blandar djupsinnigheter med en otroligt varm humor. Han höjer sig själv till skyarna för att i nästa mening skratta åt sig själv.

I en och en halv timme underhöll och trollband han oss i publiken. En dam, några stolsrader framför oss suckade medhållande till precis allting Björn Ranelid sa. Hennes gränslösa beundran gav hela tillställningen en frikyrklig air. Det var fascinerande.

I pausen, då vi stod utanför och rökte en sommarcigarett kom Björn förbi. Han frågade mig om Johanna var min fästmö. Det var hon sa jag. Då sa han att jag skulle få henne att sluta för en sådan vacker kvinna ska inte röka. Både jag och Johanna flinade till svar och sedan vandrande han nedåt gatan, drickandes en Coca-Cola i glasflaska.

Det var en fin kväll och Björn Ranelid är kung. En sann underhållare med karisma som få, en svulstig retorik och ett ego stort som ett mindre land.

En dag

Spring inte Keanu, spring inte

Keanu Reeves. Där har vi en kille som har en väldigt distinkt springstil. Somliga skulle säkert säga att han ser otillräknelig när han börjar att springa. Jag nöjer mig med att säga att han har en distinkt stil. Oavsett vad man väljer att kalla hans stil, skulle man lätt kunna tro att de filmregissörer den gode Keanu jobbar med hade uppmärksammat hans distinkta springstil och helt enkelt kommit till slutsatsen att den grabben bör inte springa i helbild.

Anledningen till att jag funderade kring Keanus sätt att springa är att jag såg en trailer på TV3 för en film med Keanu häromdagen. Trailern var uppskattningsvis en minut lång men ändå hann de med ett klipp på en löpande Keanu. Det slog mig då att Keanu springer alltid i alla filmer han är med. Matrix-filmerna - springer, Speed - springer, Johnny Mnemonic - springer, Point Break - springer, de är dessa filmer jag kommer att tänka på men jag ju inte sett alla filmer Keanu har gjort. Hade jag gjort en empirisk studie och granskat alla hans filmer är jag helt säker på att han springer i även dem.

Snö

Johan Falk-regissör med särskilt pinsamma uttalanden

Anders Nilsson heter mannen som skrivit manus till och regisserat den, så som jag uppfattar det, helt värdelösa filmen "Johan Falk - gruppen för särskilda insatser". Han går nu ut i fullfjädrat mediakrig med SF och anklagar dem för att hans, vad det verkar katastrofalt dåliga, film floppar. Den här totala avsaknaden av självrannsakan och ovilja att ta ansvar retar mig. Rent principiellt har han kanske en poäng då han säger att SF väljer amerikanske filmer framför svenska filmer. Men att beskylla SF för att hans film floppar är bara dumt. Filmen har fått ordentlig med reklamutrymme och hade den varit bra hade publiken sett den även om den bara visas en gång per kväll.

Och funderar man lite längre på det här så förstår jag SF, för de svenska filmer som är bättre än en medelmåttig hollywoodproduktion är lätträknade och lika sällsynta som en svensk sommar med fint väder.

Titeln då, "Johan Falk - gruppen för särskilda insatser". Jag menar, en bruksanvisning framstår ju som mer spännande och kreativ i jämförelse.

Mannekäng

Observera att dessa bilder är tagna i en ironisk kontext. Jag har inte gått och blivit en djurplågande modebloggare.

Johanna

Oskar

Memento på en reklamkanal är inte optimalt

Memento är en mina absoluta favoritfilmer, även om jag i min ungdom fick den förstörd på grund av att TV1000 visade alla sina filmer så många gånger det bara var möjligt under de månader de hade rättigheterna för dem. Men det är många år sedan och nu såg jag den igen i helgen på TV3.

Den håller än, det är bara att konstatera. Men att se en så intrikat film som Memento på en kommersiell tv-kanal är inte lätt. De ständigt återkommande reklampauserna fick mig att hela tiden tappa tråden. Tillslut satt jag i soffan och kände mig som filmens huvudperson. Faktum är att jag blev allvarligt orolig för mitt eget närminnes välmående. Det kändes som om jag blev lite dummare för varje reklampaus. Efter den sista reklampausen kom jag knappt i håg vilken film det var jag tittade på och än mindre vad Lenny höll på med. Det var en riktig kamp, en mental kamp med mitt eget minne. Jag fick koncentrera mig djup, hårt och länge för att lyckas få ihop storylinen i huvudet efter filmens slut.

Men det gick, och det är en i sanningen fantastisk film. Så sjuk smart gjord, så bra skådespeleri och så bra story.

Mördarsniglar

Mycket mördarsniglar ute nu för tiden. Dessa skurkaktiga varelser som väcker sådant hat bland trädgårdsälskarna att den mest blödiga person utan ångest eller tvivel gladeligen klipper av dem på mitten med kökssaxen. Jag tycker mest att namnet är roligt. Mördarsnigel. Vi har alltså att göra med en liten långsamtkrypande slemhög som är så farlig att den mördar. Oklart vad den mördar, men jag är tämligen säker på att det ännu så länge inte rapporterats om någon människa som strukit med i en mördarsnigelattack. Och av just den anledningen undrar om detta lilla salladsätande kryp verkligen förtjänar ett så ondskefullt epitet som mördarsnigel?

Jag tycker faktiskt att det känns överdrivet att kalla en snigel för en mördarsnigel. Sniglar måste väl vara ett av jordens frommaste djur, överträffade i sin fromhet av endast marsvin och gråsuggor. Mördarhajar, mördarlejon, mördarbjörnar - ja visst, det köper jag för det är djur som kan mörda en människa. Det kan inte en liten brun snigel. Ja, ja, roligt är det i fall. Mördarsnigel.