Det var nu i somras som jag såg honom live för första gången. Kvällen var varm och luften kändes som en nytumlad t-shirt mot kroppen. Vi var väl en 120 personer som samlats i en lokal i Brösarp för att lyssna på Björn Ranelid. Det fanns ingen air condition och medelåldern var hög så en tjej från cateringföretaget gick runt och öppnade alla fönster som fanns.
Klockan nittonnoll skulle han inta scenen. Det gjorde han inte utan en kvinna, som vi senare skulle förstå är hans fru, Margareta, bar upp väskor på scenen för att sedan plocka ut en massa böcker ur dem som hon sedan staplade i fina högar. Kanske kvart över sju steg han upp scenen och från den stund var han aldrig mer tyst.
Denna svada som lämnar Björn Ranelids mun saknar motstycke. Det är som att lyssna på ett skenande tåg som trots en otroligt hög hastighet ändå lyckas hålla sig kvar på rälsen i även den skarpaste av kurvor. Han blandar djupsinnigheter med en otroligt varm humor. Han höjer sig själv till skyarna för att i nästa mening skratta åt sig själv.
I en och en halv timme underhöll och trollband han oss i publiken. En dam, några stolsrader framför oss suckade medhållande till precis allting Björn Ranelid sa. Hennes gränslösa beundran gav hela tillställningen en frikyrklig air. Det var fascinerande.
I pausen, då vi stod utanför och rökte en sommarcigarett kom Björn förbi. Han frågade mig om Johanna var min fästmö. Det var hon sa jag. Då sa han att jag skulle få henne att sluta för en sådan vacker kvinna ska inte röka. Både jag och Johanna flinade till svar och sedan vandrande han nedåt gatan, drickandes en Coca-Cola i glasflaska.
Det var en fin kväll och Björn Ranelid är kung. En sann underhållare med karisma som få, en svulstig retorik och ett ego stort som ett mindre land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar