Valet

Back drop

Den stora blå containern

En helg i månaden ställer vår hyresvärd en stor blå container på gården. I den får man slänga allt utom bildäck och elektronik, typ. Från vår sida är det ett mycket uppskattat initiativ eftersom vi är billösa och inte har någon möjlighet att köra till sopptippen med all skit vi samlar på oss. Och det är inte bara vi som uppskattar det för under helgen är det hela tiden aktivitet runtomkring denna container. Folk slänger allt möjligt och en hel del elektronik i containern, trots att man uttryckligen inte får det, men jag dömer inte, jag bara konstaterar det.

Under tre dagar står containern på gården men där vi ser en gigantiskt soptunna ser många andra en stor oinslagen för tidig julklapp. För oj, vad det rotas och letas och plockas i containern. Under containerns första dag på gården är det lugnt i containern, all aktivitet runt den består av folk som slänger saker i den. Men sedan på den andra och tredje dagen händer det mesta i containern. Den nu fulla containern börjar att så sakteligen tömmas. Oftast är det förstås barn som hoppar runt i containern och letar efter roliga saker som deras föräldrar säkert blir jätteglada över att de asar hem. Jätteglada.

Men sedan i takt med att solen sänker sig över gården börjar även personer som inte är barn att dyka upp vid containern. Man märker att de inte är barn när man betraktar dessa smygares rörelser. De rör sig så försiktigt och huvudet rör sig som en radar på båtar. Hade det varit fysiskt möjligt hade huvudena snurrat runt. Man ser att ögonen registrerar minsta lilla rörelse inom en radie av femtio meter. Till slut när situationen anses vara säker intar de en pose som ska visa på en avslappnad attityd och sedan tar de sig så snabbt som det bara går upp för den lilla stegen och hoppar i containern.

De rotas och letas och hittas stora saker flyger de snart över kanten och landar på marken. Allt smygande till trots är det väldigt svårt att rota i en container utan att det låter ganska högt, ljudnivån tycks dock inte bekomma de tidigare så försiktiga smygarna. När det sedan blir tyst i containern dröjer det inte många sekunder förrän ett huvud tittar upp över kanten. Radarn aktiveras igen. Blicken scannar snabbt och effektivt av den omdelbara närheten, sedan händer allt snabbt. Smygaren klättrar snabbt ned för stegen, samlar ihop sina grejor och går, eller binder fast dem på cykeln, och försvinner sedan iväg som inget vore mer naturligt än att vara ute och promenera, eller cykla, kånkandes på till exempel delar av en byrå, eller en stol, eller en ratt och pedaler till tv-spelskonsollen.

Gatuliv

Dålig stil av folket bakom Entourage

Diskussionen om rådande kvinnliga skönhetsideal inom nöjesvärlden är snart lika gammal som diskussionen om hönan och ägget. Men allt diskuterande har givit resultat för nu finns det väl knappast någon över femton år som föredrar utmärglade benrangel med uppumpade silikonbröst och läppar, som ser ut som efter en allergisk reaktion, framför en tjej med former, kurvor och naturliga läppar, fylliga eller inte? Så trodde jag i alla fall. Men så tittade jag på den nya säsongen av Entourage i går och vad ser jag? Jo, Eric skaffar sig en ny flickvän som ser ut att vara vilse långt, långt inne i det anorektiska träsket. Med risk för att låta som en moraltant tycker jag att det är så tråkigt av folket bakom Entourage att anställa en skådespelerska som frontar ett så sjukligt ideal. Jag kan inte förstå varför de väljer att göra så? Vill de provocera eller vill de helt enkelt återinföra den anorektiska looken? Eller är de så skadade att de inte ser att tjejen ser ut att kunna dö, eller åtminstone bryta ett ben, i vilken sekund som helst?

Det störde mig, det här med den sjukligt smala tjejen. Visserligen är inte Entourage den mest korrekta tv-serien i fråga om jämställdhet och korrekt kvinnosyn, men det här var en bottennotering i genusframställningen.

Det fanns en tid då Entourage var banbrytande tv, då de inte kunde misslyckas. Så är det inte längre utan hela serien har tappat väsentligt och börjar allt mer att kännas som den upprepar sig själv. Den är fortfarande underhållande att titta på men det är inte nyskapande längre och karaktärerna står och stampar utan någon egentlig utveckling. Om denna säsongen skulle bli den sista skulle jag inte gråta och dunka huvudet i väggen tills mitt blod blandas med gipskrosset. Nej, det skulle jag verkligen inte göra.

Skuggan

Fabriken

Finns det någon här som kan ro utan åror?

Det går inte att göra fel med rosa

District 9 - vilken film!

Två grymma filmer inom loppet av en vecka. Först Tarantinos "Inglourious Basterds" som antagligen kommer att stå oöverträffad i brahet vid årets slut. Och nu, "District 9" som inte är riktigt lika bra som "Inglourious Basterds" men nästan. Nä, det var en lögn, den är en klass sämre än "Inglourious Basterds" men ändå riktigt bra. Betyget blir en fyra och hade hela filmen varit gjort som en mockumentär vet i sjutton om det inte hade varit en klockren femma?

Vad är det som är bra? Allt men framför allt storyn och den svidande kritiken mot mänskligheten och vår förmåga att förtrycka och mörda och stjäla och offra för vår egen vinning. "District 9" är en mockumentär men där de "dokumentära" kamerorna inte finns får vi ändå följa med och se vad som händer.

Huvudpersonen heter Wikus van der Merwe, bara namnet är ju underbart. Wikus. Tänk sedan hur den sydafrikanska brytningen alla pratar med får tankarna att vandra till "Flight of the Concords"-grabbarnas sköna Nya Zeeländska dialekt. Och hur den "dokumentära" stilen får en att tänka på "The Office", då kan ni förstå vilken härlig blandning av humor och urflippad story vi har att göra med här. Till åt mig snabbt summera storyn:

Utomjordingar kommer till jorden, de ”landar” ovanför Johannesburg, inget händer, människor borrar sig in i deras skepp och finner en massa sjuka och undernärda utomjordingar, utomjordingarna placeras på ett inhägnat område, de ökar i antal, människorna börjar ogilla dem, utomjordingarna dräller omkring utan mål, de blir beroende av kattmat, de byter sina vapen mot kattmatt med nigerianska kriminella gäng, de ökar i antal, District 9 blir en fullfjädrad slum, efter 20 år börjar människorna att ogilla dem skarpt och kallar utomjordingarna för det nedsättande epitet ”Prawns”, människorna bestämmer sig för att flytta alla utomjordingar till ett nytt ställe långt utan för stan, en omlokaliserings som sköts av ett företag som är världens näst största vapenhandlare och egentligen bara är ute efter utomjordingarnas vapen och tekniska hemligheter.

Vad sägs om det? Just det, fantastiskt. "District 9" är så sjukt snyggt gjord att jag stundtals glömde bort att detta inte var en dokumentär och att ett gigantiskt rymdskepp faktiskt inte hoovrar över Johannesburg.

Det hela är mycket finurligt uttänkt och när utomjordingarna, som nedsättande kallas för "Prawns", blir heta på kattmaten är symboliken så total och så underbar att det var länge sedan jag smålog så mycket för mig själv där jag satt i biomörkret.

Grattis till den nya tv-serien TV6.

TV6 har tydligen fått tag på en ny tv-serie som ska vara helt fantastisk. Seinfeld eller Seinfelt heter den. Jag tycker verkligen att det är bra av dem att vara så snabba på bollen och snappa upp en så bra serie före alla andra kanaler. Enligt reklamen ska de börja visa den från början och det är ju bra. Var skulle de annars börja visa den, från slutet eller? Hahaha, nej, de hade bara varit dumt. Jag menar, vi måste som tittare måste ju få tid på oss att lära känna karaktärerna.

Ett mycket bra initiativ av TV6. Sådana här chansningar måste premieras och jag önskar TV6 all lycka med sin nyskapande satsning. Hoppas nu bara att Seinfeld, eller Seinfelt, gillas av den svenska tv-publiken så att de inte slutar sända den efter bara några avsnitt.

Pennygången

En fästing i filmbolagens giriga ljumskar

The Pirate Bay är lite som en fästing. De lever på andras egendom och trots att de blir upptäckta, bortdragna och utslängda är det ingen som lyckas klämma till dem så pass hårt att de krossas.

Inte för att jag har något emot TPB eller vad de gör, snarare är det väl tvärtom då deras verksamhet framtvingar en snabbare utveckling i fråga om distribution av film och musik och förhoppningsvis ett ifrågasättande av stjärnornas fantasilöner som vi, konsumenterna, får stå för. Men liknelsen bara slog mig och jag tycker att den är rätt träffande.

Fästingar däremot, de hatar jag med passion och intensitet. De är avskyvärda små djur som inte förtjänar något annat än det allra värsta.

De gränslösa människorna, begåvade med endast ett uns av sunt förnuft

Det finns en viss typ av människor som alltid går in allt med vad de har i vad de än företar sig. Dessa människor utkristalliserar sig ofta från mängden när det kommer till fritidssysselsättningar och större inköp, såsom inköp av tv-apparater eller bilar. Man vet att man har att göra med en sådan här människa när ett kompisgäng till exempel ska spela fotboll en torsdagskväll på en lerig grusplan och det dyker upp en människa i nyinköpta fotbollsskor och full mundering med benskydd och gröna fotbollsstrumpor. Då vet man att det är en människa utan gränser, begåvad med ett svagt sunt förnuft.

Ett annat sätt att upptäcka dessa människor på är när det handlar om inköp av till exempel en bil. Man har satt ut sin bil på annons och hittat en potentiell köpare. Köparen dyker upp för inspektion och med sig har ett antal resväskor som han vill provpacka i din bil, för att liksom testa bilens lastutrymme. Då kan man börja misstänka att det här är en sådan där gränslös typ med ett svagt förnuft. När köparen sedan ber om att få låna med sig din bils instruktionsbok hem för att läsa på om bilen, då vet man att det här en sådan där människa.

Det finns faktiskt ett tredje sätt att upptäcka dessa människor på. Ett sätt som jag till ganska nyligen inte haft kännedom om. För sådana här gränslösa och svagt suntförnuftsbegåvade människor är alltid så pålästa om just sin fritidssysselsättning att de ofta och gärna ikläder sig rollen som lärare. De känner sig så kunniga att det helt enkelt vore ofint av dem att inte dela med sig av den kunskapsbank de byggt upp. Så i och med vårt införskaffande av en hund har vi helt plötsligt blivit medlemmar i den osynliga klubb som alla hundägare är med i. Och i denna klubb finns det väldigt många gränslösa människor med ett svagt sunt förnuft som så helt och fullständigt blivit ett med sitt hundägande att vi som nyblivna medlemmar helt enkelt överröses med hjälpsamma tips och råd.

Vanligt förekommande i kombination med gränslöshet och svagt sunt förnuft är tyvärr bristande självinsikt och en sorts tro på att just den informationen de besitter är unik och helt okänd för omvärlden. För när man står där och lyssnar på de hjälpsamma kommentarerna, samtidigt som man försöker att undvika att bli uppäten av deras aggressiva och neurotiska hundar, är en vanligt förekommande tanke: åh, det avsnittet av "Mannen som talar med hundar" har jag också sett.

Vad som finns kvar

Dreaming of Miami

Jobba roligt eller jobba bara-för-att?

Saker och ting börjar att klarna för mig när det gäller sysselsättning här i livet. Jag har alltid tänkt att jag vill jobba med något som jag verkligen vill göra, något som jag tycker är kul. Det har aldrig funnits i min tankevärld att jobba med något som jag inte vill göra och under tiden göra sådant jag vill verkligen vill göra, vid sidan om, parallellt med det jag inte vill göra. Eller jobba med något som jag inte vill jobba med för att det sedan kanske leder till att jag får jobba med det jag vill jobba med.

Jag tror det hänger ihop med att jag sedan jag var sexton har jobbat med något som jag inte vill jobba med. Jag har liksom redan betalat min skuld. Men tyvärr för mig, inom helt fel yrkesområde. Detta betyder med andra ord att jag blir tvungen att återigen jobba med sådant jag inte vill jobba med för att sedan, eventuellt, få jobba med det jag vill jobba med.

Jag tänker en del på det där. Egentligen, varför ska jag inte fortsätta att tänka att jag bara ska jobba med sådant jag tycker är kul? Det är ett jobb. Livet handlar inte om jobb, det gör inte det. Men det är där samhället är så finurligt konstruerat att ju äldre du blir desto mer slätstrukna blir dina övertygelser. Du börjar anpassa dig lite där, och lite här, och lite där igen. Tills den dagen då du märker att du är helt och hållet anpassad till att vara en liten och obetydlig del i det maskineri vi alla kallar samhället.

För ingen vill vara killen som bara ville ha ett roligt och inte ta ett skitjobb. Nä, det vill man ju inte. För allt i livet är inte roligt och kramp får man om man badar inom fyrtio minuter efter avslutad måltid och skelar man med ögonen kan de fastna och ja, inte fan vet jag.

Situationen är prekär. Men inte för att jag behöver oroa mig för det nu, det finns inga jobb. Varken skitjobb eller jobb som inom det skrå jag numera är utbildad inom. Så vad göra? Jo, plugga lite till och fundera på om det stigen leder till ett anpassat liv som duktig medborgare eller ett tvivelaktigt sökande efter ett roligt jobb.

Fotnot: ett roligt jobb betyder inte ett jobb där jag inte skulle behöva jobba utan det betyder ett jobb, innefattande sysslor jag finner vara inspirerande, utmanande och utvecklande. Tvärtemot skrönor gällande 80-talister har jag inget emot att jobba mycket, ofta och länge. Nej, det är inte där skon klämmer utan det handlar bara om att det måste vara ett, enligt nyss nämnda kriterier, roligt jobb. För tydlighetens skull; ett "roligt jobb".

Nattligt lyse

J

"Hotell" Lind-svensson, Ho Chi Minh.

Kissa hur?

Många är gångerna då jag funderat på vilket beteende som egentligen är det rätta i fråga om offentlig urinering. Ska man göra sina behov så ljudlöst som möjligt eller är det bara dundra på utan tanke på ljudnivån?

Sjävklara saker som att man inte ska kissa på golvet eller i handfatet är jag på det klara med. Det jag undrar över är var man ska placera strålen i toalettstolen:

- Ska man låta strålen bombardera vattenytan utan någon som helst kontakt med toalettstolen i övrigt? Användande av denna teknik är det i särklass mest högljudda sättet att uträtta sitt behov på.

- Eller ska strålen placeras precis på gränsen mellan vatten och toalettstol med effekten att urinerandet blir lite tystare än vid den direkta bombarderingen av vattenytan?

- Eller ska strålen placeras relativt högt upp toalettstolskanten och rinna ljudlöst ner i vattnet?

Jag har aldrig fått någon klarhet i om det uppfattas som stötande om förbipasserande eller personer som vistas i närliggande rum hör, att nu är det någon som kissar. Är det det? Jag har alltid, under hela mitt liv, utgått från att man ska försöka vara så tyst som möjligt. Men det är aldrig någon som har sagt det till mig utan det är mer ett utslag av mina egna preferenser; jag gillar inte att lyssna på ljudet av kiss mot vatten. Men bara för att jag inte gör det är det ju inget som säger att andra inte gör det. Och eftersom jag med jämna mellanrum kommer i kontakt med personer som helt utan tvekan kissar så att alla i toalettens närhet hör, oavsett om toaletten ligger i anslutning till matplatser, arbetsplatser eller vardagsrum, har jag blivit väldigt osäker på vad som faktiskt gäller.

Min osäkerhet i denna fråga gör att jag alltid roterar mellan de ovanstående alternativen. Jag har inget system utan jag försöker känna av situationen och välja det alternativ som jag tror passar bäst vid just detta tillfället.

Jag tycker att det hade varit bra om det hade funnits ett klart och tydligt regelverk i denna fråga, så att man vet vad som gäller. Men det kanske bara är jag?

En blå sandlåda

Bits and pieces

Trappa

Oklädsam, men samtidigt underhållande, bitterhet

På ena sidan av arenan håller världens just nu hetaste idrottsman, alla kategorier, på att hoppa ner i startblocken, redo att ta sitt andra VM-guld och eventuellt sätta ännu ett världsrekord. Samtidigt, på den andra sidan av arenan gör sig en medelmåttig svensk höjdhopperska redo inför sitt potentiellt sista hopp i en tävling hon inte har endaste liten chans att vinna. Vem förtjänar publikens och tv-kamerornas uppmärksamhet?

Just det, den bäste av de båda idrottsutövarna förtjänar publikens uppmärksamhet och följaktligen fick han den. Vad händer då? Jo, den i alla avseenden medelmåttiga svenska höjdhopperskans tränare får en snetändning och kallar världens hetaste idrottsman och hans loppkollegor för "tvåhundrameterpajasarna" och anklagar dem för att störa hans i alla avseenden medelmåttiga adept.

Kommentaren i sig är ett roligt inslag i idrottssamhang där klichéerna som lämnar alla inblandades munnar är vanligare och tråkigare än en Keno-dragning, men samtidigt är det en kommentar som är så missriktad och drypande av oförtjänt bitterhet att det är på gränsen till kusligt. För menar Yannick Tregaro på allvar att Emma Green hade klarat den höjden hade hon tillängats publikens fullständiga och odelade uppmärksamhet? Menar han det, på allvar? Jag hoppas verkligen inte det, för i så fall är han inte riktigt som han ska. Emma Green är nämligen ingen höjdhopperska av världsklass och kommer troligvis aldrig att bli det. Tråkigt, men sant.

En fotnot

För inte alldeles för länge sedan. Faktiskt, pinsamt olängesedan trodde jag att jämlikhet hette jämnlikhet och att omständligt stavades omständigt.

Inglourious Basterds - så jävla bra

Inglourious Basterds. Årets film, kanske. Mr Tarantino är en fantastiskt filmskapare, för det är det han gör, filmer. Inte effektporr, inte provokativt skit, inte smörigt skit, inte ängsligt skit. Nej, han gör bra skit som är så genomtänkt och välgjort att man häpnar. Han gör film när den är som bäst, kanske bara överträffad i sitt historieberättande av Almodovar. Men de gör så olika filmer att jämförelsen haltar.

Han låter skådespelarna blomma ut och göra det de kan bäst. SS-officiern Landa är en så genomäcklig karaktär spelad så briljant av Cristoph Waltz att han i mångt och mycket bär filmen på sina axlar.

Att Tarantino är grym på att skriva underhållande dialoger är ett välkänt faktum och med Inglourious Basterds befäster han sin position som en av de främsta inom det fältet. För det pratas mycket och jag, som inte gillar att veta alltför mycket innan jag ser en film, trodde att det skulle vara mer action och mer blodsprut. Men Aldo the Apache och hans mannar rör sig till största delen i utkanten av handlingen. Vilket inte är direkt synd men det hade inte gjort något om man hade fått se lite mer nazikilling av the Basterds.

Brad Pitt är som vanligt grym. Han spelar Aldo the Apache med en återhållsam grymhet och hans bonniga dialekt är obetalbar.

Tarantino har ju jobbat många år med Inglourious Basterds och den absolut sista meningen i filmen, yttrad av Aldo the Apache i ögonblicket efter det att han ristat in ett hakkors i *pips* panna, är en fin metakommentar till oss i publiken. Han säger typ: "Utivich, you know what, I think this here was my masterpiece".

Och ja, inte bättre än Pulp Fiction men ett mästerverk likväl.

Grattis!

En gratulation till Caster Semenya är på sin plats efter den förkrossade segern i damernas final på 800 meter. Ett stort grattis till honom, det gjorde han verkligen jättebra.

Brev till Magnus Carlsson,VD, för Pressbyrån

Hej Magnus

Det här brevet handlar varken om era hutlösa överpriser eller företaget i stort. Nej, det här brevet handlar om en väldigt specifik del av er verksamhet. Faktum är det handlar om en endaste individ. Jag vet inte hennes namn eller hur gammal hon är men jag vet att hon jobbar i er Pressbyråbutik som är belägen på Heden i Göteborg. Hennes hår är mörkt brunt och hon är av normallängd. Du kan kolla vem hon är genom att kontrollera schemat för Pressbryån på Heden onsdagen den tolfte augusti. Jag ber om ursäkt för att du måste ta lite av din antagligen dyrbara tid i anspråk för att identifiera denna tjej, men det är av yttersta vikt att du hittar henne och sparkar henne åt helvete.

Det var så här: vi parkerade på Heden men jag hade inte tillräckligt med mynt för att betala för den tid vi hade för avsikt att uppta en parkeringsplats. Jag gick därför bort till er butik, ställde mig i kö, väntade på min tur och frågade, när den kom, om det gick för sig att växla. Jag visste att antagligen växlar ni inte pengar i en affär som är belägen på en parkeringsplats men jag tyckte ändå det var värt att fråga. Tjejen sa förstås nej till min växlingsförfrågan. Jag hade förutspått hennes svar och la därför direkt upp en Pingvinstång på disken och sa att då köper jag den här. Hon tog min femtiolapp, scannade in Pingvinstången och sa att den kostade sex kronor. Jag förfärades över att den kostade sex kronor både därför att det är dyrt och att jag behövde fem kronor i mynt till parkeringen. Så jag sa att inte ville ha Pingvinstången.

Det var vid det här ögonblicket som tjejen började att trilskas. Hon låtsades inte höra min invändning och genomförde köpet. Jag sa igen att jag inte vill ha Pingvinstången, hon snäste och sa att då fick hon göra ett returköp. Hon gjorde ett returköp och jag gick runt och letade i er butik efter något som kostade fem kronor eller mindre. Det tog en stund för det vet du ju själv att det är nästintill omöjligt att hitta något för under fem kronor i en av era butiker. Men tillslut hittade jag en klubba som kostade tre kronor. Jag ställde mig i kö och väntade på min tur. När det blev min tur la jag klubban på disken och tjejen, som nu hade bestämt sig för att vara jobbig på riktigt, sa:

Tjej: Nej, vi växlar inte här (drygt tonfall).

Jag: Jo, jag vet det är därför jag köper en klubba (lägger femtiolappen på disken jämte klubban).

Tjej: Nej, du måste betala med jämna pengar eller med kort (drygt tonfall).

Jag: Skämtar du?

Tjej: Nej (drygt tonfall, dryg blick).

Jag: Ahhhhhhhghghrrrh! Din jävla idiot!

Tjej: (tittar drygt och trotsigt på mig)

Jag: Du är en sjuk människa.

Nu vänder jag mig om och går ut ur affären samtidigt som jag mumlar att hon är en jävla fitta. Det kan låta lite överdrivet så här i efterhand men Magnus, du måste förstå att hon provocerade mig något så fruktansvärt och jag vill ärlig med dig redan från början. Jag berättar exakt hur det gick till utan att framställa mig själv i bra dager.

Så, efter att läst det här förstår du, Magnus, lika väl som jag att denna tjejen inte har i en Pressbyråbutik att göra. Så jag behöver väl inte ens säga det men, sparka henne. Sparka henne åt helvete. Hon lär ändå inom en snar framtid få jobb som lapplisa eller dörrvakt.

Med bästa hälsningar

Johan Lind

Ballonger

Lite tankar kring Friidrotts-VM

Friidrotts-VM och dopingavslöjande är en kombination beroende av varandra i en oändlig spiral av girighet och vinnarskallar. Är han dopad Bolt? Tanken är svindlande, för sällan har väl en hel värld tagit en idrottare till sina hjärtan på det sätt som Usain Bolt just nu älskas och hyllas. Hans prestationer saknar motstycke och hans potential lockar till spekulationer om hur snabbt det egentligen går att springa. Skulle han vara dopad finns ingen annan utväg än att släppa dopingen fri och låta alla dopa sig till en karriär i lyx och flärd för att sedan dö unga, utbrända och utslitna. För det är liksom inget kul om några stackare sliter och kämpar medan resten sliter och kämpar men med tillsatser i kroppen som gör att de krossar sina mer nogräknade konkurrenter i alla tävlingar.

Jag är ganska säker på att de flesta dopar sig men att de gör långt innan säsongen drar igång. De dopar och tränar, dopar och tränar, dopar och tränar och musklerna växer som vore de belgiska blåa tjurar. Så ja, jag tror Bolt är dopad men inte just nu, så att säga.

***

På en annan not, och kanske en av friidrottsvärldens ärligaste utövare - Robert Kronberg. Denna nationalklenod är skadad och deltar inte i Berlin. Det känns tomt, för vad är ett friidrottsmästerskap utan Robert Kronberg? Vad en häckfinal utan Robert Kronberg på en klar sistaplats? Ja, just det, den är helt ointressant.

***

Vad är det med långdistanslöparna och deras ovilja att lita på de klockor dom tar tiden på dem under deras lopp? Tror de på riktigt att deras digitala armbandsur, som för övrigt ser ut som väggklockor på deras undernärda handleder, tar tiden mer exakt än arrangörernas avancerade tidtagarur? Tror de det? Ja, tydligen gör de ju det, för i varje lopp är minst en som trycker i gång klockan när startpistolen ljuder. Förutom att det ser alldeles utomordentligt löjligt ut så väcks ju frågan: vad ska de med den informationen till? Det är ju för guds skull ett mästerskap, det enda som räknas är placeringar, inte tiden. Tänk er följande:

löpare: Haha, jag sprang på 11.22.56.

Tränare: Ja, men du kom sist med typ 300 meter. Och förresten så var inte din tid 11.22.56 utan den var 11.23.44 enligt arrangörernas tidtagarur. Och det uret får vi väl ändå anta vara lite mer exakt än ditt skruttiga 99-kronors ur, plus att deras ur startas och stängs av med laserstrålar.

löpare: jaja, whatever.

tränare: du, passa dig annars får du ingen doping i morgon

löpare: Aaarrrghhg, nej, förlåt. Jag ska slänga mitt löjliga armbandsur och från och med nu lita på den officiella klockan, bara du inte drar in in doping, det får du inte göra. Jag måste ha min doping.

Mot väggen

Bokprojekt

Jag håller på att skriva en bok. Den ska heta "Män som hatade kvinnor som nu hatar män". Den börjar så här:

Kalle: Jag hatar dig!

Pelle: Jasså, vilket sammanträffande för jag hatar dig också!

Kalle: Men...

Sjuttiotre utländska förlag har redan köpt boken endast utifrån dessa tre rader. Det kommer att bli en trilogi och jag ska skriva under pseudonymen Lapp Kassler.

Är det verkligen ett informationssamhälle vi lever i?

Jag såg en sak i Metro som återigen fick mig att hänföras över att folk fortfarande, i dessa informationstillgängliga tider, skriver in till tidningarna med frågor. Varje gång jag läser en söndagsbilaga möts jag av folk som oroligt frågar sexologerna om det är normalt med vita prickar på snoppen eller om det är normalt att ett bröst är större än det andra. Har folk inte internet i den utsträckning som jag tror? Eller är vad är det frågan om?

Sen är ju sexfrågorna lite speciella i sig, för alla frågor har redan frågats och besvarats åttahundratrettiotvå gånger om. Alla som har läst tidningar i mer än två år hade kunnat ta anställning som sexolog på vilken tidning som helst utan att någon hade märkt någon som helst skillnad. Jag känner här att jag håller på att tappa tråden för nu skulle jag vilja skriva lite om Olle Waller - fråga-Olle med hela svenska folket. Men det ska jag inte göra utan jag nöjer mig med att säga att jag har aldrig sett ett program där hans närvaro tillfört någonting till programmet i fråga.

För det jag egentligen skulle komma till var frågan som någon hade skickat in till Metro. En levande människa i Sverige har tagit sig tiden att skriva in till Metro och undra när och om "Hem till gården" ska börja visas igen. "Hem till gården". Det är helt magiskt. Vad är det för människa som döljer sig bakom den frågan? Jag spricker av nyfikenhet.

Alldeles uppenbarligen är det ju en människa som är på gränsen till informationssökningshandikappad och med en fäbless för dålig tv. Men sedan? Det är så sinnesblåsande att jag inte ens kan spekulera. Och jo, "Hem till gården" ska börjas sändas igen.

Johannan

Häst

Sorteras under kategorin "roligt om några månader"

Är det en bra sak att ens egen värld sällan överensstämmer med den verkliga världen?

Frågeställningen härstammar från tankegångar i min hjärna under lördagsnatten. Vi skulle till Jönköping för att närvara på en bröllopsfest. Väl framme i Jönköping bestämde vi för oss att parkera i ett parkeringshus beläget i den omedelbara närheten av lägenheten där festen var. Jag körde, och när vi körde in i parkeringshuset noterade jag en skylt där det stod: "Avgift 24 - 00". Johanna noterade även en skylt där stod: "Öppet 06 - 24". Den skylten undflydde mitt medvetande. Efter det att vi parkerat, när Johanna påpekade att det faktiskt fanns en skylt som förklarade att efter klockan 24:00 kommer vi inte att komma åt bilen, sa jag helt enkelt att det inte stämmer. För i min värld stänger inte ett parkeringshus. I min värld ligger det i parkeringshusets natur att man när som under dygnets alla timmar kan promenera in i parkeringshuset, hämta sin bil och köra i väg.

När vi klockan 01:30 skulle gå in i parkeringshuset, hämta bilen och köra hem rasade min föreställningsvärld. Parkeringshuset var låst och igenbommat. Johanna började nästan att gråta men hunden var lika glad för det och jag var mest förvånad.

Vi hittade ett journummer man kunde ringa om behovet av att öppna parkeringshuset vidare översteg behovet av att återvända dit man kom i från och invänta att klockan blev 06:00. Vårt behov att komma hem översteg behovet av att vänta. Så jag ringde journumret och informerades om att det skulle kosta oss femhundra kronor att få parkeringshuset öppnat.

Medan jag inombords ironiskt applåderade allas uträknande snikenhet beställde jag öppning av parkeringshuset. Efter en halvtimme kom en övergödd väktare med en moral värdig ett helgon. För mina försök att betala honom tvåhundra kronor svart snarare retade upp honom än frestade honom. Så han skrev ett kvitto och utkrävde sina femhundra kronor för "besväret". Vi hoppade in i bilen och körde iväg samtidigt som vi konstaterade att min värld sällan överensstämmer med den riktiga världen och att det här säkert kommer att vara en rolig händelse att berätta om - om några månader.

Hang'em high

The infamous trailer

Jippie, äntligen är även Madeleine förlovad

Åhh, äntligen ska även prinsessan Madeleine stadga sig på riktigt. Som jag har väntat på det. Ett tag trodde jag inte att det skulle bli något av hennes förhållande med Jonas, men vad skönt att få mina farhågor krossade. Nu hoppas jag bara att det blir ett dubbelbröllop nästa sommar, det hade gjort min sommar vill jag lova. Och att bröllopet, eller bröllopen, direktsänds och att alla tidningar i hela Sverige inte skriver om något annat än festligheterna under minst två veckors tid. Hoppas, hoppas, hoppas.

Mekaniker

Dexter

G.I. Joe-filmen är så hjärndöd att en fästing framstår som intelligent i jämförelse

I en ”inte alltför avlägsen framtid” blir fyra stridsspetsar fyllda med metallätande nanorobotar stulna. På vilka faller ansvaret att rädda världen från nanorobotar och makttörstande galningar? Jo, på G.I. Joe-arna förstås.

Den ingressen räcker för att sammanfatta vad "G.I. Joe: rise of cobra" handlar om. För detta är inte film som prioriterar handling och djup utan det är action från början till slut. Att titta på "G.I. Joe: the rise of Cobra" är som att lyssna på musik på Mix Megapol - det vill säga så ytligt, innehållslöst och menlöst att reklamfilmerna för Werters Original framstår som djupsinniga mästerverk i jämförelse.

Filmen klassas som ett actionäventyr men eftersom det i den "inte alltför avlägsna framtiden" inte verkar finnas några som helst byggnadstekniska begränsningar framstår det hela mer som ett science fiction-äventyr, fast på jorden. Men den korrekta genrebestämningen hade egentligen varit specialeffektsporr.

Men i just detta fall är det bara bra att regissören öser på med action och specialeffekter för under de sekunder där inga vapen avfyras eller missiler exploderar tvingas man lyssna på töntiga one-liners eller töntiga raggningsförsök eller töntigt ränksmideri eller töntigt visslande eller helt enkelt bara töntigt tönteri.

Sen är det ju det där med att något geni valt att ha med ett rasande Eiffeltorn i trailern för filmen. Och visst, det är ju snyggt gjort och det säkert någon som blir lockad att se filmen på grund av den snygga scenen. Men kanske att denne någon eventuellt blir lite besviken när denne någon, efter två sekunder in i vad som ska visa sig vara en tio minuter lång biljakt, inser att Joe-arna inte kommer att lyckas rädda Eiffeltornet.

Vissa filmer är perfekta som så kallade "bakfyllefilmer" då de inte kräver alldeles för mycket tankeverksamhet utan man kan mest bara titta på bilderna och ändå förstå sammanhanget. "G.I. Joe: the rise of Cobra" är inte en sådan film, den är för hjärndöd för att fungera som bakfyllefilm.

Betyg: 1 av 5

Sommar

L.A gigolo - ett dåligt skämt

Jag ser till min förvåning att Ashton Kutchers nya film "Spread", eller som den så fint heter på svenska, "L.A gigolo", har fått idel treor i betyg. Haha, säger jag. Jag såg filmen i torsdags men eftersom den inte visas i Jönköping skrev jag aldrig någon recension på den. Men hade jag gjort det hade den fått en svag etta i betyg eftersom att det är mycket dålig film. Mr Kutchers skådespelarinsats är i paritet med vilken åttaårings insats i vilken pjäs som helst på vilken lågstadieskola som helst. Men det värsta är inte att han är dålig, det värsta är sättet på vilket han valt att spela sin karaktär. Att det många gånger är så pinsamt att titta på, att jag hellre hade tittat på "Showgirls" tillsammans med hela min släkt är en underdrift.

Jag vet fortfarande inte om filmen är menad att vara ironisk eller om den, så att säga, är på riktigt. Att Ashton gör till sin berättarröst i syfte att det ska låta töntigt och inte som jag befarar - i syfte att det ska vara coolt. Det vet jag inte, men tyvärr tror jag att han gör för att låta cool.

Den är faktiskt så töntig den här filmen att de mycket grafiska och välkoreograferade sexscenerna bara känns komiska. Det blir inte sexigt eller utmanande, det blir istället asexuelllt som en friidrottstävling - vm i sportknull, typ.

Så mitt tips är: se inte "L.A gigolo", gör inte det. Titta på "Baksmällan" i stället. En i mitt tycke legendariskt rolig komedi.

Kattjävlar

Katter är ena egoistiska små djur. De gör bara som de själva vill och tar ingen hänsyn till sin omgivning. Detta beteende blir extra tydligt när de hamnar i trubbel. Och de gör ganska ofta, hamnar i trubbel, alltså. Tvärtemot allmänhetens uppfattning är katter varken speciellt smarta eller graciösa. De gör den dumma saken efter den andra utan tanke på sin säkerhet, de snubblar och de ramlar. Och när de ramlar eller tappar balansen finns det bara en sak som gäller; att till varje pris rädda sitt eget skinn. Det får kosta nedrivna prydnadssaker, det får kosta sönderrivna textilier, det får kosta djupa köttsår i hussar och mattar. Det får kosta vad det vill. Det är sådana de är, katterna. Deras söta och luddiga exteriör gömmer ett på alla sätt visst egoistiskt väsen och det värsta är att de små rackarna är medvetna om det. De vet att man bara kan vara arg på dem för en stund och därför behöver de aldrig ta itu med sitt tvivelaktiga synsätt på omvärlden. Det vill säga att vi bara är deras slavar, med den enda uppgiften att tillfredsställa deras matbehov och klia dem i nacken när de är på det humöret.

No country

Grannar

Det krävdes en flytt till Göteborg för att utbyta tre eller fler ord med en granne. Det får väl ses som ett bevis på att Göteborgare är ena pratglada gynnare. Våra grannar är ett par som ser ut att vara sjuttio år men troligvis inte är de inte en dag över femtiofem. Mannen, Erik som han heter, är en långbent kluns med ett rörelseschema värdigt en gammal ledbruten farmare. Han pratar inte så mycket med mig men desto mer med Johanna. I bland är hon spårlöst försvunnen, då letar jag på toaletten, i sängen och sedan ringer jag henne. Det slår aldrig fel, hon står och pratar med Erik. De pratar länge om ingenting. Exempel på konversationer de har haft är om bästa sättet att bygga en gångbräda för katten och hur man ska spjälka upp tomatplantor på bästa sätt.

Eriks fru är mycket kort och nästan lika bred som hon är lång. Hon ser ut att vara arg som en skadeskjuten björn men i själva verket är hon mycket trevlig. Hon verkar vara den drivande kraften bakom deras trädgårdsprojekt. Hon odlar raketsallad och vinbär och krusbär och timjan och basilika och blommor. Vi vet inte vad hon heter men de har två katter varav den ena heter Gandalf. Han är grå och stor och terroriserar vår katt.

De båda röker vad som ser ut vara egenrullade cigaretter. Med cigaretten i mungipan står hon och påtar i sina land. Det ser äkta ut. Hennes figur validerar cigaretten och cigaretten ger henne karaktär. De har en lägenhet på omkring 120 kvadratmeter som är till bredden fylld med prylar. Erik är något av en skrotsamlare och hittar med jämna mellanrum gamla VHS-apprater och cd-spelare som han tar med sig hem för att kolla om de fungerar.

Så här mycket har jag aldrig vetat om en granne i hela mitt liv. Det är roligt och vi har till och med fått tillstånd att äta hur mycket vinbär och krusbär vi bara förmår. Vi har även fått raketsallad och senast i går lånade jag en insexnyckel som jag inte ens behövde lämna tillbaka. Det är fint det här med grannsämja.

Pink dorks