Kontrollanten

Mitt jobb består i att kontrollera så att värmeväxlarna vi tillverkar håller tätt. Först kontrollerar jag vilka dimensioner det är på anslutningarna på just den modellen av värmeväxlare jag ska testa. Därefter byter jag donen på anordningen som ska sänkas in i anslutningarna. Jag kontrollerar så att gummipackningarna på donen är hela för att sedan smörja in dem med vaselin. Det gör jag för att gummipackningarna ska hålla längre. När det är klart lyfter jag upp värmeväxlarna på ett löpande band och lyfter av dem i andra änden av det löpande bandet. Där i mellan har maskinen sänkt in donen i anslutningarna på värmeväxlaren, blåst in helium i värmeväxlaren med syftet att upptäcka eventuella läckor och därefter sugit ut all luft så att vakuum bildats för att på så sätt dubbelkolla tätheten. Säger maskinen inte ifrån är värmeväxlaren tät. Jag bankar på plastpluggar som har till uppgift att skydda anslutningarna. Till detta använder jag en gummiklubba. Innan jag packar ned värmeväxlarna i en låda och kör lådan med pallyft bort till transportzonen, klistrar jag på en etikett som visar att värmeväxlaren är testad.
Detta är mitt jobb.
Vid min maskin finns en räknare som räknar hur många värmeväxlare jag testar varje dag. Mitt rekord är 682 värmeväxlare på en dag. Räknaren håller även koll på hur långa raster jag tar. Genom att lasta det löpande bandet till max, innan jag tar rast, kan jag förlänga densamma med femton minuter. Maskinen sköter nämligen sig själv så länge som gummipackningarna är hela.
På rasterna spelar vi plump.
Vi har för-tryckta poängblad som Jörgen har gjort i Excel. Får man tre ”stopplysen” eller fler under en och samma runda blir man avstängd nästa runda. Ett ”stopplyse” innebär att man plumpar tre gånger i rad. Jag har blivit avstängd en gång och det fick jag höra länge för Jörgen gillade att retas. Han retades hela tiden med alla, men allra mest retade han de i fabriken som är utlänningar och de som inte är som alla andra, originalen. Kvinnorna, dem retade han också. Det var ingen som gillade Jörgen men heller ingen som vågade stå upp mot honom. Han var helt enkelt för kvick i tanken och för vältalig för det. När han blev riktigt arg brukade han förnedra oss ytterligare genom att prata med svåra ord, för att visa hur smart han var och hur dumma vi var. Jörgen hade ett smeknamn för alla och alltid en spydig kommentar redo om man inte gjorde som han sa. En gång missade Jörgen att det var hans tur att blanda kortleken och jag påpekade det. Då sa han att om jag inte passade mig skulle han kanske ta och blanda om i mitt ansikte och att det inte skulle vara helt ovälkommet eftersom han tyckte att min näsa inte riktigt passade till mitt ansikte. Det var väl egentligen mer elakt än spydigt sagt, men sån var han, Jörgen. Nu är han ingenting längre, för jag sågade av hans huvud med en bågfil i går kväll. Det tog mig trettioåtta minuter och sju sågklingsbyten att lösgöra huvudet från nacken. Det var mycket irriterande för på järnhandeln sa det att just de sågklingorna skulle vara extremt tåliga så länge som man sågade med raka armrörelser och applicerade ett jämt tryck. Jag gjorde bådadera men ändå knäcktes klingorna efter bara några minuters sågande.

I morse vaknade jag i soffan av att jag sov. Fullt påklädd, men med en stark känsla av omnipotens pulserandes i mitt blodomlopp. Jag är en mördare med tre dagars ledighet att slå ihjäl.

Han var ett monster som var tvungen att dödas. Han förpestade allt han kom i kontakt med och inga barn förtjänar att växa upp med en sådan pappa. Jag såg i deras ögon när de kom och hälsade på Jörgen på fabriken att de var rädda för honom. När han kramade dem såg man hur deras små kroppar stelnade till och hur de liksom bara väntade på att få en smäll. Nu är de fria, de behöver aldrig mer oroa sig för Jörgens vrede eller elaka ord. För Jörgen visste vilken kraft ord innehar. Han kallade mig hopplös en gång. Jag hade tappat en värmeväxlare i golvet, den liksom bara gled ur händerna och när den träffade fabriksgolvet slogs det loss en bit på en av anslutningarna. Han tittade på mig, sedan sa han:

”Ordet hopplös är egentligen det allra elakaste en människa kan säga till en annan människa. Hopplös i sin bokstavliga betydelse innebär att någon eller något står helt utan hopp. Redan där är det ett väldigt laddat ord. Men om man sedan betänker ordstävet som säger att hoppet är det sista som överger människan, då ökar laddningen tusenfalt. Tyvärr har ordets rätta betydelse gått förlorad för som det är nu slänger sig folk med ordet till både höger och vänster, utan eftertanke. Jag vet inte om det beror på att ordet hopplös, de facto, är så oerhört laddat att mänskligheten känt sig tvungen att urlaka betydelsen av ordet eftersom ingen kan hantera dess inneboende kraft. Men jag har bestämt mig; när jag säger att någon är hopplös, då menar jag den bokstavliga betydelsen med allt vad det innebär. Så lyssna nu: du är hopplös”.

Så sa han. Jag vet, för direkt när han var färdig med sin utläggning rusade jag in på toan och skrev ner allt han hade sagt. Detta var för två år sedan och varje dag sedan dess har hans ord upprepats i mitt huvud. Om och om och om igen. I morse var det tyst. Jörgens röst var utbytt mot bilden av hans uppspärrade ögon och skräcken i dem när jag tog det första sågtaget i hans hals. Det var den bilden jag frammanade där jag satt i soffan i natt. Meningen var att jag skulle varit vaken hela natten för att njuta av minnesbilden medan den var färsk. Nu är klockan tre på eftermiddagen och jag märker redan hur bilden börjar bli lite suddig, hur färgarna förvridits och hur detaljer ändrats eller helt försvunnit. I natt var den skarp som fotograferad med den nyaste av digitala systemkameror medan den nu ser ut som fotograferad med en Holga. Det här oroar mig och irriterar mig. Med facit i hand är det självklart att jag skulle tagit med min kamera för att på sätt lagrat ögonblicken på ett säkrare sätt. Jag hade helt enkelt för stor tilltro till min mentala förmåga. Ett misstag som inte kommer att upprepas.

Om jag börjar laga maten nu, hinner klockan bli kvart i sju innan jag är färdig. Då har jag en kvart på mig att äta upp innan Vänner börjar.

Klockan är tre minuter i tolv. Jag står i trappuppgången och väntar på att mitt hjärta ska sluta så hårt. Jag är bajsnödig men jag vet att det bara är en psykisk reaktion på nervositeten som tillsammans med adrenalinet forsar genom min kropp. Jag måste få ner pulsen. Trappuppgången är helt mörk förutom det svaga röda skenet från lysknappen. Det luktar matos och svagt av fukt. Jag har en väska på ryggen i vilken jag lagt bågfilen, tio extra sågklingor, rep, plastpåsar, tejp och en kamera. I handen håller jag ett basebollträ i aluminium. Känslan av omnipotens från i morse har försvunnit och i ett försök att frammana den igen tänker jag på Jörgen. Jag tänker på hur jag dödade honom, känslan jag upplevde när hans huvud lossnade från kroppen. Mannen som jag ska såga av huvudet på heter Andreas Svensson. Han är min granne. Han spelar musik på hög volym ända in på småtimmarna. Varje dag. I kväll är inget undantag och han hör inte när jag försiktigt öppnar hans dörr och smyger in i lägenheten.

Blodet på mina händer har sedan länge torkat. Det sitter hårt fast i skinnet och i mörkret ser det ut som att jag har doppat händerna i en burk med svart färg. Det gör ont i mitt ansikte. Ont. Näsan är inte bruten, den är krossad. Jag måste andas genom munnen för annars får jag ingen luft och det brukar jag aldrig göra. Läpparna fastnar på tänderna när jag grimaserar av smärtan som uppkommer när jag känner på resterna av min näsa. Han kämpade bra, det gjorde han. Det första slaget med basebollträet träffade mitt i hans ansikte med sådan kraft att det sjöng till i aluminiumet. Men ändå stod han upp. Det hade jag inte räknat med. Jag ska vara på jobbet om tre timmar och fem minuter men min näsa är krossad och jag ser nu att jag har glömt att lägga in Andreas huvud i frysen. Det ligger på soffbordet, som en omkullvält byst. Det är blod över hela soffbordet och det luktar järn i lägenheten. Tror jag, men det kan lika gärna vara att jag känner lukten av min egen blodiga näsa.

Jag är inte nervös, det är jag inte. Ändå återkommer jag hela tiden till beslutet att mörda min egen granne. Var det dumt och övermodigt? Eller var det smart och djärvt?

Jag är på jobbet. Den officiella historien är att jag blev attackerad av ett ungdomsgäng och i min frys ligger det två avsågade huvuden. 148 värmeväxlare kontrollerade så långt men det beror på att jag enbart kontrollerat stora modeller i dag och de är mycket mer tidskrävande än de mindre modellerna. Ingen pratar om att Jörgen inte är på jobbet. Ingen pratar om att han är rapporterad som försvunnen men däremot använde vi hans för-tryckta poängblad till plumpomgången under lunchen. Ruben fick ett stopplyse men det var ingen som mobbade honom för det. Vi trivs utan Jörgen. Gissningsvis på samma sätt som hans familj trivs, nu när han är borta. Jag har givit hans barn möjligheten till ett liv utan Jörgen. När de blir tillräckligt gamla ska jag kontakta dem och berätta vad jag gjorde. Jag tror att de kommer att tacka mig.

Innan jag gick hem från jobbet tog jag den röda spritpennan jag använder för att markera trasiga värmeväxlare med och gick in på en av toaletterna. På väggen skrev jag: Jörgen är död, mördad av mig.

Ett ungdomsgäng attackerad mig, säger jag och pekar på näsan. Polisen frågar mig om jag har hört något under natten. Andreas hade tydligen en flickvän med nyckel till hans lägenhet. Soffbordet är fortfarande blodigt men min lägenhet är konstruerad som så att från dörren ser man bara in i hallen och badrummet. För att se in i vardagsrummet, som också är sovrum, måste man gå in i hallen, ta tre steg till höger och snurra nittio grader. Först då kan man se in i vardagsrummet. Jag stirrar henne stint in i ögonen och säger med rösten fylld av självförtroende att det har jag inte gjort. Sedan tillägger jag nonchalant samtidigt som jag ler lite, att jag sover tungt, väldigt tungt. Hon ler tillbaka och jag vet att hon tror på mig.

Rachel är arg på Ross. Hon vill göra slut men Ross säger att de hade gjort ett uppehåll i förhållandet och att hans snedsteg därför inte borde spela någon roll. Rachel är obeveklig. Jag blir ledsen och arg, de passar ju så bra ihop. Jag märker att jag gråter. Det kommer inte som någon överraskning eftersom jag alltid gråter när jag ser detta avsnitt. Men det gör inget, alla behöver gråta ibland.

Kameran jag håller i handen är en liten kompaktkamera med tio megapixlar. Jag bläddrar igenom bilderna. Den första bilden visar en medvetslös Andreas bunden och med tejpad mun. Den sista bilden visar Andreas utan huvud liggandes i sitt eget blod. Totalt är det tio bilder. Jag laddar över dem till min MacBook Pro och sparar dem i mappen jag gett namnet Mördad.

Kontrollanten är namnet på min blogg. Jag startade den efter det att jag sågat av Jörgens huvud. Ännu så länge har jag publicerat tre inlägg. Det första där jag beskriver mordet på Jörgen och visar en bild på hans avsågade huvud. Det andra där jag beskriver hur jag planerar att mörda min granne. Det tredje där jag beskriver hur mordet på min granne gick till och bilderna som bekräftar min historia. Jag har redan haft tretusen besökare. Jag laddar upp bilderna och texterna genom att koppla upp mig på andras trådlösa nätverk. Jag är smart. Jag söker i min omgivning efter defekta personer och när jag hittar dem kasserar jag dem. Kontrollanten, det är jag.

No more school

Bevis #4 på att folk är idioter

Att uppskattningsvis 93,57 procent av alla "nyheter" som rapporteras av svenska medier kommer från opinionsundersökningar och statistiska undersökningar är en sak. Men att det finns många där ute som tar till sig dessa lögnaktiga undersökningar som sanning. Det anser jag vara ett bevis på folks idioti. 

Att duscha för att sedan tvingas bajsa är direkt hemskt

En varm dusch är aldrig fel. Inte ens i Thailand är det skönt att duscha kallt, det ska vara varmt och det ska vara så varmt att det gör lite ont. Det gäller att hitta gränsen mellan "lite ont" och "för ont". Det kan vara lite knepigt om man duschar på andra ställen än hemma att hitta "lite ont"-läget, men det brukar gå efter en stunds testande. Det är bara att hoppas på att den duschen man råkat hamnat i inte är sådan dusch som kan uppbringa sådan infernalisk värme att om man träffas av dess strålar ser livet passera revy. Sådan duschar är farliga monster. 

Det ligger ju i sakens natur att man blir ren efter en varmdusch. En skön känsla som lätt kan förbytas till ren och skär ångest om man skulle råka känna en tarmrörelse, just i det ögonblick som man kliver ut ur duschen. För att behöva besudla sin rena och varma kropp med att pressa ut en bajskorv eller två direkt efter en dusch är direkt hemskt. Det finns nämligen inget som lika effektivt raderar bort känslan av renhet som att bajsa tätt inpå avslutad duschning. Jag ryser av obehag bara av att tänka på det. 

Man skulle kunna reparera skadan genom att direkt avslutad bajsning kasta dig direkt in i duschen igen. Tyvärr är ju ofta tiden knapp i samband med duschningar. Man är på väg någonstans och möjligheten att återvända in till de varma och renande strålar finns helt enkelt inte. Därför måste man hasta i väg, bärandes på känslan av smutsighet och utan möjligheten att göra någonting åt det. 

 

Obetitlat

Klibbiga händer

Det finns inget som kan väcka sådant obehag som att vara klibbig om händerna. Ofta smyger sig klibbigheten på en. Man sitter eller står eller går utan att förstå varför allting plötsligt känns fel och obekvämt. Man funderar och funderar på vad som kan vara fel, utan resultat förstås, men så plötsligt kanske mobilen ringer och man stoppar ned handen i byxfickan och då känner man att händerna är klibbiga. Obehaget förbyts till glädje eftersom man nu vet att det räcker med ett snabbt besök på närmaste toalett för att återigen må bra, eller åtminstone, inte lika dålig som nyss. 

Jag tror att klibbiga händer har orsakat mycket elände genom mänsklighetens historia. För det finns vissa människor som inte uppmärksammar att de är klibbiga om händerna. Det är ju uppenbart att detta är människor som inte mår så bra. För även om man inte tvättar bort klibbigheten finns det ingen möjlighet att någon kan ignorera de obehagskänslor som klibbiga händer skapar. Det innebär att vissa människor lider av kroniskt obehag utan att förstå att det hade räckt med en eller två handtvättar om dagen för att må bra. Tanken är svindlande, ta Hitler till exempel. Jag skulle inte bli förvånad om det var så att han led av kronisk handklibbighet, inte det minsta förvånad. Blondinbella - handklibbighet, för så störig kan inte en människa med oklibbiga händer vara. Jag kan fortsätta och räkna upp folk som borde tvätta händerna men jag känner att mina händer börjar bli klibbiga nu, tangentbordet är inte så rent som det borde vara. Obehaget smyger sig på så jag måste gå och tvätta händerna.

Konstruktioner

J och D

Lars Lagerbäck är en dagisfröken

Om man är i den positionen att man är den som bestämmer hur ett landslag i fotboll ska spela, vilka som ska lägga hörnorna eller vem som ska slå de eventuella straffarna, borde man inte då göra sina val utifrån spelarnas individuella kompetenser? 

Jo, självklart ska kompetens gå före all form av tycka synd om-känslor. Jag tror att de allra flesta människor i Sverige tycker samma sak, förutom alla dagisfröknar, förstås. För dem är det alltid viktigast att alla får vara med och att det under inga omständigheter får vara synd om någon. Och det gör mig inget, det är bra att de små liven får bygga upp sin självkänsla. Men tyvärr har det svenska landslaget i fotboll fått en dagisfröken till förbundskapten. Och då blir det problem.

Alex Fergusson styr Manchester United med järnhand, spelarna fruktar honom och han väjer inte för att ta de obekväma besluten. Lars Lagerbäck däremot, han låter alltid de sämsta spela för de är ju så synd om dem. För vilken annan förklaring finns det till att Kim "jag suger" Källström stegar fram till straffpunkten medan en skytteligavinnare står bredvid och tittar på? Nej, just det. Det finns ingen annan förklaring. Lars Lagerbäck tycker synd om Kim Källström för att han inte är lika bra som han vill vara. Inte heller får han spela så mycket i Lyon och när han väl får spela så är det som vänsterback. Och därför vill Lars Lagerbäck boasta Kim "inte bättre än Allsvenskan-nivå" Källströms självförtroende genom att låta honom slå en för Sveriges VM-chanser direkt avgörande straff. Givetvis slår Kim "polioskadat vänsterben" Källström en straff som är så dålig att en stelopererad gris hade gjort det bättre.

Jag antar att bildproducenten var lika överraskad över att Kim "värdelös" Källström slog straffen, och inte Zlatan Ibrahimovic, och att han därför, i ren chock råkade visa en repris i stället för straffen. 

Det hel är en väldigt ledsam historia. Det kan bli VM, men antagligen inte. Allt på grund av att en dagisfröken i träningsoverall inte har modet att vinna och låta de bästa göra det de är bäst på. Mycket beklagligt. 

Kontakt

The pull

Den sanna historien om hur jag spydde i en känd våldsverkares lägenhet, cyklade två mil och fick stryk - på en och samma kväll

Jag var 16 år gammal, eller 15. Eller, förresten, jag kan ha varit 17 år men det tror jag inte. Jag hoppas i alla fall inte det. 

Det var senhöst men det hade inte hunnit bli kallt på riktigt, ännu. Jag och två bekanta befann oss i en lägenhet där det var fest. Jag vill minnas att det var en trea, sparsamt möblerad med daterade möbler. Bakom soffan satt en stor Bob Marley-poster upptejpad, under soffan och under soffbordet låg en jättestor vit matta. Vi hade egentligen inget där att göra. Folket på festen var äldre och de försökte ännu hårdare än oss för att verka coola. Ingen pratade med oss. Ägaren till lägenheten var en kille som vi alla var lite rädda för. Hans förkärlek till att misshandla folk var vida känd. Förra sommaren hade han slagit en kille med ett basebollträ rakt på näsan. Det var en sådan kille. 

När vi kom tisslade några av de andra festdeltagarna, som också var lite rädda för honom, att han var inne på sitt andra flak öl. Inte starköl, utan tvåkommaåttor. Jag vill minnas att det inte var respekt jag kände, men förundran, kanske. Att klämma i sig mer än 24 halvliters tvåkommaåttor på en kväll, det är ju ändå något av en bedrift. 

Själv var jag halvvägs in på ett sexpack trekommafemmor. Varje svald klunk var en mental och fysisk ansträngning. Jag drack så långsamt att ölen blev varmare och avslagnare för varje klunk, vilket förstås gjorde att jag fick anstränga mig än mer för att få i mig skiten. 

Efter uppskattningsvis en halvtimme tog jag en stor klunk öl. Jag kände direkt att den satte sig fel. Det började köra runt i magen. Salivproduktionen ökade lavinartat och jag sökte genast med blicken efter närmaste vägen till toaletten. Jag började att svettas. Oj, vad jag svettades. Så plötsligt lugnade magen sig och svettningarna avtog. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var nära ögat. Då, på hundradelen av en sekund, drabbade alla symptomen mig med en kraft jag omöjligen kunde stå emot. Kräket pressades upp ur magen och ut genom strupen på samma sätt som man trycker ut sylt ur sådana refill-förpackningar i plast. Kräk på golvet men också kräk på den vita mattan. Alla tittade på mig. Jag vet inte var jag tittade men jag vet att rusade bort till toaletten för att hämta papper. Jag förväntade mig stryk, det gjorde jag faktiskt.

Jag vet att jag torkade upp spyan och jag vet att jag inte fick stryk, inte då. Men sedan är det svart. Jag antar att min hjärna gjorde mig den tjänsten att den stängde av, det blev helt enkelt för pinsamt för mig. 

Min hjärna vaknar inte till igen förrän vi cyklar. Vi har blivit några fler, totalt fem personer med mig inräknat. Jag vet inte hur vi har kommit fram till vårt beslut men vi är i alla fall på väg att cykla till ett uteställe som ligger två mil bort. Jag hade vid det här laget lyckats få i mig alla ölen i sexpaxket utan några fler kräkningar. Jag var salongsberusad men lyckades med lite god vilja höja upp nivån till full. Fyra av oss cyklade medan en av oss skjutsade den femte. Vi cyklade utmed en landsväg och gjorde djävulstecknet till förbipasserande bilar som tutade och blinkade på oss. Vi var fulla av ungdomligt övermod och trekommafemmor.

Plötsligt stannade en bil uppskattningsvis femtio meter framför oss. Av någon anledning stannade vi också. Någon kände av lite dåliga vibrationer men jag höll inte med och började att gå mot bilen. Bildörrarna öppnades och ut kom tre stora svarta skuggor rusandes mot oss, mot mig som var lite närmare bilen än de andra. Jag slängde cykeln i diket och vände mig om och sprang. Jag kommer ihåg adrenalinet och jag kommer i håg rädslan. Efter några meter var min fart god och jag trodde mig för en sekund kunna komma ur situationen helskinnad. Det var då jag tappade min högra sko. På den tiden var det ju bara töntar som hade hårt knutna skor. Skosulan skulle släpa i marken när man gick, det bara var så. Ovan att befinna mig i situationer där jag flyr, vände jag mig om för att titta på min tappade sko. Slaget träffade rakt i pannan och jag slungades ner i diket. Jag vet inte om jag knockades för ett kort ögonblick eller inte. Men jag vet att när jag öppnade ögonen stod en stor svart skugga ovanför mig och stirrade på mig. Skuggan böjde sig ner och tog ett stadigt tag i min jacka. Jag kände hur jag lättade från marken. "Ångrar du dig!?", skrek skuggan. Jag sa ingenting. "Ångrar du dig!?", skrek skuggan igen. Jag funderade på vad det var jag skulle ångra men kom inte på något. "Ångrar du dig!?", skrek skuggan en tredje gång. Ja, det gjorde jag, sa jag. "Bra", sa skuggan och kastade tillbaka mig ner i diket.

 

Från min position i diket såg jag skuggan som slog mig och en annan skugga återvända till bilen. Men jag visste ju att det var tre skuggor som kom utrusande från bilen så jag låg kvar i diket. Till slut kom den tredje skuggan lunkandes på vägen. Han såg andfådd ut. När även han hoppat in i bilen varvades motorn i gång och försvann i ljudet av skrikande däck. 

Jag gick upp på vägen och hämtade min cykel, som inte var min cykel, utan min pappas tolvväxlade bockastyrecykel med bakåttramp. Den hade klarat sig utan några synbara skavanker. En efter en kom de andra ut ur den mörka skogen som omringade oss. Tre av dem hade hunnit gömma sig. En annan hade inte haft samma tur, han blev upphunnen en bit in i skogen och fick motta en dansk skalle som gjorde att han föll ner i ett träsk. Så nu stod han där på vägen, helt genomblöt från midjan och nedåt.

Vi pratade igenom vad som just hade hänt utan att riktigt förstå varför det som just hände hände. Vi misstänkte att galningarna i bilen hade misstagit våra välmenande djävulstecken för kaxiga fuck you-fingrar. Och troligtvis var det väl av den anledningen vi fick stryk. Men jag vet inte helt säkert.

Denna incident inträffade när vi hade lite under milen kvar att cykla. Jag kommer i håg att vi funderade på att vända men eftersom ingen var allvarligt skadad valde vi ändå att fortsätta. Resten av cykelturen fortlöpte utan problem och vi kom fram till utestället vid ett-tiden, ungefär. Jag kommer ihåg att jag lyckades planka in trots att man måste visa upp en sådandär "osynlig stämpel" som många mindre fina uteställen alltid använde sig av. Jag slängde upp handen under UV-lampan och vakten måste varit trött för jag fick komma in. Sedan dansade till E-type, Pandora med flera innan det var dags att ta sig hem.

Vi var nu lite oroliga för att vi skulle behöva cykla hem igen. Det hade varit tungt, trots ungdomligt övermod och en nu försvunnen folkölsfylla. Jag och en annan av cykelgänget lyckades dock hitta en snäll mamma som packade in våra två cyklar i bagaget på sin vita Volvo 745. Det var glädje, vill jag minnas.

Gården

Vad får man om man korsar Mullholland drive och Saw med en snuffliknande porrfilm?

Lars Von Triers nya film "Antichrist" är något av det märkligaste jag sett. Efter nästan två timmar i biosalongen vet jag faktiskt inte vad det är jag precis har tittat på. Om "Mullholland drive" och "Saw"-filmerna skulle få ett kärleksbarn skulle det barnet vara "Antichrist". Nej, inte ens den kombinationen räcker. För att det redan vidunderligt märkliga kärleksbarnet skulle kunna vara "Antichrist" skulle det även behöva vara gravt porrskadat. Först då börjar vi närma oss essensen av "Antichrist".

Under Cannes-festivalen var det en filmjournalist som ställde sig upp på presskonferens och med märkbar aversion mer eller mindre tvingade Lars Von Trier att motivera varför han har gjort "Antichrist". Von Trier vägrade förstås, men jag kan förstå varför någon ställer frågan. 

Det går att se på "Antichrist" på två sätt: Antingen hatar man den för dess låga tempo, det faktum att det krävs ett symboliklexikon för att ens börja förstå alla referenser, all framifrån-nakenhet, de många groteska scener innefattande plågade djur, de många groteska scenerna innefattande plågade människor och de på alla sätt och viss luddiga slutet. Dömer man filmen utifrån dessa kriterier är "Antichrist" en av världshistoriens sämsta filmer.

Eller så väljer man att se på "Antichrist" som något av ett konstverk, eller ett konstfotografi. Och då hamnar filmen i en annan dager. För den är sjukligt snyggt filmad, slow motion-scenerna i skogen och prologen i synnerhet. Den bjuder på en tät och suggestiv spänning. Den är oförutsägbar. Den jobbar på ett intressant sätt med ljud och avsaknad ljud. Den etsar sig fast i minnet och får en att fundera. "Antichrist" är helt enkelt det totala avsteget från menlös Hollywoodsk main streem. Och dömer man den utifrån de kriterierna är det en av 2000-talets bästa filmer.

Jag placerar mig själv någonstans mittemellan. Jag uppskattade verkligen fotot och ljudet. Jag gillade storyn, jag gillade skådespelarna. Kan dock tycka att några av människoplågarscenerna var lite för utstuderade. Lite som att Von Trier hade med dem bara för att. För att chockera gemene man i allmänhet och de moraliskt rabiata i synnerhet. Jag tänker närmast på klittklipparscenen, runkscenen med ett blodigt sprut som final och benborrningen. 

Fast redan nu under tiden jag skrivit det här känner jag att filmen har växt. Den har i mitt sinne gått från en trea till en fyra. En fyra får det bli till en grotesk, snygg, äcklig, spännande och tänkvärd film. 

Söndag