Vad får man om man korsar Mullholland drive och Saw med en snuffliknande porrfilm?

Lars Von Triers nya film "Antichrist" är något av det märkligaste jag sett. Efter nästan två timmar i biosalongen vet jag faktiskt inte vad det är jag precis har tittat på. Om "Mullholland drive" och "Saw"-filmerna skulle få ett kärleksbarn skulle det barnet vara "Antichrist". Nej, inte ens den kombinationen räcker. För att det redan vidunderligt märkliga kärleksbarnet skulle kunna vara "Antichrist" skulle det även behöva vara gravt porrskadat. Först då börjar vi närma oss essensen av "Antichrist".

Under Cannes-festivalen var det en filmjournalist som ställde sig upp på presskonferens och med märkbar aversion mer eller mindre tvingade Lars Von Trier att motivera varför han har gjort "Antichrist". Von Trier vägrade förstås, men jag kan förstå varför någon ställer frågan. 

Det går att se på "Antichrist" på två sätt: Antingen hatar man den för dess låga tempo, det faktum att det krävs ett symboliklexikon för att ens börja förstå alla referenser, all framifrån-nakenhet, de många groteska scener innefattande plågade djur, de många groteska scenerna innefattande plågade människor och de på alla sätt och viss luddiga slutet. Dömer man filmen utifrån dessa kriterier är "Antichrist" en av världshistoriens sämsta filmer.

Eller så väljer man att se på "Antichrist" som något av ett konstverk, eller ett konstfotografi. Och då hamnar filmen i en annan dager. För den är sjukligt snyggt filmad, slow motion-scenerna i skogen och prologen i synnerhet. Den bjuder på en tät och suggestiv spänning. Den är oförutsägbar. Den jobbar på ett intressant sätt med ljud och avsaknad ljud. Den etsar sig fast i minnet och får en att fundera. "Antichrist" är helt enkelt det totala avsteget från menlös Hollywoodsk main streem. Och dömer man den utifrån de kriterierna är det en av 2000-talets bästa filmer.

Jag placerar mig själv någonstans mittemellan. Jag uppskattade verkligen fotot och ljudet. Jag gillade storyn, jag gillade skådespelarna. Kan dock tycka att några av människoplågarscenerna var lite för utstuderade. Lite som att Von Trier hade med dem bara för att. För att chockera gemene man i allmänhet och de moraliskt rabiata i synnerhet. Jag tänker närmast på klittklipparscenen, runkscenen med ett blodigt sprut som final och benborrningen. 

Fast redan nu under tiden jag skrivit det här känner jag att filmen har växt. Den har i mitt sinne gått från en trea till en fyra. En fyra får det bli till en grotesk, snygg, äcklig, spännande och tänkvärd film.