Kontrollanten

Mitt jobb består i att kontrollera så att värmeväxlarna vi tillverkar håller tätt. Först kontrollerar jag vilka dimensioner det är på anslutningarna på just den modellen av värmeväxlare jag ska testa. Därefter byter jag donen på anordningen som ska sänkas in i anslutningarna. Jag kontrollerar så att gummipackningarna på donen är hela för att sedan smörja in dem med vaselin. Det gör jag för att gummipackningarna ska hålla längre. När det är klart lyfter jag upp värmeväxlarna på ett löpande band och lyfter av dem i andra änden av det löpande bandet. Där i mellan har maskinen sänkt in donen i anslutningarna på värmeväxlaren, blåst in helium i värmeväxlaren med syftet att upptäcka eventuella läckor och därefter sugit ut all luft så att vakuum bildats för att på så sätt dubbelkolla tätheten. Säger maskinen inte ifrån är värmeväxlaren tät. Jag bankar på plastpluggar som har till uppgift att skydda anslutningarna. Till detta använder jag en gummiklubba. Innan jag packar ned värmeväxlarna i en låda och kör lådan med pallyft bort till transportzonen, klistrar jag på en etikett som visar att värmeväxlaren är testad.
Detta är mitt jobb.
Vid min maskin finns en räknare som räknar hur många värmeväxlare jag testar varje dag. Mitt rekord är 682 värmeväxlare på en dag. Räknaren håller även koll på hur långa raster jag tar. Genom att lasta det löpande bandet till max, innan jag tar rast, kan jag förlänga densamma med femton minuter. Maskinen sköter nämligen sig själv så länge som gummipackningarna är hela.
På rasterna spelar vi plump.
Vi har för-tryckta poängblad som Jörgen har gjort i Excel. Får man tre ”stopplysen” eller fler under en och samma runda blir man avstängd nästa runda. Ett ”stopplyse” innebär att man plumpar tre gånger i rad. Jag har blivit avstängd en gång och det fick jag höra länge för Jörgen gillade att retas. Han retades hela tiden med alla, men allra mest retade han de i fabriken som är utlänningar och de som inte är som alla andra, originalen. Kvinnorna, dem retade han också. Det var ingen som gillade Jörgen men heller ingen som vågade stå upp mot honom. Han var helt enkelt för kvick i tanken och för vältalig för det. När han blev riktigt arg brukade han förnedra oss ytterligare genom att prata med svåra ord, för att visa hur smart han var och hur dumma vi var. Jörgen hade ett smeknamn för alla och alltid en spydig kommentar redo om man inte gjorde som han sa. En gång missade Jörgen att det var hans tur att blanda kortleken och jag påpekade det. Då sa han att om jag inte passade mig skulle han kanske ta och blanda om i mitt ansikte och att det inte skulle vara helt ovälkommet eftersom han tyckte att min näsa inte riktigt passade till mitt ansikte. Det var väl egentligen mer elakt än spydigt sagt, men sån var han, Jörgen. Nu är han ingenting längre, för jag sågade av hans huvud med en bågfil i går kväll. Det tog mig trettioåtta minuter och sju sågklingsbyten att lösgöra huvudet från nacken. Det var mycket irriterande för på järnhandeln sa det att just de sågklingorna skulle vara extremt tåliga så länge som man sågade med raka armrörelser och applicerade ett jämt tryck. Jag gjorde bådadera men ändå knäcktes klingorna efter bara några minuters sågande.

I morse vaknade jag i soffan av att jag sov. Fullt påklädd, men med en stark känsla av omnipotens pulserandes i mitt blodomlopp. Jag är en mördare med tre dagars ledighet att slå ihjäl.

Han var ett monster som var tvungen att dödas. Han förpestade allt han kom i kontakt med och inga barn förtjänar att växa upp med en sådan pappa. Jag såg i deras ögon när de kom och hälsade på Jörgen på fabriken att de var rädda för honom. När han kramade dem såg man hur deras små kroppar stelnade till och hur de liksom bara väntade på att få en smäll. Nu är de fria, de behöver aldrig mer oroa sig för Jörgens vrede eller elaka ord. För Jörgen visste vilken kraft ord innehar. Han kallade mig hopplös en gång. Jag hade tappat en värmeväxlare i golvet, den liksom bara gled ur händerna och när den träffade fabriksgolvet slogs det loss en bit på en av anslutningarna. Han tittade på mig, sedan sa han:

”Ordet hopplös är egentligen det allra elakaste en människa kan säga till en annan människa. Hopplös i sin bokstavliga betydelse innebär att någon eller något står helt utan hopp. Redan där är det ett väldigt laddat ord. Men om man sedan betänker ordstävet som säger att hoppet är det sista som överger människan, då ökar laddningen tusenfalt. Tyvärr har ordets rätta betydelse gått förlorad för som det är nu slänger sig folk med ordet till både höger och vänster, utan eftertanke. Jag vet inte om det beror på att ordet hopplös, de facto, är så oerhört laddat att mänskligheten känt sig tvungen att urlaka betydelsen av ordet eftersom ingen kan hantera dess inneboende kraft. Men jag har bestämt mig; när jag säger att någon är hopplös, då menar jag den bokstavliga betydelsen med allt vad det innebär. Så lyssna nu: du är hopplös”.

Så sa han. Jag vet, för direkt när han var färdig med sin utläggning rusade jag in på toan och skrev ner allt han hade sagt. Detta var för två år sedan och varje dag sedan dess har hans ord upprepats i mitt huvud. Om och om och om igen. I morse var det tyst. Jörgens röst var utbytt mot bilden av hans uppspärrade ögon och skräcken i dem när jag tog det första sågtaget i hans hals. Det var den bilden jag frammanade där jag satt i soffan i natt. Meningen var att jag skulle varit vaken hela natten för att njuta av minnesbilden medan den var färsk. Nu är klockan tre på eftermiddagen och jag märker redan hur bilden börjar bli lite suddig, hur färgarna förvridits och hur detaljer ändrats eller helt försvunnit. I natt var den skarp som fotograferad med den nyaste av digitala systemkameror medan den nu ser ut som fotograferad med en Holga. Det här oroar mig och irriterar mig. Med facit i hand är det självklart att jag skulle tagit med min kamera för att på sätt lagrat ögonblicken på ett säkrare sätt. Jag hade helt enkelt för stor tilltro till min mentala förmåga. Ett misstag som inte kommer att upprepas.

Om jag börjar laga maten nu, hinner klockan bli kvart i sju innan jag är färdig. Då har jag en kvart på mig att äta upp innan Vänner börjar.

Klockan är tre minuter i tolv. Jag står i trappuppgången och väntar på att mitt hjärta ska sluta så hårt. Jag är bajsnödig men jag vet att det bara är en psykisk reaktion på nervositeten som tillsammans med adrenalinet forsar genom min kropp. Jag måste få ner pulsen. Trappuppgången är helt mörk förutom det svaga röda skenet från lysknappen. Det luktar matos och svagt av fukt. Jag har en väska på ryggen i vilken jag lagt bågfilen, tio extra sågklingor, rep, plastpåsar, tejp och en kamera. I handen håller jag ett basebollträ i aluminium. Känslan av omnipotens från i morse har försvunnit och i ett försök att frammana den igen tänker jag på Jörgen. Jag tänker på hur jag dödade honom, känslan jag upplevde när hans huvud lossnade från kroppen. Mannen som jag ska såga av huvudet på heter Andreas Svensson. Han är min granne. Han spelar musik på hög volym ända in på småtimmarna. Varje dag. I kväll är inget undantag och han hör inte när jag försiktigt öppnar hans dörr och smyger in i lägenheten.

Blodet på mina händer har sedan länge torkat. Det sitter hårt fast i skinnet och i mörkret ser det ut som att jag har doppat händerna i en burk med svart färg. Det gör ont i mitt ansikte. Ont. Näsan är inte bruten, den är krossad. Jag måste andas genom munnen för annars får jag ingen luft och det brukar jag aldrig göra. Läpparna fastnar på tänderna när jag grimaserar av smärtan som uppkommer när jag känner på resterna av min näsa. Han kämpade bra, det gjorde han. Det första slaget med basebollträet träffade mitt i hans ansikte med sådan kraft att det sjöng till i aluminiumet. Men ändå stod han upp. Det hade jag inte räknat med. Jag ska vara på jobbet om tre timmar och fem minuter men min näsa är krossad och jag ser nu att jag har glömt att lägga in Andreas huvud i frysen. Det ligger på soffbordet, som en omkullvält byst. Det är blod över hela soffbordet och det luktar järn i lägenheten. Tror jag, men det kan lika gärna vara att jag känner lukten av min egen blodiga näsa.

Jag är inte nervös, det är jag inte. Ändå återkommer jag hela tiden till beslutet att mörda min egen granne. Var det dumt och övermodigt? Eller var det smart och djärvt?

Jag är på jobbet. Den officiella historien är att jag blev attackerad av ett ungdomsgäng och i min frys ligger det två avsågade huvuden. 148 värmeväxlare kontrollerade så långt men det beror på att jag enbart kontrollerat stora modeller i dag och de är mycket mer tidskrävande än de mindre modellerna. Ingen pratar om att Jörgen inte är på jobbet. Ingen pratar om att han är rapporterad som försvunnen men däremot använde vi hans för-tryckta poängblad till plumpomgången under lunchen. Ruben fick ett stopplyse men det var ingen som mobbade honom för det. Vi trivs utan Jörgen. Gissningsvis på samma sätt som hans familj trivs, nu när han är borta. Jag har givit hans barn möjligheten till ett liv utan Jörgen. När de blir tillräckligt gamla ska jag kontakta dem och berätta vad jag gjorde. Jag tror att de kommer att tacka mig.

Innan jag gick hem från jobbet tog jag den röda spritpennan jag använder för att markera trasiga värmeväxlare med och gick in på en av toaletterna. På väggen skrev jag: Jörgen är död, mördad av mig.

Ett ungdomsgäng attackerad mig, säger jag och pekar på näsan. Polisen frågar mig om jag har hört något under natten. Andreas hade tydligen en flickvän med nyckel till hans lägenhet. Soffbordet är fortfarande blodigt men min lägenhet är konstruerad som så att från dörren ser man bara in i hallen och badrummet. För att se in i vardagsrummet, som också är sovrum, måste man gå in i hallen, ta tre steg till höger och snurra nittio grader. Först då kan man se in i vardagsrummet. Jag stirrar henne stint in i ögonen och säger med rösten fylld av självförtroende att det har jag inte gjort. Sedan tillägger jag nonchalant samtidigt som jag ler lite, att jag sover tungt, väldigt tungt. Hon ler tillbaka och jag vet att hon tror på mig.

Rachel är arg på Ross. Hon vill göra slut men Ross säger att de hade gjort ett uppehåll i förhållandet och att hans snedsteg därför inte borde spela någon roll. Rachel är obeveklig. Jag blir ledsen och arg, de passar ju så bra ihop. Jag märker att jag gråter. Det kommer inte som någon överraskning eftersom jag alltid gråter när jag ser detta avsnitt. Men det gör inget, alla behöver gråta ibland.

Kameran jag håller i handen är en liten kompaktkamera med tio megapixlar. Jag bläddrar igenom bilderna. Den första bilden visar en medvetslös Andreas bunden och med tejpad mun. Den sista bilden visar Andreas utan huvud liggandes i sitt eget blod. Totalt är det tio bilder. Jag laddar över dem till min MacBook Pro och sparar dem i mappen jag gett namnet Mördad.

Kontrollanten är namnet på min blogg. Jag startade den efter det att jag sågat av Jörgens huvud. Ännu så länge har jag publicerat tre inlägg. Det första där jag beskriver mordet på Jörgen och visar en bild på hans avsågade huvud. Det andra där jag beskriver hur jag planerar att mörda min granne. Det tredje där jag beskriver hur mordet på min granne gick till och bilderna som bekräftar min historia. Jag har redan haft tretusen besökare. Jag laddar upp bilderna och texterna genom att koppla upp mig på andras trådlösa nätverk. Jag är smart. Jag söker i min omgivning efter defekta personer och när jag hittar dem kasserar jag dem. Kontrollanten, det är jag.