Jag var 16 år gammal, eller 15. Eller, förresten, jag kan ha varit 17 år men det tror jag inte. Jag hoppas i alla fall inte det.
Det var senhöst men det hade inte hunnit bli kallt på riktigt, ännu. Jag och två bekanta befann oss i en lägenhet där det var fest. Jag vill minnas att det var en trea, sparsamt möblerad med daterade möbler. Bakom soffan satt en stor Bob Marley-poster upptejpad, under soffan och under soffbordet låg en jättestor vit matta. Vi hade egentligen inget där att göra. Folket på festen var äldre och de försökte ännu hårdare än oss för att verka coola. Ingen pratade med oss. Ägaren till lägenheten var en kille som vi alla var lite rädda för. Hans förkärlek till att misshandla folk var vida känd. Förra sommaren hade han slagit en kille med ett basebollträ rakt på näsan. Det var en sådan kille.
När vi kom tisslade några av de andra festdeltagarna, som också var lite rädda för honom, att han var inne på sitt andra flak öl. Inte starköl, utan tvåkommaåttor. Jag vill minnas att det inte var respekt jag kände, men förundran, kanske. Att klämma i sig mer än 24 halvliters tvåkommaåttor på en kväll, det är ju ändå något av en bedrift.
Själv var jag halvvägs in på ett sexpack trekommafemmor. Varje svald klunk var en mental och fysisk ansträngning. Jag drack så långsamt att ölen blev varmare och avslagnare för varje klunk, vilket förstås gjorde att jag fick anstränga mig än mer för att få i mig skiten.
Efter uppskattningsvis en halvtimme tog jag en stor klunk öl. Jag kände direkt att den satte sig fel. Det började köra runt i magen. Salivproduktionen ökade lavinartat och jag sökte genast med blicken efter närmaste vägen till toaletten. Jag började att svettas. Oj, vad jag svettades. Så plötsligt lugnade magen sig och svettningarna avtog. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var nära ögat. Då, på hundradelen av en sekund, drabbade alla symptomen mig med en kraft jag omöjligen kunde stå emot. Kräket pressades upp ur magen och ut genom strupen på samma sätt som man trycker ut sylt ur sådana refill-förpackningar i plast. Kräk på golvet men också kräk på den vita mattan. Alla tittade på mig. Jag vet inte var jag tittade men jag vet att rusade bort till toaletten för att hämta papper. Jag förväntade mig stryk, det gjorde jag faktiskt.
Jag vet att jag torkade upp spyan och jag vet att jag inte fick stryk, inte då. Men sedan är det svart. Jag antar att min hjärna gjorde mig den tjänsten att den stängde av, det blev helt enkelt för pinsamt för mig.
Min hjärna vaknar inte till igen förrän vi cyklar. Vi har blivit några fler, totalt fem personer med mig inräknat. Jag vet inte hur vi har kommit fram till vårt beslut men vi är i alla fall på väg att cykla till ett uteställe som ligger två mil bort. Jag hade vid det här laget lyckats få i mig alla ölen i sexpaxket utan några fler kräkningar. Jag var salongsberusad men lyckades med lite god vilja höja upp nivån till full. Fyra av oss cyklade medan en av oss skjutsade den femte. Vi cyklade utmed en landsväg och gjorde djävulstecknet till förbipasserande bilar som tutade och blinkade på oss. Vi var fulla av ungdomligt övermod och trekommafemmor.
Plötsligt stannade en bil uppskattningsvis femtio meter framför oss. Av någon anledning stannade vi också. Någon kände av lite dåliga vibrationer men jag höll inte med och började att gå mot bilen. Bildörrarna öppnades och ut kom tre stora svarta skuggor rusandes mot oss, mot mig som var lite närmare bilen än de andra. Jag slängde cykeln i diket och vände mig om och sprang. Jag kommer ihåg adrenalinet och jag kommer i håg rädslan. Efter några meter var min fart god och jag trodde mig för en sekund kunna komma ur situationen helskinnad. Det var då jag tappade min högra sko. På den tiden var det ju bara töntar som hade hårt knutna skor. Skosulan skulle släpa i marken när man gick, det bara var så. Ovan att befinna mig i situationer där jag flyr, vände jag mig om för att titta på min tappade sko. Slaget träffade rakt i pannan och jag slungades ner i diket. Jag vet inte om jag knockades för ett kort ögonblick eller inte. Men jag vet att när jag öppnade ögonen stod en stor svart skugga ovanför mig och stirrade på mig. Skuggan böjde sig ner och tog ett stadigt tag i min jacka. Jag kände hur jag lättade från marken. "Ångrar du dig!?", skrek skuggan. Jag sa ingenting. "Ångrar du dig!?", skrek skuggan igen. Jag funderade på vad det var jag skulle ångra men kom inte på något. "Ångrar du dig!?", skrek skuggan en tredje gång. Ja, det gjorde jag, sa jag. "Bra", sa skuggan och kastade tillbaka mig ner i diket.
Från min position i diket såg jag skuggan som slog mig och en annan skugga återvända till bilen. Men jag visste ju att det var tre skuggor som kom utrusande från bilen så jag låg kvar i diket. Till slut kom den tredje skuggan lunkandes på vägen. Han såg andfådd ut. När även han hoppat in i bilen varvades motorn i gång och försvann i ljudet av skrikande däck.
Jag gick upp på vägen och hämtade min cykel, som inte var min cykel, utan min pappas tolvväxlade bockastyrecykel med bakåttramp. Den hade klarat sig utan några synbara skavanker. En efter en kom de andra ut ur den mörka skogen som omringade oss. Tre av dem hade hunnit gömma sig. En annan hade inte haft samma tur, han blev upphunnen en bit in i skogen och fick motta en dansk skalle som gjorde att han föll ner i ett träsk. Så nu stod han där på vägen, helt genomblöt från midjan och nedåt.
Vi pratade igenom vad som just hade hänt utan att riktigt förstå varför det som just hände hände. Vi misstänkte att galningarna i bilen hade misstagit våra välmenande djävulstecken för kaxiga fuck you-fingrar. Och troligtvis var det väl av den anledningen vi fick stryk. Men jag vet inte helt säkert.
Denna incident inträffade när vi hade lite under milen kvar att cykla. Jag kommer i håg att vi funderade på att vända men eftersom ingen var allvarligt skadad valde vi ändå att fortsätta. Resten av cykelturen fortlöpte utan problem och vi kom fram till utestället vid ett-tiden, ungefär. Jag kommer ihåg att jag lyckades planka in trots att man måste visa upp en sådandär "osynlig stämpel" som många mindre fina uteställen alltid använde sig av. Jag slängde upp handen under UV-lampan och vakten måste varit trött för jag fick komma in. Sedan dansade till E-type, Pandora med flera innan det var dags att ta sig hem.
Vi var nu lite oroliga för att vi skulle behöva cykla hem igen. Det hade varit tungt, trots ungdomligt övermod och en nu försvunnen folkölsfylla. Jag och en annan av cykelgänget lyckades dock hitta en snäll mamma som packade in våra två cyklar i bagaget på sin vita Volvo 745. Det var glädje, vill jag minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar