En höst i vetenskapens tecken

Jag har börjat läsa litteraturvetenskap. Ännu så länge har det varit tre föreläsningar och jag kan ärligt säga att jag inte vet vad det är jag förväntas lära mig och vilka uppgifter jag förväntas utföra. Jag kan däremot, med absolut säkerhet säga att kurslitteraturen är så dyr att den är ett hån mot alla studenter som lever på CSN-pengar. En bok, jag upprepar: en bok kostade lite drygt 700 kronor. Det är mer än vad jag köpte böcker för under tre år på MKV-programmet på Högskolan i Jönköping. Inte. Men nästan.

Att säga att vokabulären inom det litteraturvetenskapliga fältet är invecklad är underdrift. Vetenskapsspråk är i många fall onödigt, men i lika många andra fall är dessa begrepp, av förklarliga skäl, mer precisa än vardagsord. Men innan man kan dem är det, för att säga det minsta, inte så roligt att läsa texter där var och vartannat ord bara studsar mot den delen av hjärnan som förväntas absorbera ordet och förstå innebörden av det.

Sen är det det där med att börja i en ny klass. Helt plötsligt är det en massa nya människor som jag antingen ska lära känna eller av olika anledningar avfärda som ovärdiga min vänskap. Det är krävande, speciellt som att jag inte är ett socialt geni. Jag är snarare en social medelmåtta då jag inte tycker om att småprata, eller ens kan småprata, med folk som jag inte känner eller vet om jag ens vill lära känna. Det blir ett sorts moment 22 som brukar pågå till det första grupparbetet. Det brukar bli bra, men att lära känna folk är inte så himla roligt som många påstår. För innan alla lär känna varandra är alla bara hälften, om ens det, av de personerna de egentligen är. Alla håller tillbaka för att inte verka skumma, utom de som ser det som sin livsuppgift att vara skumma, de är förstås likadan hela tiden. Detsamma gäller för de där översociala typerna som snackar med allt och alla. De är likadana första gången man stöter på dem som den åttahundrade gången man stöter på dem och därför är de tyvärr ointressanta i längden.

Vår lärare är en skön lirare. Han är lite flummig, ganska oprecis och vad det verkar, jävligt skärpt. Han hånar oss med sin kunskap och säger saker som att han "inte vill gå in för djupt på det här nu" samtidigt som han drar händerna genom håret och hånskrattar lite tyst. Eller så säger han att inte vill prata om vissa saker överhuvud taget för att det "kan bli lite dumt då". Men han kommer undan med det för att han är soft som en Corona, en varm och solig dag på en kritvit sandstrand.

Men det är det nog en bra sak att läsa - litteraturvetenskap. Om inte annat kommer jag att för alltid ha införskaffat mig ett övertag när det kommer det till frågesporter och TP.