Peter Jidhe, jag vet inte, kan en människa verkligen vara så käck och hurtig hela tiden. Kan någon verkligen vara det, på riktigt? Andreas Carlsson, mannen som gått på myten om sig själv utan att under en ens sekund stanna upp och tänka efter: vill folk läsa en bok om mitt liv? Laila Bagge som dansat sig in det svenska vardagsrummet på bekostnad av sin integritet. Jag tror mig ha läst i stort sett samma intervju med henne tjugosex gånger, plus att hon går och blir tillsammans med en Wahlgren. Nä, jag vet inte. Den enda karaktären i Idols persongalleri som känns äkta, som verkar ha distans till sig själv och som framför allt verkar vara en underbar människa, är förstås Anders Bagge.
När oo-talet ska summeras är Idols plats i tv-historien och populärkulturen given. Programmet har närt flera generationers önskan om att bli sedda, att bli kända. Men Idol har också en gång för alla slagit fast att människor inte kan axla ansvaret att bedöma sig själva. Det finns inget annat tv-program som på ett så tydligt sätt illustrerat diskrepansen mellan folks drömmar och deras egentliga potential. Att Idol ibland kallats för mobbnings-tv tycker jag är orättvist, för om man inte själv kan se vad man kan och inte kan, måste ju någon annan träda in i rollen som domare och förkunna vad som är vad. Mobbnings-tv hade det enbart varit om Idol-juryn oanmälda gått hem till folk och bedömt deras sånginsatser i duschen eller under karaokefesten. Det hade varit jävligt taskigt och en sällsynt ond form av mobbning.
Till sist återstår bara att ställa frågan om det latent, under alla år innan Idol fanns, alltid funnits ett sådant behov och en sådan vilja bland folk att bli känd? Så, vad kom först: Idol eller kändishysterin?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar