På jakt efter sömn

Varför vägrar sig sömnen att infinna sig vissa nätter? Som en skurkaktig varelse smyger den omkring i utkanten av mitt medvetandet; jag kan ana den, känna att den i alla fall finns där. Men mer än så blir det inte. För så fort jag märker att nu, nu kommer den, då bryts magin och istället försvinner den längre bort än någonsin tidigare. Jag hatar sådana nätter. Halvvaken, inte vaken men inte sovande. Tankar som rusar, tankar som tänks av någon annan, i mitt huvud. Helt plötsligt kan jag inte längre andas utan att tänka på varje andetag. Rytmen förstörs totalt och det känns som att jag helt plötsligt blivit given ansvaret för min andning. Kanske just den delen av hjärnan i all fall har fått ynnesten att somna. Jag koncentrerar mig och försöker andas. Jag kan ju egentligen inte det, för i vanliga fall är det inte jag, som på ett medvetet plan, sköter andningen. Jag bara andas. Men inte nu. Koncentration. Varje minut känns ingenting för tidsuppfattningen är ur led. Jag vill inte titta vad klockan är. Det är riskabelt för om det gått bara gått tio minuter blir jag glad men har det gått tre timmar blir det ännu svårare att lyckas fånga sömnen. Därför tittar jag inte, vågar inte chansa för någonstans anar jag ändå att det snarare är tre timmar sedan än tio minuter sedan jag la mig under täcket.

Klockan ringer och ett säkert tecken på att sömnen uteblivit är jag skulle kunna stiga direkt upp ur sängen, utan att snooza. Men det gör jag inte, jag snoozar, bara för att. Det är mitt lilla fuck you till sömnen för att den hoppade över mig. Jag ska tvinga den jäveln att jobba lite övertid.