Snipp Snipp

Jag sitter här och känner mig lite ondsint. Beslut har fattats och hunden ska i morgon få uppleva något så oangenämt som att få testiklarna bortoperarade. Situationen kräver visserligen att han förpassas till ett liv utan hormonstormarna som i dagsläget mer eller mindre äger honom. Det går liksom inte att ha en hund som stannar varannan meter och står, helt innesluten i sig själv, och maniskt slickar tik-kiss samtidigt som snor och slem rinner ur nosen på honom likt en fjällflod under islossning. Det blir påfrestande, det blir det. Men inte desto mindre känner jag mig illa till mods. Till viss del beror det väl på att jag också har ett par testiklar. Det är lättare för mig att föreställa mig ett liv utan pungkulor än det är för Johanna, som inte vet vad det innebär att ha några.

På något sätt känner mig som en överförmyndare som tar beslutet att sterilisera min funktionshindrade lillebror. För på många vis är en hund som ett funktionshindrat barn. Varken en hund eller ett funktionshindrat barn klarar sig själv och måste lita till att någon utfodrar dem och säger till dem att inte äta glasbitar. Men att ta sådana livsavgörande beslut för någon annans räkning känns ändå inte helt rätt.

Det är lustiga med situationen är jag alltid skrattat åt sådana som inte klarar av att kastrera sin hund och därför får leva med ett hormonmonster som kissar inne. Det är ju en hund, har jag sagt och hånat dem för deras vekhet. Men, men nu sitter jag här och våndas med en helt ny förståelse för folks daltande med sina husdjur.

Klockan 08:30 i morgon kommer Dexters liv för alltid att vara förändrat. Hur pass annorlunda han blir är omöjligt att säga. Han kan bli slö som en leguan i ett för litet terrarium eller så kanske förändringen inte blir så stor. Det kan bara tiden utvisa, men ett som är säkert är jag inte kommer att kunna möta hans blick när han ligger i soffan, utan pungkulor och en stor vit tratt runt huvudet.