Mannen utan minne

Han är tunnhårig. I ansiktet har han en en mustasch som är vit och vildvuxen utan att för den delen ta över totalt. Tänderna är gula. Hans ögon är gömda bakom någon sorts dimma som gör att hans irisar ser ut att vara silverfärgade. Han står och dricker ur en öl. Han vinglar, inte mycket, men tittar man på honom en stund ser man att balansen inte längre är med honom. Små sår har han i ansiktet såväl som fingrarna.

Med ojämna mellanrum sitter han på bänken utanför affären. Vissa dagar skämtar han med förbipasserande och skriker efter dem att de tappade något. Han skrattar gott åt sin egen rolighet. Andra dagar sitter han tyst och bara tittar. Han har alltid en vit sprortjacka på sig.

Hans humör är lynnigt. Han säger något, man skrattar, han säger att man inte ska skratta. Blicken stramas upp och han tittar en stint i ögonen. Leendet kommer tillbaka och han säger att han har förlorat sin familj på grund av spriten. Han säger att han har blivit knivhuggen vid sex olika tillfällen utav kompisar. Man vet inte vad man ska säga.

Varje gång han stannar en för att prata är det som vi aldrig mötts. Samma frågor, samma berättelse om den förlorade familjen. Det enda som förändras är hans fylla.

Ibland går man omvägar runt bänken för att slippa prata. Slippa lyssna. Ibland går inte det, man fastnar. Han älskar nämligen hundar. Han har haft flera stycken men alla har dött. Han ger goda råd om hur man ska uppfostra hunden - man ska skrika på den, då lyssnar den. Man säger att det hjälper nog inte så värst mycket. Han demonstrerar och skriker så att det sprutar saliv ur munnen på honom. Han ber om ursäkt, hans skulle bara visa. Han klappar hunden med fumliga händer. Frågar vad hunden heter, man svarar som alltid att han heter Dexter.

Han kommer emot en i hög fart. Kroppsspråket är forcerat. Han frågar efter en cigg som man inte har. Han blir knäckt, svär. Stannar ändå kvar och pratar lite, beklagar sig över cigarettsuget. Det är förjävligt. Man skrattar. Det skulle man inte gjort för detta är inget man skrattar åt. Lynnigare än någonsin förut. Han ser några personer komma gående längre bort, säger artig hej då och hastar bort mot dem för att fråga efter en cigg.