Hur jag gick på spökrunda och blev introducerad till mitt blivande favorituttryck.

Jag var på spökvandring i går. Det låter kanske lite löjligt vid en första läsning och faktum är att det var lite löjligt vid själva vandringen också. Men det var jag förberedd på. Jag visste vad jag skulle få. 

Det mest spöklika utspelade sig innan själva vandringen ens börjat. Då tjugo främlingar stod ihopträngda i en gränd och väntade på att någon skulle börja prata. Det var en alldeles magnifik känsla, tystanden var så kompakt att jag inte såg handen framför mig, så tyst var det. Obekvämt, skulle jag kunna säga, men det hade varit en underdrift. Jag tycker inte om att stå i ett sällskap där alla är tysta. Det gör mig illa till mods på alla sätt och vis.

Tillslut kommer det två personer som ser ut exakt som förväntat. Guiden, en man i 30-40 års åldern med håret uppsatt i en prinskorvsliknande hästsvans vars syfte är att dölja en begynnande flint. Han är klädd i en svart rock, svarta byxor med fickor på sidorna, svart luvtröja och svarta vandringskängor med stålhätta. Han har med sig en tjej som han benämner som "min kollega". Det är hon som sköter allt runtikring, tar betalt och håller fram fotografier till exempel. Hon har en svart skinnrock á la Matrix, ritade ögonbryn och runda glasögon. Hon smyger som en skugga bakom gruppen när vi går genom staden. Hon säger ingenting. Bara går och organiserar.

Guiden är precis så nördig och insnöad som förväntat på det det här med spökeri, att jag ändå inte kan låta bli att imponeras av hans engagemang, hans inlevelse och hans lama försök att få oss att tro att det finns spöken. Han pratar om bödlar. Han pratar om Jack The Ripper. Han omkullvälter populärvetenskapliga teorier till förmån för sina teorier med sådan självklarhet att jag åtminstone vill tro på honom. Tiden går. Det börjar bli kallt och mitt engagemang når nya lägstanivåer.

Då säger han det, termen som jag har väntat hela mitt liv på att höra och som med endast två ord summerar vårt samhälles mest påtagliga brist - Oskicklighet i arbetet. Smaka på det. Låt dig översköljas av innebörden, njut. 

Guiden berättar om en bödel som var så full att han misslyckades med att på ett snyggt sätt hugga huvudet av en förrädare. En officer som närvarade på avrättningen förfasades över hur dålig bödeln var på att hugga av huvudet och arresterade honom för oskicklighet i arbetet. Det är helt fantastiskt. Tänk om den möjligheten funnits kvar för polisen, att kunna arrestera folk för att de uppvisat oskicklighet i arbetet. Tänk.

Så gick det till när jag hittade mitt nya favorituttryck som jag aldrig kommer att sluta använda. Aldrig någonsin.