Det handlar om perspektiv

Vi var på semester på en ö utanför Malaysia som heter Rawa. En vacker ö för att säga det minsta. Thailand har ingenting mot denna ö, ingenting, säger jag. Stranden är så vit att en blekfet svensk kan på semesterns första dag klä av sig naken, lägga sig i sanden och på sätt bli osynlig för det mänskliga ögat. Så vit är den. 

Några dagar in på vår vistelse uppenbarade sig en Varan utanför vår lyxigt belägna bungalow bara en lagom hårt spottad loska från strandkanten. Eufori. Ingen av oss hade någonsin skådat ett sådant fint exemplar av ett kräldjur. Jag fotade den, många, många gånger. Vi förföljde den en stund men sedan var det någon som blev övermodig, kände att det var dags att komma lite närmare Varanen. Så då blev den rädd och löpte in bland buskarna och vidare in i den täta vegetationen. 

En stund senare satt vi på stranden och vältrade oss i det faktum att vi sett en så pass stor ödla i verkligheten. Den var utan överdrift två meter lång mellan nosen och svansspetsen. 

Utan förvarning dyker den tydligen sällskapssjuka Varanen upp på stranden. Vi tänker att det här ju inte sant. Jag fotar ödlan igen, många, många, många gånger. Men denna gång är i inte de enda som betraktar detta naturens praktexemplar till ödla. En familj, bestående av två barn och en mamma och en pappa, tittar med stora ögon på Varanen. 

Jag känner här att det är på sin plats att nämna att de kommer från Stockholm. Jag lägger ingen värdering i det, jag bara berättar det, så att ni vet.

Ungarna är nästan mer exalterade än vad vi är. De skiter i att leka med sina plasthinkar och små spadar och bara står och glor. För det är ju i sanningen en mycket ovanlig syn för alla människor som är från Sverige. Men Varanen är förstås inte medveten om sin exotism, han kunde inte brytt sig mindre och därför tröttnar han tillslut på strandlivet och sticker i väg.

Det tar några sekunder innan ungarna kopplar att Varanen är borta, de bara står där och glor ut i tomma intet. En av barnen vaknar ur sin trance och vänder sig till sin pappa och säger: "Pappa, vilken gigantisk ödla". Pappan sätter sig på huk framför sin son och säger med mild röst: "Ja, om man jämför med en myra var det en gigantisk ödla... men jämför man med en elefant var den minimal".

Ungen säger inget mer. Han bara tittar på sin pappa. Vi tittar på pappan, vi säger inte heller någonting.