Uppbrott

”Älskling, kommer du hit är du snäll!” Hennes röst är hög och gäll. Avsaknaden av textilier i köket ger hennes röst en metallisk, nästan obehaglig, klang. Mannen, som befinner sig i vardagsrummet där det stora matbordet är placerat, känner hur ilskan börjar välla upp i hans inre. Han vill skrika. Han vill slå henne. Han vill krossa glaset han håller i handen. Istället:

   ”Jag dukar. Säg vad det är!”. Hans röst är hård, som hade han korrigerat en olydig hund.
   ”Nej, du måste komma hit. Jag behöver hjälp plus att jag har något sjukt viktigt att berätta.” Hennes röst inte lika gäll. Faktum är den är så len så att han hade kunnat putsa glasögonen med den. Det förvånar honom.
   ”Hur jävla viktigt kan det vara, dina tragiska vänner kommer ju när som”, säger han tyst, mycket tyst. Han rättar till en av silverknivarna som hamnat lite snett och går sedan ut i köket, till henne som han inte längre vill se, inte ta i, inte prata med. 
   ”Vad är det som är så viktigt? Är vinet slut? Har vi glömt frysa is? Vi kan ändå inte göra något åt det, gästerna kommer om typ tio minuter.”
   ”Nej”. Hon tittar länge på honom där han står. Hon ser sitt ankare i tillvaron, sin framtid, mannen i sitt liv. Hon ler, går fram till honom och lägger armarna runt halsen på honom. Hon tittar rakt in i hans bruna ögon: ”Isen är frusen, vinet är öppnat. Allt är klart utom en sak. Det är så spännande.” Hon liksom småhoppar med kroppen utan att fötterna någonsin lämnar marken. Hennes ansikte är ett enda stort leende.
   ”Asså, jag är så uppspelt att jag inte vet vad jag ska göra! Du kanske undrar varför jag bjöd in Kalle, Sara och Jossan. Jag vet ju att de liksom inte är dina favoritpersoner i världen men jag ville ändå att de skulle få vara med och dela vår glädje. Iiiihhh!”
Det finns inget han hatar mer än när hon skriker sitt högoktaviga skrik. Inget. ”Va fan är du så uppspelt för? Du vet att jag inte gillar uppspelta människor. Du vet ju det. Men ändå står du här och skriker, helt utan jävla anledning.” Hon ler inte längre men det ser inte han, för nu har ilskan spridit sig till varenda cell i hans kropp. Han känner hur adrenalinet tvingar upp pulsen på ett potentiellt farligt antal slag i minuten. Han blir torr i halsen, vild i blicken.
   ”Du står här som en idiot och pratar om glädje! Glädje?!” Han ler lite åt hennes oförstående min innan han fortsätter att låta ilskan skölja genom kroppen.
   ”Hur kan du tro att det finns någon som helst glädje i detta äktenskap. Hur kan du inte märka att jag knappt pratar med dig längre. Hur kan du inte märka att jag inte sover jämte dig på nätterna. Hur fan kan du inte fatta, din självupptagna jävla… idio… nej, ditt jävla pucko. Du är ett glädjedödande, oförstående jävla pucko! Och jag hatar dig!”
Kylskåpet brummar, det knäpper från spisen, vinden susar i fläktsystemet. Han tar ett djupt andetag, håller kvar det i lungorna tills det känns som han ska explodera inifrån. Hon sitter på golvet med ryggen mot ett köksskåp. Knäna uppdragna mot hakan och händerna livlöst hängande ut med kroppen. Hon stirrar med oseende ögon på honom. Hon gråter inte. Hon gör ingenting. Hon bara sitter där, förlamad. Han släpper ut luften ur lungorna, långsamt och så ljudlöst han kan. Det låter som om ett jetplan landar i köket.
   ”Jag vill inte vara gift med dig längre”, säger han tyst.
Hennes kropp rycker till som hade han slagit henne. Hon blinkar till och fäster blicken på hans knä. Han ser detta och känner återigen ilskan återvända. Att hon inte tittar honom i ögonen gör att han bara känner än mer avsky för henne. Han tar två steg framåt och sätter sig på huk framför henne. Han tvingar henne att titta honom in i ögonen.
   ”Jag vill inte vara gift med dig. Jag vill inte prata med dig och framför allt vill jag aldrig mer se dig”, säger han lugnt och metodiskt. Han betonar varje stavelse som hans liv hängde på det. Det gör han för att hon ska förstå. Han är trött på att hon aldrig förstår.
   ”Jag kommer att gå härifrån nu och jag kommer aldrig, aldrig att komma tillbaka.” När han reser sig upp knäpper det i hans knän. ”Du och jag… det är mitt livs största misstag… men nu är det slut. Ring mig inte. Maila inte. Jag är död för dig… för du är död för mig, glöm aldrig det.”
   ”Jag är gravid”, hennes röst så tyst att den knappt överröstar vinden som tjuter i fläktsystemet. Hon tittar upp på honom. Hon ser hur hans käkmuskler börjar arbeta, hur han snörper ihop munnen. Hon ser honom återigen sätta sig på huk framför henne. Hon känner hur hans blick borrar sig in i hennes. Hon hör honom säga, med kall entonig stämma: ”Varför säger du det till mig. Fattar du fortfarande inte. Jag kommer aldrig mer att prata med dig. Jag kommer aldrig vara i samma rum som dig och det finns inte en chans i helvete att jag skulle ha ett barn med dig.” Hon tror inte på det hon hör. Faktum är att hon inte tror på något som har hänt de sista tio minuterna. Hon tänker att detta bara är en dröm, mardrömmarnas mardröm. Hon vill vakna. Nu.
Ringklockan skarpa signal skär genom tystnaden som en vattenstråle genom diskskum. Innan han går ut från köket vänder han sig om. ”Gör vad du vill med barnet… men för barnets skull tycker jag att du ska göra en abort… för ett värre straff än att ha dig som mamma tror jag inte finns.” Han går sin väg och lämnar henne ensam i köket.
Hon gråter nu. För varje tår som lämnar hennes ögon känner hon hur livet försvinner från hennes kropp. Nu skriker hon.