Mitt sista blogginlägg om Daniel Sjölins bok, "Världens sista roman"

Jag läste precis ut Daniel Sjölins bok, "Världens sista roman", och nu sitter jag här och det känns faktiskt som om jag blivit misshandlad av ordbok, rent mentalt alltså. Inihelvete vad många ord han rabblar upp i en aldrig sinande ström. Men det är en bra bok, eller är de det?

I alla fall halva boken är rent genial. Andra halvan däremot den är knappt läsbar, det är bara ord uppstaplade efter varandra. Ord, ord, ord, ord. Jag vet inte hur många gånger jag somnade i från de kapitel som var fyllda med ordbajs. Sju gånger, tror jag, men jag vet inte helt säkert. Beror lite på hur man räknar, hur länge jag måste sova för att det ska räknas som att somna ifrån. Så jag säger sju gånger, det ligger tillräckligt nära sanningen.  

Men, det var ändå en bra bok, eller var de det? Jag vet faktiskt inte. Han verkar jävligt skärpt, den där Daniel. Kanske lite för skärpt, i alla fall för mitt eget bästa. Jag är fortfarande inte säker på vad som egentligen hände i boken. Men det är väl en bra sak? Han skriver dock mycket om att det bara är dåliga författare som lämnar saker oförklarade, lata författare som inte orkar beskriva allting och skapar lite mystik genom att lämna saker obeskriva. Är han ironisk när han skriver det? Klankar han ner på sig själv? Åhh, dessa oförklarade frågor. 

Kanske att denna boken ligger utanför min förmåga. För jag fattar inte, är boken till vissa delar sann eller är den påhittad, rakt igenom. Men, det är ändå en för jäkla bra bok, eller är de det?